När den tidigare guvernören i Vermont, Howard Dean, blev ordförande för Democratic National Committee (DNC) i början av 2005 var en av hans viktigaste insatser att genomföra en ”50-statsstrategi”, ett försök att bygga upp partiets infrastruktur och rekrytering av kandidater på alla nivåer och i alla delstater – även i republikanska bastioner.
”Vi stärkte partierna så att sittande guvernörer kunde hitta bra kandidater” för höga och låga ämbeten, sade Dean. ”Det är mycket lättare att göra från Topeka än från Washington.”
Partiordförandena i delstaterna gillade idén, men bland nationella strateger var tillvägagångssättet kontroversiellt. Dean stötte sig med den dåvarande representanten Rahm Emanuel, ordförande för Democratic Congressional Campaign Committee, som trodde på en mer konventionell strategi som gick ut på att fokusera begränsade kampanjresurser på svängande distrikt. På CNN sade Paul Begala att Deans strategi var liktydigt med att ”anställa ett gäng anställda för att vandra runt i Utah och Mississippi och peta sig i näsan”. (Begala bad senare om ursäkt.)
Dean har sedan länge lämnat DNC – han tjänstgjorde i fyra år och avgick i början av 2009 – och 50-state-strategin har försvunnit ur minnet. Men om man tittar på det från dagens synvinkel erbjuder projektet ett fint exempel på hur blygsamma investeringar i partiets infrastruktur kan ge konkreta utdelningar — och hur dessa utdelningar kan försvinna när investeringarna torkar ut.
Vill du ha fler politiknyheter? Klicka här.
Innan vi tar fram siffrorna bör vi notera att mönstren nedan inte enbart kan kopplas till Deans 50-statsprojekt. Demokraterna upplevde trots allt två av sina starkaste valcykler under denna tid. De gynnades av en stark kongressvind 2006 och en vinnande presidentkandidatur 2008. Samtidigt började siffrorna bli negativa under mellanårsvalet 2010, som var en republikansk rövning.
Med detta sagt är mönstren suggestiva. I de 20 delstater som vi undersökte – de som har röstat fast republikanskt i de senaste presidentvalen – har demokratiska kandidater haft blygsamma framgångar, trots den svåra politiska terrängen. Sedan, efter det att projektet upphörde, rasade de demokratiska framgångarna.
De 20 stater vi undersökte är Alabama, Alaska, Arkansas, Georgia, Idaho, Kansas, Kentucky, Louisiana, Mississippi, Montana, Nebraska, North Dakota, Oklahoma, South Carolina, South Dakota, Tennessee, Texas, Utah, West Virginia och Wyoming. Vi uteslöt alla delstater som har röstat demokratiskt i de senaste presidentvalstävlingarna eller som ansågs vara potentiellt konkurrenskraftiga för demokraterna, även om delstaten i slutändan valde GOP (t.ex. Arizona och Missouri).
Här är hur det gick för demokraterna i de rödaste av de röda delstaterna mellan januari 2005 och januari 2009, dvs. under den period då 50-delstatersprojektet pågick:
- Statshusplatser: Nettovinst på 39 platser, en ökning med 2 procent av alla platser i de analyserade delstaterna
- State Senate seats: Nettoförlust av två platser
- Guvernement: Nettoförlust av en
- Attorney generals: Nettovinst med en (endast valda platser)
- Platser i USA:s representanthus: Nettovinst med tre platser
- Senatsplatser: Nettovinst med en plats
- Presidentens resultat: I 15 av de 20 delstaterna ökade den demokratiskt nominerade kandidaten sin andel av rösterna mellan 2004 och 2008. I tre andra stater förblev röstandelen konstant. Den minskade bara i två stater.
”Där vi verkligen gjorde en stor skillnad var i stater som Nebraska, där Obama vann en elektorsröst 2008”, sade Dean. ”Han hade ett riktigt parti att arbeta med.”
Totalt sett förbättrade demokraterna antingen sina resultat i de rödaste delstaterna mellan 2005 och 2009 eller, i värsta fall, drabbades bara av smärre bakslag, vilket med tanke på de hinder som partiet stod inför i dessa fast republikanska delstater nästan var en seger i sig själv.
Nu ska vi jämföra detta rekord med det mellan januari 2009 och januari 2013.
- Statsers mandat i representanthuset: Nettoförlust av 249 platser, en minskning med 13 procent av de befintliga platserna i dessa delstater
- Statens senatsplatser: Nettoförlust av 84 platser, en minskning med 12 procent
- Guvernement: Minskning med hälften, från åtta guvernörer till fyra
- Attorney generalships: En minskning med två tredjedelar av antalet valda generaladvokater, från nio till tre
- Mandat i USA:s representanthus: En minskning med två tredjedelar av antalet valda generaladvokater, från nio till tre
- : En minskning med 40 procent, från 44 platser till 26
- Senaten: En minskning med 40 procent, från 44 platser till 26
- Senatens platser: En minskning från 11 platser till 8. (Det kan sjunka ytterligare till 2014: Av de åtta återstående platserna går tre senatorer i pension och ytterligare tre står inför tuffa omvalstävlingar.)
- Presidentprestationer: Endast två av de 20 delstaterna (Alaska och Mississippi) hade högre stöd för Obama 2012 än 2008. I de flesta av de 20 starkt röda staterna föll Obamas röster 2012 tillbaka ungefär till John Kerrys nivå från 2004.
Tillsammans är dessa nedgångar efter 2009, för att uttrycka det rakt på sak, ganska katastrofala. I dessa 20 solidt röda stater kontrollerade demokraterna 13 lagstiftande kamrar 2005, ett antal som sjönk till bara tre 2013. Av de 40 kamrarna i dessa delstater var det bara två som hade en nettovinst av demokratiska platser mellan 2005 och 2013; i de övriga 38 förlorade demokraterna mark.
Och eftersom platser i delstaternas lagstiftande församlingar och lägre statliga ämbeten utgör ”bänken” för framtida kandidaturer till guvernör och kongress, kan denna utveckling leda till en självförstärkande dödsspiral för partiet i dessa delstater.
En klyfta som är uppenbar i uppgifterna är mellan Great Plains och väst å ena sidan och syd å andra sidan. I den mån som 50-stats-strategin fungerade gjorde den det i de små till medelstora staterna i den västra halvan av USA. Däremot gjorde insatsen lite, om ens något, för att hejda den långsiktiga förskjutningen i södern mot GOP. Kanske beror det på att de libertarianska tendenserna på Great Plains och i väst är mer förenliga med demokratiska sociala ståndpunkter än den kristna konservatism som är inflytelserik i södern.
För att förstå de regionala skillnaderna kan man titta på presidentens röstandelar. Några av demokraternas största vinster mellan 2004 och 2008 kom i North Dakota (en ökning med 10 poäng), Nebraska (10), Utah (9), Montana (8), South Dakota (7) och Idaho (6). Många av dessa delstater såg också demokratiska framsteg – blygsamma, men ändå vinster – i delstaternas lagstiftande församlingar.
En del av Demokraternas framgångar 2009 jämfört med 2005 kan bero på Obamas insatser i primärvalen 2008; en av de viktigaste orsakerna till att han lyckades besegra Hillary Clinton var att den dåvarande senatorn från Illinois ihärdigt uppvaktade sympatiska väljare i västliga delstater och delstater på slättbygden med liten befolkning. Observatörer i dessa stater sa ändå att 50-statsprojektet inte skadade.
Däremot uppvisade de flesta sydliga stater inget mönster av uppgång och nedgång; i södern accelererade demokraterna helt enkelt nedåt. Mellan 2005 och 2013 förlorade demokraterna mer än 20 platser i delstatskammaren i Alabama, Arkansas, Georgia, Louisiana och Tennessee, var och en en större nedgång än någon som registrerades i en stat i väst eller på slätten. Sydstaterna ledde också när det gäller förluster i senaten, där Alabama, Arkansas och Louisiana registrerade tvåsiffriga minskningar av demokratiska platser.
”Det kan ha funnits en 50-statsstrategi i andra stater, men den fungerade inte här”, säger Pearson Cross, statsvetare vid University of Louisiana at Lafayette. ”Utvecklingen mot djupt rött har varit obeveklig.”
I Tennessee har ”republikanerna segrat upp i alla avseenden”, instämde Anthony Nownes, statsvetare vid University of Tennessee. ”Det kommer att ta flera år, om inte ett decennium eller mer, för demokraterna att bli verkligt konkurrenskraftiga.”
Vid en viss tidpunkt kommer republikanerna ”att nå en mättnadspunkt eller en punkt där avkastningen minskar”, sade en politisk observatör i Oklahoma. ”På vissa sätt verkar det som om demokraterna inte kan förlora mycket mer mark – de kommer att nå botten och kan bara gå uppåt.” Under tiden, tillade observatören, ”leder supermajoriteter till splittring. Demokraterna borde kunna dra nytta av det i framtiden.”
Bortsett från vetskapen om att ett samlat 50-statsprojekt återigen skulle kunna ge partiets siffror i väst och på de stora slätterna juice, har Demokraterna en ljuspunkt: Texas, en delstat som befinner sig på en nästan oundviklig demografisk väg mot minoritetsmajoritet.
Texas var den enda av de 20 delstater som vi undersökte där antalet demokrater i delegationen till USA:s representanthus ökade mellan 2005 och 2013. Ökningen i Texas var blygsam – från 11 till 12, i en delstat där delegationen ökade med fyra personer på grund av omfördelningen 2010 – men om man tar hänsyn till den framtida befolkningsutvecklingen har demokraterna åtminstone en viss anledning till optimism på medellång sikt.
I det här läget har till och med Dean dragit sig tillbaka något från en fullfjädrad 50-statsstrategi. En grupp som han nyligen hjälpte till att starta och som syftar till att vända de republikanskt styrda delstaternas lagstiftande församlingar fokuserar på svängande delstater snarare än på de röda delstaterna.
Det är fortfarande så att Dean säger att han fortsätter att tro att varje delstat, oavsett hur ogästvänlig den är för hans parti, förtjänar en grundläggande nivå av institutionellt, finansiellt, tekniskt och personalmässigt stöd, vilket kan vara ”relativt billigt”.
”Det skulle vara ett fruktansvärt misstag att låta en enda delstat stå utanför ett grundläggande paket av utbildning, IT och personal”, säger han. ”Jag förespråkar inte att man ska satsa en miljon dollar på Alaska, men jag förespråkar att man ska ha ett kompetent, välskött demokratiskt parti på plats, för man vet aldrig var blixten kommer att slå ner.”