På ett sätt är all denna uppståndelse kring knäböj ganska märklig, eftersom man nästan inte vet någonting om de krafter som passerar genom höft- och knälederna under knäböjsövningar, och inte heller har man vetat så mycket om den exakta aktiviteten hos quads och hamstrings under knäböjsövningar.
Om knäböjsövningar är en ganska säker aktivitet, har det dessutom förekommit en del rapporter om allvarliga knäskador under knäböjsövningar. Och eftersom de faktiska krafterna på lederna och benmusklerna inte har varit kända har knäböjens värde som en del av rehabiliteringsprocessen för skadade idrottare varit oklart.
Tyvärr har forskare vid avdelningarna för anatomi och kinesiologi vid Karolinska institutet i Stockholm nyligen fastställt exakt vad som händer med benen under knäböjspass. Åtta burdiga unga olympiska tyngdlyftare i nationell klass deltog i forskningen. Den genomsnittliga kroppsvikten var 180 pund, medelåldern 19 år och det typiska maximala värdet vid en repetition under knäböjningsövningar var cirka 230 pund.
Varje knäböjningsövning var en ”high-bar”-knäböjning, med viktstången centrerad över axlarna strax under den sjunde halskotan (den första knoppen som man känner när man för handen ner längs nackens baksida). För varje knäböj var den faktiska vikten som användes 65 procent av idrottsutövarens maximala vikt vid en repetition.
Personerna provade fyra olika knäflexionsvinklar när de knäböjde: (1 ) knäna böjda till bara 45 grader, (2) knäna böjda till 90 grader, (3) knäna böjda mer ampelt så att lårens bakre ytor faktiskt var parallella med golvet, och (4) knäna böjda helt (den djupaste möjliga knäböjningen). De två första knäböjningarna – 45 och 90 grader – är i själva verket bara partiella knäböjningar, där idrottsutövaren förblir i en halvt stående position och skinkorna bara sänks en aning mot golvet. Bland tränare råder det stor oenighet om vilken form av knäböjning som faktiskt är ”bäst” för idrottare.