Kuriosa & Quarks
Skallekirurgi som utfördes med stenverktyg under Inka-riket var anmärkningsvärt framgångsrik
Posted: Juni 15, 2018
Senaste uppdatering: Den här personen levde i Peru mellan 400 f.Kr. och 200 f.Kr. och fick en trepanation till följd av en skallfraktur (pilen) men överlevde inte. (D. Kushner/World Neurosurgery)
Skallkirurgi under inkaernas tid i Peru utfördes med fantastisk skicklighet och framgång med tanke på de primitiva verktyg som fanns tillgängliga.
Kirurgin, som kallas trepanation, innebär att man borrar, skär eller skrapar ett hål i skallen och har praktiserats av många civilisationer genom historien. Det första kända fallet är från Europa för 5 000 år sedan. I den nya världen är det cirka 2 500 år gammalt.
Anne Titelbaum, bioarkeolog vid Arizonas universitet, och hennes kollegor fokuserade sin studie på det antika Peru och studerade en samling trepanerade skallar från de tidigaste bevisen i Amerika fram till 1400-talet, tiden för Inkaimperiet.
ADVERTISEMENT
Kranierna avslöjade några av anledningarna till att gamla peruaner kan ha drabbats av denna typ av kraniekirurgi, enligt Titelbaum.
”Kranietrauma kan ha uppstått på grund av trubbigt våld genom användning av vapen som släggor, klubbor och klubbor. Så i många fall verkar det som om kirurgin gjordes för att behandla skallskador: kanske för att städa upp såren, kanske ta bort bitar av brutet ben och lindra hematom och tillhörande intrakraniellt tryck.”
Hon påpekar att inte alla skallar visar tecken på den här typen av skador. Bevis från historien tyder på att trepanation också gjordes för behandling av andra åkommor, från huvudvärk till epilepsi, och möjligen hade rituella syften också.
- Paper in World Neurosurgery
Skrapning i skallen med stenverktyg
I det gamla Peru gjordes hålen i skallen sannolikt med hjälp av slipade stenverktyg. Med tanke på de primitiva förhållandena för att utföra kirurgi av något slag var döden en klar möjlighet. Men en av de tre kända metoderna för att göra skärningarna var mindre riskfylld än de andra.
”Det fanns olika tekniker som användes i det förhistoriska Peru, bland annat skärning, borrning och skrapning”, säger Titelbaum. Var och en hade nackdelar. Linjär skärning, med en vass stenkniv, krävde ofta att man skar större områden än nödvändigt. Borrning riskerade också att ta ut mer material än vad som var önskvärt. Och båda teknikerna riskerade att gå för djupt.
”Skrapning var förmodligen den teknik som gav bäst resultat, och det beror troligen på att benet gradvis kunde avlägsnas med större kontroll, vilket skulle hindra en kirurg från att tränga för djupt.”
ADVERTIVERING
Problemet med att skära för djupt är att kirurgen skulle riskera att genomborra membranet som sitter under benet och som kallas för duramaterialet. Dura mater omger och skyddar hjärnan och hjälper också till att hålla infektioner borta. Genom att studera benets kant vid snittmärkena kan forskarna uppskatta om läkningsprocessen var lång eller kortvarig – med andra ord om patienten levde och hur länge.
Den tidigaste gruppen kranier – de från nästan 2 500 år sedan – visade att endast 40 procent av människorna överlevde. En annan grupp från nästan 1 000 år sedan visade att 53 procent överlevde. Inkakirurger för 500 år sedan hade dramatiskt förbättrat denna överlevnadsgrad till cirka 80 procent.
”Med tiden, från 2 500 år sedan ända fram till 1400-talet, finns det definitivt tecken på förbättringar, och det visar sig i storleken på trepanationen, skickligheten i trepanationerna, teknikerna för trepanationerna och i patienternas totala framgångsfrekvens”, säger Titelbaum.
”Trepanation och framgången med dessa operationer säger mycket om uppfinningsrikedomen och färdigheterna hos de förhistoriska människorna i Peru och det kulminerar med inkafolket”, säger Titelbaum. ”Inkafolket var otroliga arkitekter och ingenjörer och det är ingen överraskning att de också hade en mycket sofistikerad form av kirurgi.”
- Rituella hål i mänskliga skallar för 6 000 år sedan
- Skeletter säger att artrit inte handlar om åldrande, utan om aktivitet
- 4 500 år gammal cancer i människofossilerna