John Michael Farren från New Canaan, i mitten till höger, ställs inför rätta i State Superior Court i Norwalk i torsdags efter att ha anklagats för mordförsök och strypning efter en anmälan om ett bråk i hemmet John Michael Farren från New Canaan, i mitten till höger, ställs inför rätta i State Superior Court i Norwalk i torsdags efter att ha anklagats för mordförsök och strypning efter en anmälan om ett bråk i hemmet strax efter kl. 10.I mitten till vänster sitter hans advokat Eugene Riccio. Special Dru Nadler
Brevlådan vid John Michael Farrens hem i New Canaan på 388 Wahackame Roadk i New Canaan. Farren ställdes inför rätta i State Superior Court i Norwalk efter att ha åtalats för mordförsök och brevlådan hemma hos John Michael Farren från New Canaan på 388 Wahackame Roadk i New Canaan. Farren ställdes inför rätta i State Superior Court i Norwalk efter att ha åtalats för mordförsök och strypning efter en anmälan om ett hushållsbråk.
STAMFORD – Den statliga appellationsdomstolen har bekräftat den fällande domen mot John Michael Farren, tidigare advokat i Vita huset, för att ha försökt slå ihjäl sin fru i deras herrgård i New Canaan.
I ett 44-sidigt beslut som offentliggjordes på fredagen beslutade domstolen enhälligt att Farren, 64, kommer att fortsätta att avtjäna sitt 15-åriga fängelsestraff på Garner Correctional Institution i Newtown för att ha försökt slå ihjäl sin fru, Mary Margaret Farren, med en ficklampa av metall i januari 2010.
”Jag är glad att domstolen bekräftade domen och glad för familjen”, sade Richard Colangelo, statsåklagare i Stamford, som tillsammans med den tidigare statsåklagaren i Stamford, David Cohen, uppnådde domen mot Farren efter att ha presenterat fallet för en jury i Stamford i juli 2014.
”Jag kände hela tiden att domare (Richard) Comerford gjorde allt han kunde för att skydda den tilltalades rättigheter samtidigt som han såg till att båda sidor fick en rättvis rättegång”, sade Colangelo.
Farrens advokat, Eugene Riccio, kallade fallet för ”verkligen ett mycket, mycket olyckligt fall ur många perspektiv.”
Enligt beslutet skedde övergreppet jan. 6, 2010, två dagar efter att Farren fått del av skilsmässopapper.
Under diskussionen om upplösningen av deras 13-åriga äktenskap i sovrummet i deras hem på Wahackme Road, plockade Farren upp sin fru vid halsen, kastade henne tvärs över rummet och slog henne i huvudet och ansiktet så många som tio gånger med en tung metallficklampa, enligt Mary Farrens vittnesmål. Hans händer var runt hennes hals och klämde mer än en gång under attacken, vilket gjorde att hon förlorade medvetandet.
Hon förlorade en betydande mängd blod, fick en bruten käke och ett brutet kindben samt djupa skärsår i huvudet som gjorde att hennes skalle var synlig, sade en läkare i vittnesbåset. Hårtussar hade ryckts bort från hennes hårbotten.
Efter överfallet flydde Mary Farren med sina två döttrar till en granne, där polisen tillkallades.
Farrens juridiska strategi fram till rättegången verkade vara ovanlig för någon som var så insatt i lagens förvecklingar.
Bara några månader före rättegången meddelade Farren, som var advokat i båda Bush-administrationerna och som var ute på fri fot och bodde hos sin syster i närheten av Hartford, oväntat att han, efter att i tre år ha blivit företrädd av Riccio och försvarsadvokaten Timothy Moynahan, skulle ta över sitt eget försvar.
Samtidigt som han hävdade att han ville presentera ett försvar för psykisk sjukdom eller defekt, undanhöll Farren först rapporterna från sina egna experter och vägrade sedan att skriva under de tillståndsformulär som krävdes av en psykiater som anlitats av Colangelo och Cohen för att undersöka honom.
Comerford beslutade att Farrens vägran att skriva under tillståndsformuläret var en fördröjningstaktik och att det hindrade honom från att presentera sitt försvar eftersom han inte ville tillåta den psykiatriska undersökningen att fortsätta.
Om Farren inte kunde få domstolens ledande offentliga försvarare i Stamford att ta hans fall eftersom hans inkomst låg över kontorets riktlinjer, utsåg Comerford Riccio och Moynahan till standby-advokater.
Om Farren inte ville gå med på Comerfords beslut om sitt ombud och sitt försvar och med hänvisning till sin känslomässiga instabilitet vägrade Farren att närvara vid sin egen rättegång, som då leddes av Riccio.
Farren överklagade sin fällande dom på flera grunder som bland annat innebar att Comerford inte tillät honom att ta upp försvaret för sinnessjukdom och att Farren felaktigt tilläts företräda sig själv vid rättegången som han vägrade att närvara vid.
Farren menade att hans beslut att inte närvara vid sin egen rättegång eller hjälpa Riccio med hans försvar visade att han inte var kompetent att ställa upp i rättegången och att han borde ha fått en kompetensbedömning.
Appellationsdomstolen beslutade att Farren var skyldig att förse Colangelo och Cohen med de rapporter som genererats av hans psykiatriska experter och att underkasta sig en undersökning av en läkare som staten valt.
Hans vägran att skriva under psykiatrins samtyckesblankett, sade domstolen, var, ”en del av den tilltalades kampanj för att manipulera systemet och fördröja rättegången i det här ärendet. Följaktligen missbrukade domstolen inte sitt utrymme för skönsmässig bedömning genom att utesluta den tilltalade från att hävda ett försvar om psykisk sjukdom eller defekt.”
Vad gäller påståendet att Comerford felaktigt drog slutsatsen att Farren åberopade sin rätt att företräda sig själv vid rättegången, sade domstolen att utskrifterna visade att Farren sade att ett fientligt förhållande hade utvecklats mellan honom och hans advokater och att han ville ha en offentlig försvarare. Även efter det att alternativet med offentlig försvarare togs bort från bordet konstaterade domstolen att Farren otvetydigt åberopade sin rätt att tjänstgöra som sin egen advokat, vilket Comerford med rätta erkände.
Appellationsdomstolen konstaterade också att det inte fanns några bevis eller allvarliga antydningar om att Farren inte förstod anklagelserna mot honom eller att han var oförmögen att hjälpa till med sitt eget försvar.
”Domstolen (Comerford) försäkrade sig också om att den tilltalade till fullo förstod vad domstolen sa till honom och att han hade full förståelse för vad han gjorde”, står det i beslutet.