I dag – nu när vi har kommit in i den mörka delen av året – ska vi titta på en dikt om snö av Emily Dickinson. Om vi betänker kvinnans ställning och förmodade uppgifter på hennes tid (1830-1886) ska vi inte bli förvånade om den då läses som en ”feminin” dikt.
Låt oss undersöka den del för del:
IT SIFTS FROM LEADEN SIEVES
It sifts from leaden sieves,
It powders all the wood,
It fills with alabaster wool
The wrinkles of the road.
The snow falls slowly, like flour falling through a leaden – vilket här betyder tungt och långsamt – sieve or sifter. Man kan också tänka sig att ”bly” syftar på den grå färgen på himlen från vilken snön faller. Således börjar dikten med en bild som är välkänd för kvinnor, nämligen att sålla mjöl för bakning.
Snön – som fint vitt mjöl – ”pudrar allt trä” – den täcker träden i skogen med vithet. Den fyller också ”vägens rynkor” – spåren och upp- och nedgångarna och spåren efter vagnar och barnvagnar – med ”alabasterull” – det vill säga ull som är mycket vit. Alabaster är en genomskinlig vit sten, men används här som adjektiv i betydelsen ”rent vitt”. Dickinson liknar de fallande snöflingorna vid små tofsar av ren vit ull. Detta är återigen något som kvinnor på 1800-talet skulle ha varit mycket förtrogna med, från sina spinn- och vävningsarbeten och relaterade hushållssysslor.
Det gör ett jämnt ansikte
av berg och slätt, –
Obruten panna från öster
till öster igen.
Sannolikt tänker Dickinson fortfarande på att snön fyller ”rynkor” och säger att den ”gör ett jämnt ansikte” av bergen och slätten – det vill säga kullarna och de plana områdena nedanför, jämnar ut dem och gör en ”obruten panna” – det vill säga ett brett slätt område – från öst till väst. Vi ser i detta att många av tidens kvinnor var upptagna av att ha en slät och blek hudfärg – något som Dickinson här använder med poetisk fördel.
Den når fram till staketet,
Den sveper in det, räls för räls,
Då det försvinner i flätor;
Den kastar en kristallslöja
På stubb och stapel och stam,
Sommarens tomma rum,
Akrar av sömmar där skördarna var,
Rekordlösa, men för dem.
Den breda, platta snöytan sträcker sig ända fram till staketet och ”omsluter” det långsamt – det vill säga börjar täcka det räls för räls, tills det är ”lost in fleeces”, det vill säga, döljs av den djupa snöns vithet, som Dickinson återigen här liknar vid ull – en ”fleece” är ullen som tas från ett får eller en get.
Snön ”kastar en kristallslöja” – det vill säga den täcker som med en genomskinlig vit duk – trädstubbarna, staplarna – kanske av hö som lämnats kvar, och av andra saker – och växternas stjälkar. Hon kallar detta område för ”sommarens tomma rum”, eftersom det är åkrarna och trädgårdarna som är tomma och plana efter skörden. Hon beskriver det som ”acres of seams where harvests were” – det vill säga de rader av stubb (nu täckta av snö) där grödor en gång växte, vilket hon liknar vid de långa sömmar som kvinnorna gjorde när de sydde. Och hon tillägger att om det inte vore för dessa kvarvarande spår av skörden skulle det inte finnas några spår – inga bevis – av de grödor som hade vuxit där under sommaren; de skulle vara ”rekordlösa”, utan bevis eller minne av att de en gång hade funnits.
Den ruffar på stolparnas handleder,
som en drottnings fotleder,-
och stillar sedan sina hantverkare som spöken,
och förnekar att de har varit.
Snön omsluter stolparnas baser och leder och skapar vad Dickinson liknar vid tygets ”volanger”, sådana som kan finnas på ”en drottnings anklar”.
Den sista raden är lite knepig, och ganska tvetydig vid första anblicken. Dickson har talat om att snön rufflar ”stolparnas handleder”, och säger sedan att den
…stillar sina hantverkare som spöken,
förnekar att de har varit.
Grammatiskt sett måste ”sina hantverkare” syfta på snöns hantverkare, men vilka eller vad är de? Den bästa förklaringen jag har sett är att ”hantverkarna” är de fallande snöflingorna, som försvinner som spöken när snön slutar falla, som om de aldrig hade varit i luften. Men deras arbete – den vita täckningen av kullar och fält och stolpar – lämnas kvar. Skaparna syns inte längre – de har försvunnit i skapelsen.
Det är inte en perfekt dikt, och definitivt långt ifrån den bästa dikt man kan hitta på ämnet snö. Dickinson blandar i hög grad sina metaforer, från bakning till kosmetika till sömnad och kostym, men det skapar en dikt som en kvinna på sin tid lätt hade kunnat relatera till på grund av de välbekanta anspelningarna på hushållssysslor och personliga vårdintressen.