Av Ellen Eldridge
Generationen som är född på TV och uppvuxen med MTV uppskattar de begåvade individer som gör musik för konstens skull. Billy Howerdel var med och grundade A Perfect Circle med just den inspirerade känslan av katharsis i åtanke; han sökte och söker fortfarande att bättre förstå sig själv genom sin konst. Själva logotypen beskriver förhållandet mellan medgrundarna och hur en cirkel kan fungera bra inom en annan. AMG chattade med frontmannen för att fråga honom om detta och mer.
Berätta för oss om logotypdesignen för A Perfect Circle och den kreativa input du hade på den.
”A Perfect Circle var allt för mig 1999. Jag utformade runorna och bad en konstnär att skapa teckensnittet. Det fanns två typsnitt; ett ”elegant” och ett ”Mayan”, och det ”eleganta” typsnittet fastnade. Jag utformade också den ursprungliga logotypen med en symbol som utåt sett ser ut som en större och mindre halvmåne, men som i själva verket innehåller två perfekta cirklar.
Jag utformade logotypen avsiktligt för att representera Maynard och mig. Jag tyckte att logotypen representerade ”3 Libras” med dess rad ”Du ser mig inte alls”. Jag relaterade till låten – att känna att man har mycket att erbjuda, men är osynlig. Miljoner lider av den känslan varje dag.”
Howerdel förklarade vidare APC-logotypen: ”Man kan stirra på något så länge innan man ser det i ett nytt ljus. Insikten från något man upptäcker på egen hand betyder alltid mer. Precis som FedEx-logotypen hade jag inte lagt märke till pilen inuti på länge. Men APC-logotypen har två perfekta cirklar där inne; de är bara svåra att se.”
När han lägger ut spåren till det som kommer att bli APC-låtar, ensam i sin studio eller vid sin dator, låter Howerdel känslor och känslor styra honom.
Kan du beskriva det kreativa förhållandet mellan dig och Maynard eller mellan dina kompositioner och hans texter?
En stor del av musiken och låtarna var färdiga innan jag hade visat dem för någon, men låtarna tog en annan form när vi började spela dem som band. När Maynard lade ner sången blev det en annan sak. Det är en skrämmande sak att släppa taget om en låt och sluta arbeta med den.
”Judith” hette ursprungligen ”Deal”, det var min arbetstitel. Jag skrev den på en natt; natten till Paul D’Amours födelsedagsfest. Det var en sång om uppskattning från inflytande av en mentor. Rob Halford sa (vid ett senare tillfälle), ”släpp ”Judith” och du kommer att sälja en miljon skivor” och skivbolaget tog också fasta på den som singel. Kanske hade det att göra med den tidstypiska musiken och avsaknaden av en refräng. Jag tyckte att ”3 Libras” var den starkaste låten för en singel.
Låten ”Vanishing” hade arbetstiteln ”test” vilket gjorde att den försvann på min dator. Den hittades inte förrän 2001 och den hamnade på 13th Step som ”Vanishing” med en text som på ett humoristiskt sätt skämtar om att låten hade gått förlorad.
Reflekterar du någonsin tillbaka på dina skapelser för att avgöra vad det var som kom ut ur dig?
Jag minns att jag flyttade in i ett nytt ställe, strax efter 9-11-attackerna i september 2001, och byggnadsarbetarna höll fortfarande på att göra klart utanför när jag satte på min utrustning. Med basgitarr i handen kom ”Blue” bara ut ur mig; jag spelade in hela grejen i en enda tagning. Känslorna av ”flykt” och ”rädsla för det värsta” strömmade ut som från en dröm eller ett trancetillstånd. Det var en mycket personlig upplevelse att sitta i ett mörkt rum och stirra på en dator och använda ett 4-spår. Arbetstiteln för den låten var ”Red”. Jag minns inte om jag någonsin berättade för Maynard vad jag tänkte när jag skrev den eller inte.
Mina låtar har ingen mening i sig. Jag namngav låtarna efter det som just hände. De är som uttrycksmedel eller känslomässiga utbrott. Ibland råkade Maynard behålla arbetstiteln; ”Rose” handlade om min mamma, minns jag, eftersom hon just hade besökt mig.
Hur är det med ditt sidoprojekt, ASHES dIVIDE?
Det här projektet är en fortsättning på skrivandet och min själavårdsprocess. Jag skriver inte bara musik utan även texter för det här projektet – och jag sjunger. Jag har fått en ny uppskattning för sångare efter ASHES dIVIDE-turnén! Att vara sångare är olika för alla, att driva igenom nervositeten och att inte veta om rösten kommer att finnas där kväll efter kväll – det kräver mer hjärta och konstitution. Det är inte som att gräva diken när man bara kan sluta om man är trött. Den känslomässiga delen av sång gör det både svårt och viktigt; att komma till den fula kärnan av en sann sak är vackert men smärtsamt.
Johnette Napolitano (Concrete Blonde) hjälpte mig med att skriva texter över en flaska vin och några djupa, terapimässiga samtal. Att samarbeta var inte lika skrämmande – jag berättade för henne scenariot för en historia jag hade i huvudet för en låt och hon hjälpte till att skriva verserna och vi skrev refrängen tillsammans på ”Too Late.”
Med de här låtarna vill jag skapa något mer målmedvetet uppåtsträvande och snabbare i motsats till mid-tempo, tunga saker. ”The Stone” skrevs ursprungligen för APC men blev singeln för Ashes.
Kan vi förvänta oss ny musik från A Perfect Circle eller ASHES dIVIDE inom en snar framtid?
Jag jobbar på båda projekten samtidigt; på APC-turnén kommer vi att spela minst en ny låt, kanske fler. Maynard vill skriva en samling låtar och ge ut dem i små bitar i en kortfattad tråd av konsekvens. För Ashes gillar jag albumupplevelsen.
A Perfect Circle spelar en utsåld spelning på The Tabernacle den 20 juli.