Baserade markbaserade bilder med hög vinkelupplösning av asteroiden (2) Pallas vid nära infraröda våglängder har använts för att bestämma dess fysiska egenskaper (form, dimensioner, rumslig orientering och albedofördelning).
Vi förvärvade och analyserade adaptiv optik (AO) J/H/K-bandobservationer från Keck II och Very Large Telescope som togs under fyra Pallas-oppositioner mellan 2003 och 2007, med en rumslig upplösning som sträcker sig över 32-88 km (bildskalor 13-20 km/pixel). Vi förbättrar vår bestämning av storlek, form och pol genom en ny metod som kombinerar våra AO-data med 51 visuella ljuskurvor som sträcker sig över 34 års observationer samt arkiverade ockultationsdata.
Den formmodell av Pallas som här härletts reproducerar väl både den projicerade formen av Pallas på himlen (genomsnittlig avvikelse av kantprofilen på 0,4 pixlar) och ljuskurvans beteende (genomsnittlig avvikelse på 0,019 mag) vid alla de epoker som beaktas. Vi löste poltvetydigheten och fann att spinnvektorkoordinaterna ligger inom 5° från = i den ekliptiska J2000.0-referensramen, vilket indikerar en hög oblikvitet på cirka 84°, vilket leder till hög säsongskontrast. Den bästa triaxial-ellipsoidanpassningen ger ellipsoidiska radier på a=275km,b=258km och c=238km. Från Pallas massa som bestämts genom gravitationsstörningar på andra mindre kroppar (1,2±0,3)×10-10M⊙ , härleder vi en densitet på 3,4±0,9gcm-3 som skiljer sig markant från densiteten hos C-typ (1) Ceres på 2,2±0,1gcm-3 . Med tanke på de spektrala likheterna mellan Pallas och Ceres vid synliga och nära infraröda våglängder kan detta tyda på grundläggande skillnader i den inre sammansättningen eller strukturen hos dessa två kroppar.
Vi definierar ett planetocentriskt longitudsystem för Pallas, enligt IAU:s riktlinjer. Vi presenterar också de första albedokartorna över Pallas som täcker ∼80 % av ytan i K-bandet. Dessa kartor avslöjar objekt med diametrar i intervallet 70-180 km och en albedokontrast på cirka 6 % med avseende på den genomsnittliga ytans albedo.