Det kan vara dags att säga adjö till Pete i trädgården. Torvmossa, det vill säga.
Pete har varit en stor hjälpreda i många år, särskilt när det gäller plantor. Den har gjort att våra pottblandningar bättre har kunnat hålla både vatten och luft, vilket är så viktigt för trånga rötter, och den har hjälpt till att fånga upp en del näringsämnen som annars skulle ha spolats ut i botten av krukorna.
Ute i trädgården har torv varit till liknande hjälp. Den har bidragit till att göra jorden surare för de växter som behöver det. Jag tillskriver torven en del av skulden för mina blåbärsbuskar. (Jag blandade en hink full i planteringshålet för varje buske och tillsatte sedan vid behov svavel, ett naturligt förekommande mineral, för en mer dramatisk försurning.)
Men mr Moss måste bort, eller åtminstone begränsas. Det har att göra med var han kommer ifrån. Torvmossa är ohållbar.
En mörk sida av torv
Torvmossa kommer från myrar, dessa fuktiga miljöer som är hemvist för sådana unika varelser som insektsätande kittelväxter, rödkorkade och långhalsade sandkråkfåglar och stora hedfjärilar. Torv bildades när växter dog och svaldes upp i vatten för att delvis förmultna. Det som återstod efter tusentals år var ett tjockt lager av nästan ren humus, värdefullt också för att det är relativt sterilt och relativt stabilt mot ytterligare nedbrytning.
Torven växte mycket, mycket långsamt, ungefär en meter djupt var tusende år.
Nuförtiden har så mycket torvmossa skördats för att användas i trädgårdar och landskap att det på många ställen inte finns mycket kvar. Nittiofem procent av Englands mossar har försvunnit under de senaste hundra åren, en stor del har bränts som bränsle.
En torvmosse är ett unikt ekosystem, värdefullt i sig självt såväl som för att rena det vatten som rinner genom den. Att skörda torvmossa förstör det ekosystemet, och tillgången kommer att ta slut med tanke på den långsamma regenereringstakten.
Mer hållbara metoder
Vi kan i viss mån mildra det dystra scenariot ovan. Forskare har funnit sätt att återskapa ett ekosystem i en mosse om bara en del av torvlagret har avlägsnats.
Och en stor del av jordens torv är fortfarande intakt. Kanada har över 200 miljoner hektar kvar, eller ungefär en fjärdedel av världens utbud.
Å andra sidan, är torv så oumbärligt i trädgården och landskapet? Nej, det är det inte!
Inte finns det andra material som kan fungera lika bra? Ja, det finns det!
Compost och bladmögel, till exempel, kan båda tillverkas i din egen trädgård. Eller så finns det sågspån, strimlad bark eller träflis – alla förnybara resurser.
Den främsta utmanaren som kliver in i torvets skor är ett material som kallas kokosdamm, eller cocopeat. Denna avfallsprodukt från bearbetningen av kokos, en fiber från kokosnötsskal som används i rep, korgar, mattor, förpackningar och andra produkter, kan nu få ett användbart liv efteråt och göra trädgårdarna mer färgstarka och produktiva. Dess egenskaper och till och med dess utseende är mycket lika torvmossa. Den finns, precis som torvmossan, som en del av blomblandningar och även direkt i en påse eller balle.
Varken kokos eller de andra substituten för torvmossan kan nödvändigtvis ersättas 1:1 med torv; det krävs justeringar av blomblandningarna. Å andra sidan växer kokosnötter mycket snabbare än torv.
http://www.leereich.com/blog