När jag var liten var jag alltid fascinerad av magiska trick. Vare sig det var enkla mynttrick eller att se David Copperfield gå genom Kinesiska muren på TV, ville jag alltid veta: Hur gör de det?
När jag avslutade min utbildning till terapeut hade jag lärt mig att fokusera på helt andra sorters magiska trick, eller illusioner – de sorters trick som vi medvetet och omedvetet skapar hela tiden.
Frågan som pressade mig förändrades: Varför gör vi det? Varför går vi som till synes rationella och välmenande människor omkring och lurar oss själva regelbundet?
På 1970-talet visade Ellen Langer, en forskare från UCLA, bevis för ett fenomen som hon kallade illusionen om kontroll. Senare forskare bekräftade denna så kallade positiva illusion i ett antal experimentella uppställningar.
Deltagarna i ett lotteriexperiment trodde att de hade större kontroll över resultatet om de valde sina nummer i stället för att få dem slumpmässigt tilldelade. Människor tror att de löper mindre risk att råka ut för en bilolycka om de kör än om de sitter i passagerarsätet. I craps-spelet tenderar spelare att kasta tärningarna hårdare när de behöver högre siffror, vilket visar på en implicit tro på att de med ”skicklighet” på något sätt kan kontrollera sin lycka.
Om och om igen har forskningen visat att trots intelligens, kunskap och förnuft tror människor ofta att de har kontroll över händelserna i sina liv, även när en sådan kontroll är omöjlig.
Som all forskning inom psykologi finns det en osäkerhet om hur dessa experimentella resultat kan översättas till scenarier i det verkliga livet. Det råder också viss oenighet om den mekanism som ligger till grund för illusionen av kontroll. Trots detta, och om man tar forskningsresultaten med en nypa salt, är det förmodligen säkert att säga att vi har mindre kontroll över våra liv än vi kanske vill tro.
Frågan om kontroll är allestädes närvarande i min praktik som terapeut. Klienter önskar att de kunde kontrollera andra, avskyr att känna sig okontrollerade och är rädda för att bli kontrollerade av andra. Och låt oss erkänna att det finns tillfällen då min egen illusion av kontroll styr fantasier om att utöva mer inflytande i mina klienters liv än vad som säkert är möjligt. Om jag bara kunde vifta med den magiska stav som många klienter, uttalat eller inte, verkar längta efter.
Interessant nog lärde sig senare forskare att även om de flesta individer arbetar under en illusion av kontroll åtminstone en del av tiden, så är det mycket mindre troligt att deprimerade individer hyser sådana illusioner. När det gäller att korrekt bedöma kontrollen har deprimerade personer ett mycket bättre grepp om verkligheten.
Denna korrekta uppfattning är kanske förvånande, med tanke på att deprimerade personer är benägna att göra alla möjliga andra kognitiva förvrängningar. Det är dock inte förvånande att forskare också har funnit bevis för en pessimistisk bias hos deprimerade personer, vilket är precis vad det låter som: en Iöre-ifiering av världen, en påtagning av gråbruna glasögon.
Ett ständigt återkommande tema bland mina klienter handlar om att gå bortom en enkel önskan om mer kontroll och sträcker sig in på området för ett drivande behov av kontroll. Det förstnämnda kommer vanligtvis med en motvillig suck av erkännande av att våra inflytelsesfärer inte bara är begränsade, de är faktiskt ganska små. Det senare kommer ofta med en rejäl portion förnekelse och ett svårt fall av att svansen viftar med hunden. Behovet av kontroll slutar med att kontrollera individen.
Vi känner alla människor som håller hårt fast vid ett behov av kontroll. Saker och ting måste vara precis som de ska. De får panik när omständigheterna förändras. ”Att släppa taget” finns inte i deras vokabulär. Jag skulle kunna tänka mig att det är dessa personer som är mest benägna att förlita sig på illusionen av kontroll för att stärka sitt hopp om att ett fasthållande kommer att ge den typ av trygghet som de längtar efter.
Ett kännetecken för psykisk hälsa är förmågan att vara flexibel – i beteenden och reaktioner, och i förhållande till känslor och tankar. När man behöver ha kontroll avstår man från flexibilitet och sätter ett lägre tak än nödvändigt för sin förmåga att engagera sig i och njuta av livet.
Ironiskt nog kan det finnas mer ”kontroll” i en flexibel hållning än i en hållning som präglas av ansträngningar att hålla allt inom en snävt definierad komfortzon. Det är som att försöka hålla fast vid en vattenballong. Ju hårdare man försöker ta tag i den, desto större är sannolikheten att den bara spricker. Om du istället försiktigt och flexibelt håller ballongen i din öppna handflata har du mycket större möjlighet att ”kontrollera” dess rörelse utan att bli alldeles blöt.
Det är viktigt att komma ihåg att kontrollen i våra liv ofta är illusorisk. Du behöver inte vara deprimerad för att ta en ärlig titt på den faktiska graden av kontroll du har på olika områden i ditt liv. När du väl har konstaterat: ”Hej, jag har verkligen ingen kontroll över det här alls”, kan du börja öva på flexibilitet och spara din energi för de saker som du verkligen kan påverka.