Jag hade hört folk prata om ljudbad, men jag visste inte vad det var. Vilka är dessa människor? Jag minns ärligt talat inte. Pratade de ens med mig? Förmodligen inte. Men jag hade en vag känsla av att ljudbad var en grej, så när jag blev inbjuden att prova ett på en yogastudio här i New Orleans – och i andan av att prova vad som helst en gång – bestämde jag mig för att ge det en chans. Låt oss bara säga att jag nog borde ha frågat ”folk” vad de pratade om innan jag gick.
Här är vad som hände och vad jag lärde mig.
- Det är, um, faktiskt inte ett bad.
- Det är som restorativ yoga med musikinstrument.
- Jag är osäker på om det här var en konsert eller en yogaklass… men jag tror inte att det var någotdera?
- Livslärdom nr 1: Jag är en gammal dam som hatar oljud.
- Jag tyckte att allting distraherade mig, inte slappnade av.
- Livslärdom nr 2: Jag är ingen tjej som gillar ljudbad.
Det är, um, faktiskt inte ett bad.
Jag är inte säker på om jag läste beskrivningen slumpmässigt eller om jag är en dålig yogi, men jag trodde att jag skulle ge mig in på något helt annat när jag anmälde mig till en ljudbadskurs. Som i att jag bar en baddräkt under ett par leggings och ett linne. Um, nej. Klassen, som hölls i en vacker luftig yogastudio, bestod av cirka 20 kvinnor – de flesta i färgglatt tryckta haremsbyxor. Med andra ord visste de att de inte skulle komma till klassen med en bikini under Lululemon leggings. Whoops.
Det är som restorativ yoga med musikinstrument.
Enligt instruktören är en klass med ljudbad restorativ yoga i ett heligt ljudrum. ”Lärare och musiker kommer att vara närvarande för att betjäna dig när du badar i heliga ljud, musik och kärlekssånger från Indien och andra länder.” Åh! Bada i ljud. Inte i vatten. Jag fattar. Det fanns ”klangskålar” av kristall, tillsammans med en gigantisk gong och högfrekventa instrument som jag inte kände igen och som jag fick veta var avsedda att ”bryta och rensa energetiska mönster inom dig, lugna nervsystemet och aktivera chakrapunkterna”. Det beskrivs som en upplevelse som inte liknar någon annan: himmelskt, himmelskt och bekant. Allt jag kan säga är att det verkligen var en upplevelse som ingen annan.
Jag är osäker på om det här var en konsert eller en yogaklass… men jag tror inte att det var någotdera?
Instruktören – som såg anmärkningsvärt lik ut som Chrissy Snow från Trevligt sällskap – gled runt i rummet med lysande blonda flätor. Hon instruerade oss i avslappnande ställningar samtidigt som hon plumpade och hamrade på olika instrument (jag kunde oftast inte se vilka det var, eftersom mina ögon för det mesta var stängda). Den första var en liggande ställning på en bolster medan hon spelade på vad jag tror var ett harmonium och sjöng med en ljuvlig röst. Så långt, så förvirrad.
Livslärdom nr 1: Jag är en gammal dam som hatar oljud.
Under nästa pose kastade vi våra ben över den tidigare nämnda bolstern till ett ljud som jag bara kan beskriva som öronbedövande. Detta måste ha varit den gigantiska gong som jag upptäckte när jag först anlände. Jag är inte ens 40 år men är en av dem som ständigt ber om att musiken ska sänkas. Under den här tiden ville jag inget hellre än att täppa till mina öron och artigt be Chrissy att sluta slå på den där saken för allt som är heligt och heligt. Detta varade ungefär 10 minuter men kändes som en hel kväll på en Pantera-konsert.
Jag tyckte att allting distraherade mig, inte slappnade av.
Nästan, mer sång. Allt jag kunde uppfatta var orden ”Hare Krishna”. Jag visste att jag skulle fokusera på andningen och slappna av, men min baddräkt började bli obekväm och ”Hare” lät som ”Harvey” och det fick mig att tänka på Steve Harvey som fick mig att tänka på Family Feud, som jag DVRar varje dag (ytterligare ett bevis på att jag är en gammal dam) och plötsligt var det enda jag ville göra att vara hemma och titta på spelprogram.
Livslärdom nr 2: Jag är ingen tjej som gillar ljudbad.
Sist flyttade vi oss till väggen och ställde oss i en inversion. Under denna tid kom Chrissy runt med olika godbitar, bland annat en kladd av eterisk olja på min panna som luktade som en skog av hippies, en ringning av ett klockspel i mitt öra och en våg av rökelse. Jag kikade bara en gång men föreställde mig att hon graciöst dansade runt i rummet, med flätor som flöt med byxorna. När jag kom hem sa min man till mig att jag luktade som om jag just hade kommit tillbaka från en Grateful Dead-konsert. Det var min signal att byta ut min baddräkt och ta ett riktigt bad.
Anne Roderique-Jones är frilansskribent och redaktör vars arbete har publicerats i Vogue, Marie Claire, Southern Living, Town & Country och Condé Nast Traveler. Twitter: @AnnieMarie_ Instagram: @AnnieMarie_
Du kanske också gillar: Den här yogainstruktören vill ha mer synlighet för alla kroppsstorlekar