Hälsa, hos människor, är omfattningen av en individs fortsatta fysiska, känslomässiga, mentala och sociala förmåga att klara sig i sin omgivning.
Denna definition är bara en av många möjliga. Vad som utgör ”god” hälsa i synnerhet kan variera mycket. Den ganska bräckliga individen som håller sig ”frisk” i sin vanliga miljö kan drabbas av en hjärtattack till följd av tungt skottande efter en snöstorm, eller så kan en person som bor på havsnivå flytta till ett nytt hem i bergen, där atmosfären har en lägre syrehalt, och drabbas av andfåddhet och anemi tills hans eller hennes antal röda blodkroppar har anpassat sig till höjden. Även enligt denna definition måste alltså uppfattningen om god hälsa inbegripa en viss hänsyn till förändringar i miljön.
Dålig hälsa kan definieras som förekomst av sjukdom, god hälsa som frånvaro av sjukdom – särskilt frånvaro av fortsatt sjukdom, eftersom den person som drabbas av ett plötsligt anfall av sjösjuka, till exempel, inte kan anses ha förlorat sin goda hälsa till följd av ett sådant missöde.
Det finns faktiskt ett stort variabel område mellan hälsa och sjukdom. Endast några få exempel är nödvändiga för att illustrera detta: (1) Det är fysiologiskt normalt för en individ att ha en hög blodsockerhalt 15 till 20 minuter efter att ha ätit en måltid. Om sockerhalten emellertid förblir förhöjd två timmar senare är detta tillstånd onormalt och kan tyda på sjukdom. (2) En ”frisk” individ kan ha utvecklat en allergi, kanske under tidig barndom, mot ett enda specifikt ämne. Om personen aldrig mer kommer i kontakt med det antigen som orsakar allergin, och alla andra faktorer förblir normala, kommer han eller hon att förbli i detta hälsotillstånd. Men om personen återigen kommer i kontakt med allergenet, även 20 eller 30 år senare, kan han eller hon drabbas av allt från en mild allergisk reaktion – ett enkelt utslag – till allvarlig anafylaktisk chock, koma eller till och med döden, beroende på omständigheterna. Man kan alltså se att till skillnad från sjukdom, som ofta är igenkännbar, påtaglig och ganska lättdefinierad, är hälsa ett något nebulöst tillstånd och något svårt att definiera.
Fysiskt tillstånd och hälsa är dessutom inte synonyma begrepp. En två meter lång basketspelare kan vara i utmärkt fysisk kondition (även om han ligger utanför det normala intervallet för längd) men kan vara vid god hälsa eller inte – beroende på om individen till exempel har fallit offer för en influensaattack.
Det finns ytterligare problem när det gäller att fastställa en definition av mänsklig hälsa. En person kan vara fysiskt stark, motståndskraftig mot infektioner och kunna klara av fysiska svårigheter och andra egenskaper i sin fysiska miljö och ändå betraktas som ohälsosam om hans eller hennes mentala tillstånd, mätt genom beteende, anses vara osunt. Psykisk hälsa kan definieras på olika sätt. Vissa säger att en person är psykiskt frisk om han eller hon kan fungera någorlunda bra och är känslomässigt och beteendemässigt stabil. Andra definierar det som frånvaro av psykiska störningar.
Med tanke på förvirringen kring definitioner av hälsa är det kanske mest användbart att definiera hälsa, god eller dålig, i termer som kan mätas och tolkas med avseende på individens förmåga att vid mätningstillfället fungera på ett normalt sätt, med avseende på sannolikheten för överhängande sjukdom. Dessa mått finns i tabeller med ”referensvärden” i läroböcker om klinisk medicin, diagnostik och andra referenser av detta slag. När en person genomgår en hälsoundersökning kommer undersökningen sannolikt att omfatta en rad tester. Vissa av dessa tester är mer beskrivande än kvantitativa och kan indikera förekomsten av sjukdom hos en till synes frisk person. Sådana tester omfattar elektrokardiogram för att upptäcka vissa typer av hjärtsjukdomar, elektromyogram för primära muskelsjukdomar, tester av lever- och gallfunktion samt röntgenteknik för att fastställa sjukdom eller funktionsstörningar i inre organ.
Andra tester ger numeriska resultat (eller resultat som kan tilldelas numeriska värden – t.ex. fotometriska färgbestämningar) som kan tolkas av undersökaren. Dessa är fysiska och kemiska tester, inklusive analyser av blod, urin och cerebrospinalvätska. Resultaten av testerna jämförs med referensvärdena, och läkaren får ledtrådar om patientens hälsa och, om värdena är onormala, för metoder för att förbättra patientens hälsa.
En stor svårighet vid tolkning av testresultat är den biologiska variabiliteten. Nästan utan undantag är referensvärden för variabler medelvärden eller justerade medelvärden av mätningar i stora grupper. För att dessa värden ska ha betydelse måste de anses ligga någonstans nära mittpunkten i ett 95-procentigt intervall – dvs. det s.k. vanliga intervallet eller, med reservationer, intervallet från det normala till de övre och nedre gränsvärdena. De 2,5 procent som ligger under den nedre gränsen och de 2,5 procent som ligger över den övre gränsen för det 95-procentiga intervallet betraktas således som områden med onormalitet eller kanske sjukdom. Vissa områden har breda 95-procentiga intervall – blodtrycket kan t.ex. variera avsevärt under dagen (t.ex. vid motion, rädsla eller ilska) och ligga inom det normala intervallet. Andra värden har så smala intervall att de kallas fysiologiska konstanter. En individs kroppstemperatur, till exempel, varierar sällan (när den tas på samma anatomiska plats) med mer än en grad (från uppstigning till sänggående) utan att vara ett tecken på infektion eller annan sjukdom.