Sektion 226(3) i Income-tax Act, 1961, ger Assessing Officer (AO) eller Tax Recovery Officer befogenhet att beordra en person från vilken pengar tillfaller skattebetalaren som är i dröjsmål, att betala beloppet direkt till skattemyndigheten. För att göra detta måste ett skriftligt meddelande utfärdas till den person från vilken en skattskyldigs skulder ska drivas in. Det viktigaste kriteriet för en underrättelse är att den person som underrättas på dagen för delgivningen av underrättelsen ska vara skyldig att betala ett belopp till skattetagaren (P K Trading v. I.T.O. (78 I.T.R. 427)), även om det kan krävas att skyldigheten ska fullgöras (dvs. att beloppet ska betalas till skattetagaren) vid ett senare tillfälle. Uppmaningen kan dock inte tillämpas på en skuld som inte existerar alls den dag då den delges (Buddha v. I.T.O. (52 I.T.R. 321)), och inte heller på en preskriberad skuld (Rajakumari v. T.R.C. (116 I.T.R. 306)).
Ett meddelande enligt detta underavsnitt kan inte utfärdas till den officiella likvidator som utsetts av domstolen för att avveckla ett företag utan domstolens förhandstillstånd (State v. Topno (36 I.T.R. 135)). Avsnitt 226(3) kan inte användas för att frysa krediter när det gäller ett outnyttjat övertrasseringskonto i en bank (Adam v. I.T.O. (33 I.T.R. 26)), eller för att använda ett bidrag från en lagstadgad myndighet till assessören, som myndigheten lagligen kan ge, och som assessören är skyldig att använda, endast för vissa specifika ändamål (Coal Products v. I.T.O. (85 I.T.R. 347).
Om en person till vilken ett meddelande har skickats och som inte förnekar sitt ansvar gentemot den skattskyldige, underlåter att göra den begärda betalningen, anses han vara en försumlig skattskyldig och ett indrivningsförfarande kan inledas mot honom för att realisera beloppet som om det vore ett skatteutfall som han är skyldig att betala (Lakshmi Comm Bank v. Dharam Singh (94 I.T.R. 416)). Om den person som inte följer meddelandet gör betalningen till den skattskyldige är han personligen ansvarig till den del av betalningen som gjorts till den skattskyldige eller till den del av skattebeloppet eller annan summa som är utestående från den skattskyldige, beroende på vilket belopp som är lägst.
Och om det upptäcks att hans uttalande var falskt i någon väsentlig sak, är han personligen ansvarig gentemot departementet till den del som motsvarar hans eget ansvar gentemot den skattskyldige eller till den del som motsvarar den skattskyldiges ansvar för någon summa som är utestående enligt lagen, beroende på vilket belopp som är lägst (Southern Textiles v. I.T.O. (83 I.T.R. 790)).
Det åligger AO eller TRO att visa att uttalandet är falskt; han är skyldig att genomföra en domstolsliknande utredning och att avslöja för den berörda personen allt relevant material som han avser att förlita sig på, och att fatta ett domstolsliknande beslut (Beharilal v. I.T.O. (131 I.T.R. 129 (SC)). Den person som gör en sådan falsk redogörelse kan också bli föremål för åtal enligt avsnitt 277. I Raj Breweries Ltd. mot Indiens regering ((2003) 128 Taxman 501) var fakta att de sökande var företag med ett dominerande aktieinnehav av ett företag SW. De sökande levererade sprit till svaranden, Canteen Stores Department of the Ministry of Defence. Ett belopp var utestående från den skattskyldige i fråga om inkomstskatt och för att driva in det hade TRO utfärdat ett meddelande enligt avsnitt 226(3) till svaranden och beordrat denne att upphöra med den betalning som skulle ha gjorts till den skattskyldige.
De klagande klagade över att svaranden på grundval av detta meddelande upphörde att betala dem för de leveranser som de redan hade gjort till svaranden. De hävdade att deras inkomster var oberoende av SW:s och att om SW var i dröjsmål med att betala något belopp enligt AO:s bedömning, kunde indrivningen därför inte överföras och verkställas mot dem.
Å andra sidan hävdade svaranden att hela avtalsförhållandet med avseende på leverans av sprit var mellan försvarsministeriet och företaget SW. Alla nödvändiga dokument undertecknades av företaget SW med svaranden. Alla leveranser som gjordes av de nuvarande framställarna skedde för företaget SW:s räkning.
Bombay High Court ansåg att språket i avsnitt 226(3)(vi) tillåter en person till vilken ett meddelande har skickats att göra invändningar, och efter att dessa invändningar har framförts finns det också en bestämmelse i klausul (vii) om att meddelandet därefter kan återkallas. I paragrafen föreskrivs otvivelaktigt att dessa invändningar ska kunna framföras av den person till vilken meddelandet skickas. I det aktuella fallet hade svarande nr 1, till vilken meddelandet skickades, valt att följa det och inte göra några invändningar.
Det var emellertid framställarna som var de drabbade parterna och därför kan bestämmelsen läsas så att den tillåter dessa drabbade parter att göra invändningar inför AO. I själva verket hävdade framställarna att även om deras dominerande aktieinnehav var av SW (utom i fallet med två företag), bedömdes de till inkomstskatt oberoende av varandra och de belopp som bifogades enligt de ifrågasatta meddelandena var deras inkomst. AO hade däremot lagt fram tillräckligt med material inför högsta domstolen för att åtminstone prima facie kunna fastställa att hela den omtvistade inkomsten härrörde från avtalsförhållandet mellan Canteen Stores Department och SW och att den utgjorde SW:s inkomst. Efter att ha konstaterat att det fanns tillräckligt med material för att motivera AO:s agerande, ansåg domstolen att hans beslut var giltigt.
Högsta domstolen ansåg därför att skatteindrivningsansvarig var fullt berättigad att åberopa sin befogenhet enligt avsnitt 226(3) genom att utfärda ett meddelande till Canteen Stores Department, Government of India.