Fullständiga pjäser – Laughing Wild av Christopher Durang

I den första delen (Laughing Wild) vänder sig en kvinna till publiken. ”Jag vill tala med er om livet”, säger hon. ”Det är helt enkelt för svårt att leva, eller hur, och att försöka fungera?”. Hon berättar om sina svårigheter att köpa tonfisk i snabbköpet och sin frustration över att en man stod framför den tonfisk hon ville ha. Även om hon inte ber honom att flytta på sig blir hon rasande över att han inte förstår hennes behov av att nå tonfisken, och hon slår till slut den stackars överraskade mannen i huvudet. Hon berättar sedan om sina problem med en taxichaufför, och om en vistelse på ett mentalsjukhus, och om att gå med i AA för att få sällskap men sedan göra ett självmordsförsök … hon är smart och gör intressanta kommentarer, men hon är också obalanserad och lite skrämmande när vi lär känna henne bättre. Hon har ett häpnadsväckande högt skratt som hon gärna gör på fester, men hon brister också oväntat ut i tårar. Hon förbannar publiken i slutet av sitt tal, men ber sedan om ursäkt. Hon försöker göra sitt högljudda skratt för att lätta upp stämningen, men är för trött. Så hon säger bara ordet ”skratt” i stället. ”Skratta skratta skratta. Skrattet är ett stärkande medel. Så glöm bort att gråta. Gråt och du gråter ensam. Skratta och du… gråter ensam senare.” Som sista tanke till publiken uppmanar hon alla att andas, vilket är nyckeln till existens. ”Även om jag slutar”, säger hon, ”fortsätter ni att andas där ute”.

Den andra monologen (Seeking Wild) verkar till en början inte ha något med kvinnan att göra. En man i 35-årsåldern kommer ut, vänlig och angelägen om att ge förberedda tankar om saker han lärt sig om positivt tänkande från en ”personlighetskurs” han gått. Mannen är smart, men har uppenbarligen svårt att bibehålla sin positiva attityd, hans tankar fortsätter att spinna iväg till rädsla och irritation och ilska över orättvisor. Han tycker att andra människor är svåra och berättar om en konstig kvinna som han mötte vid tonfiskgången i snabbköpet och som attackerade honom utan någon synlig anledning. Han försöker tänka på hur han kunde ha agerat annorlunda så att hon inte skulle ha slagit honom, men han är inte särskilt övertygad om att dessa andra sätt skulle ha fungerat. Han berättar också om sitt jobb på en tidning och om sin bisexualitet, som han tar upp lite av en slump. ”Jag är attraherad av både kvinnor och män. Fast oftare till andra killar, vilket jag tycker är ganska pinsamt att erkänna offentligt. Varför tar jag upp det offentligt då, kan ni fråga er. Tja… jag vet inte. Alla mina släktingar är döda, och de som inte är det är jag villig att inte prata med.” Detta ämne för honom till att diskutera kristna som tror att Gud straffade homosexuella genom att skapa aids, och om ett ökänt anti-homosexuellt beslut i Högsta domstolen (Hardwicke v. Bower). Slutligen försöker han återgå till positivt tänkande genom att tala om ett New Age-evenemang som han deltog i och som kallas Harmonic Convergence, och avslutar med att uppmana publiken att tillsammans med honom ”bara andas”.

I det tredje stycket (Dreaming Wild) interagerar kvinnan och mannen med varandra. Först återskapar de sin scen i snabbköpet och prövar olika scenarier för hur de annars hade kunnat bete sig – även om alla scenarier slutar illa.

Därefter berättar de för publiken om drömmar som de har haft, varav en del tycks överlappa och inkräkta på den andra personens drömmar. Kvinnan drömmer att hon har dödat Sally Jessy Raphael och tagit över hennes talkshow; och mannen drömmer också detta, att hon dyker upp som gäst i denna talkshow, utklädd till Prags spädbarn, en religiös figur som kvinnan aldrig har hört talas om. Spädbarnet är en mycket svår gäst, och kvinnan försöker döda honom, men han är en religiös ikon och kan inte dödas.

Därefter drömmer hon om den harmoniska konvergensen, som hon heller aldrig har hört talas om – ”något är fel med mina drömmar, jag fortsätter att drömma om saker jag aldrig har hört talas om”. Hon verkar nu befinna sig i mannens dröm – det är han som talade om och deltog i detta New Age-evenemang – och i drömmen blir han plötsligt anförtrodd att tala till publiken, men Kvinnan missköter sig fruktansvärt och gör hans liv eländigt. Sedan blir konvergensen en stormarknad, de slåss om tonfisk igen, himlen mörknar och Kvinnan, som upptäcker att tonfisken ändå bara är gift, gråter okontrollerat. Mannen gör ett medvetet val att kommunicera med henne och de når ett slags lugn mellan dem. Gryningen går upp vid den harmoniska konvergensen, och de båda leder publiken i andningsakten.

Detta är en mycket ovanlig pjäs av Durang, och den mottogs på ett blandat sätt vid premiären. Dess popularitet och status har dock ökat med åren. Pjäsen är mycket roligare än beskrivningen ovan; det är en svår pjäs att beskriva – det är en monolog i två delar, och sedan är den tredje delen mycket ovanlig. Temat med de två karaktärerna som kämpar för att få en mening med livet tycks fortsätta att ge resonans.

I februari 2003 invigde Playwrights Horizons (där pjäsen hade premiär) sin nya teaterbyggnad med iscensatta uppläsningar av fyra av sina tidigare produktioner, tre musikaler (Falsettos, Floyd Collins, Violet) och en pjäs (Laughing Wild). Christopher Durang och E. Katherine Kerr återskapade sina roller, återigen i regi av Ron Largomarsino, och pjäsen gick oerhört bra hos publiken.

Flera ämnen är värda att nämna.

TITTET: Uttrycket ”Laughing Wild” förekommer i Samuel Becketts pjäs Happy Days, där Winnie är begravd upp till midjan i sand, men i övrigt försöker vara positiv. Och hon försöker alltid komma ihåg sina ”klassiker” och säger: ”Åh, ja, vad spelar det för roll, det är vad jag alltid säger, så länge man… du vet… vad är det för underbar replik…. Laughing wild…. something something something laughing wild amidest woe.”

Beckett och Winnie citerar i sin tur Thomas Gray och hans dikt Ode on a Distant Prospect of Eton College, där det något något är ”and moody Madness laughing wild amidst severest woe.”

The Infant of Prague: Som tur är kan bilden till höger visa hur Prags barn ser ut. Just den här kostymen designades av den underbara designern William Ivey Long, och den baserades på de olika bilder och statyer som finns av den här religiösa ikonen.

Från Durang: När jag växte upp som katolik fanns statyn av Prags spädbarn i vissa katolska kyrkor och i vissa människors hus och på vissa människors instrumentpaneler.

Den diskuterades aldrig särskilt mycket och var inte särskilt central för tron, till skillnad från till exempel statyer av Kristus på korset eller av den heliga moderen.

Som barn fick jag höra att Prags spädbarn var Kristusbarnet, vilket visar sig vara korrekt. När jag forskade om spädbarnet för den här pjäsen frågade jag många katoliker vad de trodde att Prags spädbarn var, och ungefär 50 procent trodde att det var något annat helgon, de visste inte riktigt vem.

När jag läste om skapandet av bilden lärde jag mig att bilden av det här rikt smyckade (och jag är rädd för att det ser bortskämd ut) spädbarnet verkligen är en ”representation” av Kristusbarnet. Eftersom Kristus levde i en fattig familj, får vi veta, skulle han naturligtvis aldrig ha varit klädd på det sättet; så det är ett inre tillstånd hos det gudomliga Kristusbarnet som firas. Den tydligaste hänvisningen till statyn går tillbaka till 1600-talet då prinsessan Polyxena av Lobkowitz gav statyn till de ”avskiljda karmeliterna” i Prag. (Jag antar att man ignorerar alla karmeliter som bara var kalced. Jag skojar bara, jag känner inte till innebörden av de flesta av dessa ord.)

I vilket fall som helst, i min katolska barndom var Prags spädbarn lite mystiskt och i ”det rika barnet, den bortskämda looken” lite ”omodernt”.

Jag tyckte att det skulle vara roligt att intervjua detta ”väsen” i en talkshow (i en dröm, trots allt). Och jag ville ha en ”föråldrad” religiös ikon som skulle sprida kyrkans föråldrade, men ihärdigt fasthållna, trosuppfattningar om varför preventivmedel är fel.

Så det är vem Prags spädbarn är, och varför han är med i pjäsen.

Re: Liksom flera andra Durang-pjäser innehåller Laughing Wild hänvisningar till personer och händelser som var aktuella när pjäsen skrevs. (I den här pjäsens fall 1987). I Dramatists Play Services skådespelarutgåva finns det författaranteckningar i slutet där vissa referenser från den perioden har ändrats.

Hänvisningar till Ronald Reagan i det ursprungliga manuset har till största delen strukits. Hänvisningar till Meese-kommissionen har ändrats till något mer allmänt begripligt. Hänvisningar till New Yorks borgmästare Ed Koch och ”Westway” har strukits; de registrerades knappt av publiken på den tiden, än mindre senare.

Så man hoppas att om man gör pjäsen får man DPS skådespelarutgåva att titta på dessa föreslagna nedskärningar och ändringar.

Det finns dock många andra referenser som det inte är möjligt att ändra. Pjäsen känns intuitivt rätt i sin miljö i slutet av 80-talet. Så det är Durangs övertygelse att det är bäst att göra pjäsen som en pjäs som utspelar sig i sin egen tidsperiod i slutet av 1987-88.

För mer diskussion om denna fråga, klicka på Essay on Updating.

Supreme Court – i mannens monolog diskuterar han ett berömt fall mot homosexuellas rättigheter, Hardwicke v. Bower, som nyligen har upphävts. Klicka på essä om Högsta domstolen.

Klicka här för att läsa Essä om Högsta domstolen

Notera: Playwrights Horizons 1987 års uppsättning spelades in på band och kan ses på Lincoln Center Performing Arts Library med tillstånd.

Caststorlek: 1 man, 1 kvinna
Rättigheter: Dramatists Play Service

.