Frau Perchta, häxan från Twelfth Night

Och så. Ännu en julhelg slutar. Men inte så snabbt! Innan vi tar ner misteln och avslutar sockerplommonen finns det ytterligare ett firande som bör uppmärksammas. Detta är legenden om Frau Perchta, häxan i Twelfth Night.

Kanske har du aldrig hört talas om denna obskyra figur. Men om du råkade bo i Bayern eller Österrike under medeltiden kan du ha varit ganska orolig när julen gick mot sitt slut. Under denna tid var Frau Perchta på fri fot och delade ut straff och belöningar till de stygga respektive snälla.

Det ”officiella slutet” på julen i många traditioner är den 6 januari, även känd som tolvte natten eller epifanifestet. Det var denna natt som Frau Perchta kom på besök. Om du hade varit snäll under det gångna året skulle du belönas med en silverbit. Men om du hade varit ond – se upp! Frau Perchta var en sträng utdelare av rättvisa. Faktum är att hon också kallades för ”magsnittaren” eftersom straffet för dåligt uppförande bestod i att Frau Perchta skar upp förövarens mage, avlägsnade de inre organen och ersatte dem med halm och småstenar. Aj!

I kristna traditioner är den 6 januari Epifania-festen. Den firar minnet av magikerna som besökte krubban där Kristus föddes. Enligt Bibeln tog sig tre magiker från Persien, som följde en ljus stjärna, till Betlehem för att hälsa på och skänka gåvor till Jesusbarnet. Webster definierar ”epifania” som ”ett framträdande eller en manifestation, särskilt av en gudomlig varelse.”

Tolvonatten är en tid av stor förundran och uppenbarelse. Så varför all skräck och dom som förknippas med Perchta? Jag undrade hur Frau Perchta kunde få ett så dåligt rykte.

Den sanna gudinnan

Jag gjorde lite efterforskningar och fick reda på att Perchta har en mycket intressant historia. Hon var inte alltid en ond häxa. Faktum är att hon en gång i tiden var en mycket älskad germansk gudinna. Hon kallas också Berchta eller Bertha. Namnet Bertha betyder bokstavligen ”ljus” eller ”lysande”. I gamla, förkristna tider var Berchta en mäktig figur som dyrkades av både keltiska och germanska stammar. Det var hennes uppgift att skydda spädbarn, kvinnor och barn. Hon förknippades med björkar (på gammalt högtyska är björk birka som också betyder ”ljus”). Hon var en beskyddare av skogar och vilda djur. Hon var också en ”psykopomp” – det vill säga en ande som guidar de döda in i livet efter döden.

Ganska imponerande saker.

Berchta förknippades med livets, dödens och återfödelsens kretslopp. Hon avbildades som en vacker kvinna med långt hår. Hon bar en vit klänning och kallades ofta den vita kvinnan eller kvinnan i vitt. Hon ansågs vara en trippelgudinna (kanske på grund av hennes koppling till livets cykler) och kunde anta former som jungfru, mor och crone.

Som guide in i livet efter döden var Berchta en öm och omtänksam gestalt som hjälpte själar i deras övergång. Det finns en berättelse där en sörjande mor ser en uppenbarelse av sin nyligen avlidne lille son. Han är tillsammans med en grupp barn längs en bergssluttning. Barnen följer efter en kvinna i en vit klänning. Den lille pojken bryter sig loss för att tala med sin sorgsna mor. Pojken säger till sin mor att hon inte ska gråta, för han är säker och står under den vita kvinnans beskydd.

Berchta hade också förmågor att byta skepnad. Hon beskrevs som att hon ibland hade fötterna av en gås, och hon antog också formen av en svan. Som djurens beskyddare kallades hon ”djurens väktare”.

En fördärvad bild

I de senare, skrämmande berättelserna om Perchta framställs hon uteslutande som en crone – närmare bestämt som en skrämmande gammal hagga. Hon bär en rufsig klänning, har ett ansikte av järn och en näsa som liknar en näbb.

Hon bär en kniv under sin kappa (ifall hon skulle behöva skära upp någons mage!) Och naturligtvis har hon de där märkliga gåsfötterna.

Hur blev Berchta då till Perchta? Hur blev denna välvilliga gudinna demoniserad och förvandlad till en ond häxa? Tre ord: Den medeltida kyrkan.

Kristendomen fick stor betydelse i Bayern omkring 600-talet. De hedniska kulter som hade utvecklats kring Berchta var ganska starka och fast i sitt sätt. Berchta-dyrkare vägrade att låta sig absorberas av de nya kristna traditionerna. För att konvertera tog kyrkan därför till rädsla.

Hennes namn ändrades bland annat. Ordet ”perchten” betyder skrämmande monster, så Berchta blev ”Perchta, Perchtens ledare”. Berchta, den kloka vita damen, blev därefter känd som Perchta, en krumnäsig, magknipande hagga.

Under århundradena visade sig Berchta-dyrkare vara en envis samling. De var inte villiga att ge upp sin gudinna. Kyrkan vidtog ytterligare åtgärder. Enligt ett religiöst dokument som kallas Thesaurus Pauperum förbjöds kulten av Berchta år 1468. Detta dokument fördömde särskilt bruket att lämna mat- och dryckesoffer till Berchta under julen.

Du kanske undrar, precis som jag, vad i helvete är en Thesaurus Paupernaum?

Ja, det hade ingenting att göra med en thesaurus som vi känner till den. Det var snarare en samling recept och naturliga medicinska botemedel, förmodligen till förmån för fattiga människor (paupers/ paupernaum) som inte hade råd med dyra läkare. Intressant nog anges detta dokument innehålla information som: medicinska värden hos ädelstenar, örtmediciner för förlossning, astrologiska diagram och en tabell över användningen av ädelmetaller.

Hmmm. Magiska kristaller, örtmedicin och astrologi. Låter lite Pagany för mig…

The Thesaurus Paupernaum skrevs av framstående kyrkliga ämbetsmän som påven Johannes XXI och den helige Albertus Magnus, med bidrag från mineralogen George Frederick Kunz. Dess uppteckningar sträcker sig över en period på ungefär sju århundraden, och den ingår i Library of Congress Medieval and Renaissance Manuscripts Collection.

Så, för medeltida folk var det en stor sak. Något de var tvungna att uppmärksamma.

Juletid var hennes speciella tid och Frau Perchta blev en figur som liknade Krampus, den onda motsvarigheten till Sankt Nikolaus.

Propaganda och de brinnande tiderna

Det fanns berättelser om Frau Perchta som fångade barn och åt upp dem. Det fanns berättelser om Frau Perchta som julhäxa, som stoppade de elaka barnen i sin jättelika säck. Hon skulle komma på besök på tolfte natten och förvänta sig mat som offer, men om hon var missnöjd med det som någon lämnade, skulle hon skära upp personens mage och stoppa honom eller henne med sopor. Hon var också noga med att hemmen var rena och att spinnandet avslutades. Så om kvinnor hade försummat sitt hushållsarbete eller sitt lin, kunde de förvänta sig att få sin mage uppskuren också.

Förtrycket av Berchta och de efterföljande skrämmande berättelserna om Perchta ägde rum under en intressant period. I Europa är åren mellan 1450 och 1700 kända som de brinnande tiderna. Under dessa år började de protestantiska reformerna som splittrade den kristna kyrkan i olika fraktioner. Instabiliteten orsakade ännu mer paranoia. Man uppskattar att omkring 100 000 män och kvinnor dödades för häxeri, många av dem brändes på bål.

Tyskland, som var en stor förespråkare för reformerna, var en av de värsta förövarna. Historiker rapporterar att hela populationer av kvinnor i städer och byar ibland eliminerades.

Hålla Berchta vid liv

Trots kyrkans försök att göra sig av med Berchta lever hon vidare. Ett Halloween-liknande firande där barn klädde ut sig till demoner (Perchten) under julen observerades i vissa delar av Europa under 1700- och 1800-talen. Vissa familjer tillagade en gröt som kallades ”Perchtenmilch”. En del av gröten skulle konsumeras av familjen, med en del avsatt som ett offer för Perchta och hennes Perchten.

På 1800-talet hade till och med bröderna Grimm sin åsikt om Perchta. Enligt Jacob Grimm, som översatte texter från gammal högtyska, talades det om henne som Frau Berchta, en vitklädd gudinna som övervakade spinning och vävning och ibland var ledare för den vilda jakten.

Då vi hedrar henne som en skrämmande häxa, håller vi namnet Perchta vid liv. Hon har tillsammans med Krampus och andra monster fått en föryngring de senaste åren. Vissa människor föredrar lite skräck i sin jul.

(Fotot ovan togs av Sean Gordon. Ser bra ut, mina damer!)

Gudinnan Berchta kommer aldrig att glömmas. Hennes ljusa skönhet är uppenbar i Yules återkomst av solen, i den nyfallna snön, i vita svanar och i storslagenheten hos de alpina bergen som hon kommer från.

Den här tolfte natten kanske du vill ta dig lite tid att hedra Berchta/ Perchta. Ett altare kan innehålla vita ljus, björkgrenar eller vita fjädrar. Du kan meditera över nära och kära som har gått över och be Berchta om en säker passage. Du kanske vill lämna ett offer av tårta eller gröt till henne. Och – det kan vara klokt att hålla huset rent – för säkerhets skull!