A Little Piece Of Heaven lät som soundtracket till den bästa Tim Burton-filmen som aldrig blev, och var den punkt där Avenged Sevenfold äntligen gick till Danny Elfman och kanaliserade den legendariske kompositören maximalt genom att ta med sig hans tidigare Oingo Boingo-kollegor Steve Bartek och Marc Mann på resan.
Med spöklika pianoklinkningar, violer, tromboner, klarinetter, en kör – till och med en saxofon eller två dyker upp – studsar låten från 2007 fram med lika delar skadeglädje och melankoli, för att så småningom explodera i en snöstorm av dementa blåsor, trumrullar, skrik och stråkar. Du kanske inte blir alltför förvånad över att den här låten, liksom så många av Avenged’s mer unika ögonblick, främst kom från trummisen Jimmy ”The Rev” Sullivan.
”Det var en besvärjelse av Jimmys genialitet”, bekräftar gitarristen Synyster Gates. ”Han hade de här delarna i sitt huvud och han spelade alltid piano. Närhelst det fanns ett jävla piano spelade han alltid på det och det var alltid originalmaterial. Han drog till sig en jävla publik av alla våra vänner och vi kunde inte vänta på att få höra det, den nya skiten. Sedan ville han avsluta den eftersom den började ta fart och han fick verkligen en kick av refrängen. Jimmy var inte killen som behövde en klapp på axeln, men han var verkligen stolt över refrängen. Det var lite av ett skämt också, när han sjöng den, ungefär som Scooby-Doo. Han tyckte att det var en så fånig jingel, så catchy och så sirapsliknande. Han tyckte bara att det var så roligt att jämföra det med texten. Vi älskade det alla.”
Ah, ja, texten. Om A Little Piece Of Heaven låter som en bortglömd uppföljare till The Nightmare Before Christmas, läser den som något från en fullfjädrad tortyrporrskräckfilm, där den berättar historien om en man som mördar sin sambo och bevarar hennes kropp för sina skändliga behov. Förutom att hon sedan kommer tillbaka från de döda och dödar honom. Sedan kommer han tillbaka från de döda och de två förenas i oheligt äktenskap för att ge sig ut på en stor, romantisk mördarturné. Det här är inte Coldplay, okej? ”Måste ha huggit henne 50 jävla gånger, jag kan inte tro det. Rippade ut hennes hjärta framför ögonen på henne. Eyes over easy, eat it eat it eat it eat it!” skriker The Rev i förrekoret, och bandet har uppenbarligen haft en absolut glädje av att skapa den typ av komiskt våldsam berättelse som skulle få vissa delar av Twitter att få en härdsmälta om den släpptes i dag.
Och trots att det är en av de mest framstående låtarna på deras självbetitlade album var det nära att spåret inte ens kom med i urvalet, och M Shadows var tvungna att verkligen pressa resten av bandet för att få liv i ett av sina mest genomarbetade projekt.
”Vi ville ha med den på en Halloween-EP, så vi började jobba på den”, förklarar Syn. ”Men vi hade så många låtar och vi självproducerade skivan… för att vara ärlig så ville Jimmy och jag inte jobba på den eftersom arrangemangen var ett så monumentalt företag. Vi gav liksom upp, och det är Matt som har cred för att han fortsatte att trycka på och trycka på och trycka på. Han ville ha den till Halloween. Jag ville egentligen inte göra en Halloween EP, om jag ska vara ärlig. Jag ville bara avsluta det jävla albumet, och Jimmy var på samma sida.”
Slutligt, med resten av bandet övertygade av Shadows om att det var en uppgift som var värd att driva på, började saker och ting falla på plats i studion, och bandet insåg att de hade hittat guld.
”Låten började få liv”, minns Syn. ”Så fort vi började spela in den visste alla att vi hade något speciellt. När stjärnorna står i linje på det sättet och du har Steve Bartek och Marc Mann – Oingo Boingo-killarna – då vet du att du håller på med något jävligt galet och stort.”
Så fort de runtomkring bandet hörde den färdiga låten för första gången visste de att det här inte bara kunde vara ett EP-spår – det måste bli en hörnsten i nästa album.
”Jag minns att skivbolaget hörde den och sa: ’Det här är inte en Halloween EP-låt. Den här måste vara med på skivan”, säger Syn. ”Vi var lite skrämda inför att lägga in något sådant på skivan, men hela vårt motto och ethos på den tiden var jävla oräddhet. Skivan är ett jävla kompendium av löjlighet! Ha ha ha ha! Det finns auto-tunad sång och countrylåtar och sånt skit, så vi skulle ha svikit oss själva och uppträtt som de största hycklarna av alla om vi inte hade gjort det.”
Mer än ett decennium senare ser Syn tillbaka på A Little Piece Of Heaven som ett av de riktmärken som Avenged Sevenfold alltid kommer att mätas mot, och han är fullkomligt nöjd med att så ska vara fallet.
”Jag är så tacksam för att vi gjorde det, för för mig känns det som att vi har en låt som står sig i tidens tand och är en av de bästa låtarna som någonsin skrivits, som en Bohemian Rhapsody eller en Stairway To Heaven. Även om jag inte skrev den är jag nog ännu mer stolt över att jag fick bevittna det från ett fans perspektiv och att det var min bästa vän som skapade den.”