En medicinsk abort som består av 200 mg mifepriston och 400 mcg misoprostol har lika stor sannolikhet att framgångsrikt avbryta en tidig graviditet som en behandling med samma dos misoprostol och 600 mg mifepriston. I en studie av behandlingens effektivitet som genomfördes vid 17 centra över hela världen fick 89 % av de kvinnor som behandlades med den lägre dosen mifepriston och 88 % av dem som behandlades med den högre dosen av läkemedlet en fullständig abort.1 Andelen kvinnor i varje grupp som upplevde biverkningar såsom smärta i nedre delen av buken, illamående, kräkningar och diarré var likartad. Framgången för båda behandlingarna var relaterad till gestationsåldern: Risken för en fortsatt graviditet var mer än dubbelt så hög bland kvinnor som behandlades 4-5 veckor efter det förväntade datumet för menstruation som bland dem som behandlades högst 15 dagar efter att de missat sin menstruation.
Kvinnor var berättigade att delta i studien om de hade positiva graviditetstesteresultat, var vid god hälsa, hade en historik av regelbundna menstruationer och inte var mer än 35 dagar efter det förväntade datumet för menstruation; gestationsåldern bekräftades genom en bäckenundersökning. Uteslutningskriterierna omfattade medicinska tillstånd som skulle kontraindicera användning av något av läkemedlen i behandlingsregimen och en historia av tromboembolism, leversjukdom eller graviditetspuritus (ett inflammatoriskt hudtillstånd som kännetecknas av svår klåda). Dessutom kunde kvinnor inte delta i studien om de var storrökare (definierat som att de hade rökt 10 eller fler cigaretter per dag under de senaste två åren), använde spiral, ammade eller hade en känd eller misstänkt utomkvedshavandeskap.
Totalt 1 589 kvinnor tilldelades slumpmässigt en av de två behandlingsregimerna. Den ena gruppen kvinnor behandlades med en oral engångsdos på 600 mg mifepriston, följt 48 timmar senare av en oral dos på 400 mcg av prostaglandinet misoprostol. Kvinnor i den andra gruppen fick 200 mg mifepriston, också följt av 400 mcg misoprostol. Kvinnornas vitala tecken och eventuella biverkningar av läkemedlet bedömdes varje timme under tre timmar efter administreringen av misoprostol. Alla kvinnor ombads att föra dagbok över biverkningar (t.ex. illamående, kräkningar, diarré och smärta i nedre delen av buken) och att notera eventuella dagar med blödning under studieperioden. Studiedeltagarna utvärderades 15 dagar och 43 dagar efter påbörjad behandling.
Medelåldern för kvinnorna i urvalet var 27 år och ungefär två tredjedelar hade någonsin fött barn. Vid inskrivningen var studiedeltagarna i genomsnitt 19 dagar efter det förväntade datumet för menstruationsdebut. De två behandlingsgrupperna skiljde sig inte signifikant åt när det gällde någon av dessa utgångsegenskaper.
Åttonio procent av de kvinnor som fick 200 mg dosen mifepriston och 88 % av dem som fick 600 mg dosen hade en fullständig abort utan kirurgiskt ingrepp. När uppgifterna analyserades på nytt för att utelämna 41 fall där behandlingsregimen inte fullföljdes korrekt eller där resultatet var okänt, ökade framgången för de två regimerna till 92 % respektive 91 %. Cirka 3 % av de patienter som tog den lägre dosen mifepriston och 5 % av dem som tog den högre dosen hade ofullständiga aborter och krävde curettage. Tre procent av kvinnorna som fick 200 mg-behandlingen och 2 % av dem som fick 600 mg-behandlingen hade en fortsatt graviditet. I cirka 2 % av fallen i varje grupp fanns ingen hjärtaktivitet efter behandlingen, men graviditetssäcken drevs inte ut.
Oavsett mifepristondosering ökade sannolikheten för att behandlingen misslyckades med ökande fördröjning av mens (p<.01). Totalt sett var misslyckandefrekvensen 8 % bland kvinnor med en menstruationsfördröjning på högst 14 dagar, 11 % bland kvinnor med en menstruationsfördröjning på 15-21 dagar och 13 % bland kvinnor med en menstruationsfördröjning på 22-28 dagar; den frekvensen steg till 20 % bland kvinnor med en menstruationsfördröjning på 29 dagar eller mer.
Jämfört med kvinnor som hade en menstruationsfördröjning på mindre än 15 dagar hade kvinnor som hade en menstruationsfördröjning på 22-28 dagar eller 29 dagar eller mer mer en mer än dubbelt så hög sannolikhet för misslyckande av abort (2.2-2,3) efter att effekterna av behandlingscentrum hade beaktats.* Dessutom ökade andelen kvinnor med en fortsatt graviditet efter behandlingen signifikant med längden på fördröjningen (p<.01), från mindre än 2 % bland kvinnor med en fördröjning på högst 21 dagar och 3 % bland kvinnor med en fördröjning på 22-28 dagar till 9 % bland kvinnor med en fördröjning på 29-35 dagar.
Dosen av mifepriston hade inget samband med förekomsten av biverkningar. Mer än 80 % av de kvinnor som fick båda doseringsregimerna rapporterade att de någon gång under behandlingen upplevde smärta i nedre delen av buken, och mer än 65 % rapporterade att de upplevde illamående. Nästan 30 % av kvinnorna i båda grupperna rapporterade kräkningar och cirka 10 % rapporterade diarré. Fem kvinnor som tog den högre dosen mifepriston behövde dock en blodtransfusion, jämfört med ingen av dem som tog den lägre dosen av läkemedlet (p=.03).
Forskarna drar slutsatsen att även om en 200 mg-dos mifepriston i kombination med en 400 mcg-dos misoprostol utgör en effektiv regim för medicinsk avbrytande av graviditet inom de första tre veckorna efter en utebliven menstruation, ”var effekten av denna orala regim bland kvinnor med en menstruationsfördröjning på mer än 21 dagar för låg för att motivera i sådana graviditeter”. –K. Mahler