Bostäderna i vissa tyska storstäder är numera så dyra att till och med människor med fasta jobb ibland hamnar i hemlöshet. Sonia Nigris i München är ett exempel på detta.
Sonia Nigris sitter i en vit plaststol på en bakgård i Maxvorstadt, en förnämlig stadsdel i München. Englischer Garten, Königsplatz, Stachus, Frauenkirche – nästan alla stadens sevärdheter ligger bara några minuters promenad härifrån. Nigris, en kraftig 48-åring, tänder en cigarett. Sedan januari har hon bott på en av de dyraste platserna i Tyskland, i centrala München, en stad som lider av kronisk bostadsbrist. Även de som har pengar behöver tur och mycket tålamod för att hitta en anständig bostad, men Nigris hade varken stor tur eller mycket pengar. På senare tid har hon hittat tak över huvudet på ett härbärge för hemlösa.
© colourbox.com Raderna av Tysklands hemlösa har svällt i åratal. År 2016 uppskattade Bundesarbeitsgemeinschaft Wohnungslosenhilfe (nationell koalition av tjänsteleverantörer för hemlösa) deras antal – eftersom det inte finns någon tillförlitlig statistik att tillgå – till ungefär 860 000 (varav 440 000 är officiellt erkända som flyktingar). Årets uppskattning uppgår till 1 200 000. Ökningen på cirka 358 procent sedan 2014 beror till stor del på att erkända flyktingar som inte kan hitta boende har inkluderats i den totala räkningen sedan 2016. Men det finns många orsaker till att människor hamnar på gatan. Hyreshöjningar är en av dem. Bostadsmarknaden i Tysklands storstäder har blivit mer ansträngd. Hyrorna i München steg med mer än 70 % mellan 1995 och 2017, medan lönerna inte ens har varit i närheten av att hålla jämna steg.
Hemlöshet drabbar det vanliga samhället
Även den arbetande befolkningen har nyligen börjat känna av pressen. ”Problemet har nått mainstream-samhället”, säger Peter Neher, ordförande för det tyska Caritasförbundet. Sonia Nigris, till exempel, med ett fast heltidsjobb i en cafeteria, där hon tjänar omkring 1 400 euro i månaden, har tydligen inte ens råd med en studiolägenhet i Münchenområdet.
I början av 1990-talet flyttade Nigris och hennes man från Trieste till München. Eftersom de älskade staden, som de vid den tiden tyckte var ”lika livlig och ändå inte lika kaotisk som Berlin eller Rom”. Paret hittade en stor ljus lägenhet i München-Riem – inte precis centralt belägen, men med tillräckligt med plats för dem och deras tre söner. Men när Nigris och hennes man separerade 2005 var lägenheten plötsligt för stor och för dyr för henne ensam.
Så hon flyttade till ett mindre ställe ett tag, lämnade sedan München i två år, men saknade snart staden och sina söner. Så hon kom tillbaka 2013 och flyttade in hos en vän till henne. Men hon tröttnade på att sova på väninnans soffa och började leta efter ett fast jobb i en cafeteria samt en egen bostad. Hon jämförde hyrorna på bostadssajter på nätet: 800/900 euro även i förorterna, 1 100/1 200 euro i centrum. Hon var inte berättigad till bostadsbidrag, säger hon, eftersom hon tjänade för mycket.
Hur ska jag kunna överleva om jag lägger det mesta av mina pengar på hyra? Vad får jag ut av livet om jag jobbar hela dagarna och inte kan göra något efter jobbet annat än att sitta i min tomma lägenhet?
Efter några månader var Nigris tvungen att flytta från sin väns lägenhet. Hon flyttade in hos sin son… tills hyresvärden protesterade och hon var tvungen att flytta. Under några månader sov hon på en annan väns soffa. Men sedan var hon tvungen att flytta igen – till en annan väns källare, utan dusch, utan kök, utan något annat än en enkel säng. Men inte heller det fungerade länge, så hon flyttade till en annan vän. Varje gång hon bad en annan vän att ta emot henne, säger hon, kostade det henne en del av hennes stolthet. Hon skulle ha föredragit ett eget hem framför detta vagabondliv, men det fanns inget att få för hennes löneklass.
Officiellt får man bara stanna åtta veckor på härbärget. Sonia Nigris är en stadsnomad.
I januari i år flyttade hon äntligen in på en kvinnojour som heter Karla 51. Rummen där är 9 kvadratmeter stora och minimalt inredda i vandrarhemschick med en enkelsäng, en liten trästol och ett litet träbord samt ett väggskåp. Fönstren är små och korridorerna stinker av bitter ammoniak.
”Men man har tur om man hamnar här”, konstaterar Elke Gartner, en socialarbetare som är anställd på härbärget. ”Karla 51 är en av de bättre utrustade anläggningarna.” På många andra härbärgen måste de boende dela rum, som på ett vandrarhem.
© colourbox.com Men i dag, efter fyra och en halv månad här på härbärget, flyttar Nigris ännu en gång – till en annan vän. Officiellt får man bara stanna åtta veckor på härbärget. Sonia Nigris är en stadsnomad. Fast inte av eget val. Hon skulle vilja ta en hyreslägenhet tillsammans med en vän, men kan inte det eftersom det inte finns några prisvärda lägenheter i sikte som lämpar sig för delning.
Folk som Sonia Nigris, med ett fast jobb men relativt låg inkomst, är inte längre en sällsynthet på Münchens härbärgen för hemlösa. ”Du känner till bostadsmarknaden i München”, säger en anställd på Caritas Tysklands filial i München. Allt fler människor som för tio år sedan drevs från stadskärnan till utkanten har inte ens råd att bo i förorterna nu. Så de måste lämna München eller gå ut på gatan. I artikel 106.1 i den bayerska delstatskonstitutionen fastställs faktiskt att varje invånare i Bayern har rätt till en anständig bostad. Men vad hjälper denna abstrakta princip om det helt enkelt inte finns tillräckligt med bostäder till rimliga priser? För varje statligt subventionerad lägenhet finns det hundratals sökande, säger Gartner.
Nigris själv har redan ansökt om hundratals hyreslägenheter i München, säger hon, inklusive några som hon knappt hade råd med. ”När de frågar hur mycket jag tjänar är jag utesluten”. Enligt en uppskattning från Münchens Netzwerk Wohnungslosenhilfe (nätverk för att hjälpa hemlösa) finns det cirka 9 000 hemlösa i staden, varav 350 faktiskt har en fast anställning och ändå bor på hemlöshetsjourer, vissa i flera år, eller till och med under en bro. Stadens hemlöshetsjourer och sociala bostäder är helt överbelastade, vilket bostadstjänstemännen medger. De som verkligen har otur slutar med att sova på gatan.
© colourbox.com Nigris kan inte säga hur många gånger hon har bytt bostad hittills, hon har tappat räkningen. Hennes tillhörigheter består av några kläder, några krukväxter, en liten tv-apparat, en batteridriven dammsugare och hennes hund. Det är allt denna 48-åriga kvinna äger, förutom några lådor som hon lämnade till sin son. Och hon har inte haft något riktigt privatliv på flera år: till och med på de hemlösa härbärgena måste hon skriva in och ut hela tiden.
Och utan någonstans att kalla sitt hem är vardagen ett permanent tillfälligt arrangemang. Sonia Nigris har knutit sitt tjocka bruna och gråa hår till en hästsvans. En tatuering på hennes överarm bleknar gradvis. Med några minuters mellanrum tar hon fram en cigarett ur sitt silverfodral och stoppar den i munnen. Hennes ansikte är kantat av djupa rynkor, men hon vill inte förtvivla: ”Mitt liv är händelserikt”, säger hon och skrattar sitt skramlande rökarskratt.
Hon går upp klockan halv fem på morgonen för att vara på jobbet klockan sju och lagar sedan mat i en cafeteria fram till eftermiddagen. De senaste fem åren har hon ägnat sin fritid åt att leta efter och ibland titta på lägenheter att hyra ut – därefter har hon sällan tid att träffa vänner. På kvällen har hon oftast bara tillräckligt med energi för att pilla med sin mobiltelefon och ibland titta lite på tv innan hon somnar – på en väns soffa, i en väns källare eller på ett härbärge för hemlösa.
Det har gått över ett kvartssekel sedan Nigris flyttade till München eftersom hon tyckte att staden var så beboelig. München har förändrats sedan dess. Antalet hemlösa här har mer än tredubblats bara under de senaste tio åren. Ändå älskar Nigris fortfarande staden och vill ändå stanna här. Hennes vänner och hennes söner bor här. Hon har ett fast jobb här. ”Varför skulle jag åka?”