Kontroll av utländsk valuta: Definition, mål, typer och villkor

Låt oss göra en djupgående studie av valutakontroll:

1. Definition av valutakontroll 2. Mål för valutakontrollen 3. Typer av valutakontroll 4. Villkor som kräver valutakontroll.

Definition av valutakontroll:

I modern tid har olika anordningar antagits för att kontrollera internationell handel och reglera internationell skuldsättning som uppstår i samband med internationella arbeten och affärer.

Den ekonomiska nationalismens anda får varje land att i första hand se till sina egna ekonomiska intressen. Kontroll av utländsk valuta är en av de metoder som används för detta ändamål.

Kontroll av utländsk valuta är ett system där landets regering ingriper inte bara för att upprätthålla en växelkurs som är helt annorlunda än vad som skulle ha rått utan en sådan kontroll, utan också för att kräva att inhemska köpare och säljare av utländsk valuta ska förfoga över sina utländska medel på särskilda sätt.

Definition:

(1) ’Valutakontroll’ är en metod för statligt ingripande i landets import och export, så att den negativa betalningsbalansen kan korrigeras”. Här begränsar staten det fria spelet för inflöde och utflöde av kapital och valutornas växelkurs.

2. Enligt Crowther:

”När ett lands regering direkt eller indirekt ingriper i internationella betalningar och åtar sig att ansvara för köp och försäljning av utländsk valuta kallas det för valutakontroll”.

3. Enligt Haberler:

”Valutakontroll i den statliga regleringen som utesluter de ekonomiska krafternas fria spel för valutamarknaden”. Regeringen reglerar valutahandeln med hänsyn till nationella behov.

För att vara tydligare: ”Med valutakontroll avses statens monopol på köp och försäljning av utländsk valuta för att återställa jämvikten i betalningsbalansen och bortse från marknadskrafterna i de monetära myndigheternas beslut”. När tullar och kvoter inte hjälper till att korrigera den negativa handels- och betalningsbalansen återinförs systemet med valutakontroll av regeringarna.

Mål för valutakontroll:

Viktiga mål för valutakontroll är följande:

1. Korrigering av betalningsbalansen:

ADVERTISEMENTS:

Det huvudsakliga syftet med valutakontroll är att återställa balansen i betalningsbalansen genom att tillåta import endast när den är nödvändig i landets intresse och på så sätt begränsa efterfrågan på utländsk valuta upp till de tillgängliga resurserna. Ibland devalverar landet sin valuta så att det kan exportera mer för att få mer utländsk valuta.

2. Att skydda inhemska industrier:

För att skydda den inhemska handeln och de inhemska industrierna från utländsk konkurrens tillgriper regeringen valutakontroll. Den förmår de inhemska industrierna att producera och exportera mer i syfte att begränsa importen av varor.

3. Att upprätthålla en övervärderad växelkurs:

Detta är det huvudsakliga syftet med valutakontroll. När regeringen anser att växelkursen inte ligger på en viss nivå ingriper den för att upprätthålla växelkursen på den nivån. För detta ändamål upprätthåller regeringen en fond, som kan kallas Exchange Equalization Fund, för att binda valutakursen när kursen för en viss valuta stiger, börjar regeringen sälja den särskilda valutan på den öppna marknaden och därmed sjunker kursen för den valutan på grund av det ökade utbudet.

Å andra sidan kan regeringen övervärdera eller undervärdera sin valuta på grundval av ekonomiska krafter. Vid övervärdering ökar regeringen sin valutas kurs i förhållande till andra valutor och vid undervärdering; kursen för sin övervaluta fastställs på en lägre nivå.

4. För att förhindra kapitalflykt:

När det inhemska kapitalet börjar flyga ut ur landet kan regeringen kontrollera dess export genom valutakontroll.

5. Differentieringspolitik:

Regeringen kan anta en differentieringspolitik genom att utöva valutakontroll. Om regeringen kan tillåta internationell handel med vissa länder genom att frigöra den nödvändiga utländska valutan, kan regeringen begränsa importen och exporten med vissa andra länder genom att inte frigöra den utländska valutan.

6. Andra mål: Regeringen kan tillåta internationell handel med vissa länder genom att frigöra den nödvändiga utländska valutan, medan den kan begränsa importen och exporten med vissa andra länder genom att inte frigöra den utländska valutan:

Ovanpå ovanstående kan det finnas vissa andra mål med valutakontroll.

De är:

(i) Att få intäkter i form av skillnaden mellan försäljnings- och köpkursen för utländsk valuta;

(ii) Att stabilisera växelkurserna;

(iii) Att möjliggöra import av föredragna varor genom att ställa nödvändiga utländsk valuta till förfogande; och

(iv) Att betala utlandsskulder med hjälp av tillgängliga valutaresurser.

Typer av kontroll av utländsk valuta:

Det kan finnas fem typer av valutakontroll:

1. Mildt system för valutakontroll:

Under det milda systemet för valutakontroll, även känt som växelkursbindning, ingriper regeringen för att hålla växelkursen på en viss nivå. I detta system upprätthåller regeringen en ”Exchange Equalization Fund” i utländska valutor.

Det brittiska Exchange Equalization Account och den amerikanska Exchange Stabilisation Fund var två exempel på mild kontroll. Om efterfrågan på dollar ökar och pundets värde därmed sjunker, skulle den brittiska regeringen sälja dollar för pund och på så sätt begränsa pundets värdefall genom att öka utbudet av dollar.

2. Fullfjädrade system för valutakontroll:

Med detta system sätter regeringen inte bara växelkursen utan har fullständig kontroll över hela valutatransaktionen. Alla inkomster från export och andra transaktioner överlämnas till kontrollmyndigheten, dvs. Reserve Bank of India. Det tillgängliga utbudet av utländsk valuta fördelas sedan till olika köpare av utländsk valuta på grundval av vissa förutbestämda kriterier. På detta sätt är regeringen ensam handlare av utländsk valuta.

3. Kompensationsarrangemang:

Åtgärder:

Ett kompensationsarrangemang har karaktären av en gammaldags bytesaffär. Ett exempel är Indiens försäljning av bomullsvaror av ett visst värde till Pakistan, varvid Pakistan går med på att leverera råbomull av samma värde till Indien till en ömsesidigt överenskommen växelkurs. Importen kompenserar således för exporten, vilket gör att det inte finns någon balans som kräver avveckling i utländsk valuta.

4. Clearingavtal:

Ett clearingavtal består av en överenskommelse mellan två eller flera länder om att köpa och sälja varor och tjänster till varandra till ömsesidigt överenskomna växelkurser mot betalningar som köparna gör helt i sin egen valuta.

Saldot av utestående fordringar regleras mellan centralbankerna i slutet av fastställda perioder antingen genom överföringar av guld eller av en godtagbar tredje valuta, eller så kan saldot tillåtas ackumuleras under en annan period, i avvaktan på ett arrangemang genom vilket borgenärslandet avverkar saldot genom extra köp från det andra landet.

5. Betalningsarrangemang:

I ett betalningsarrangemang lämnas det vanliga förfarandet att göra utlandsbetalningar genom valutamarknaden intakt. Men varje land kommer överens om att införa en kontrollmetod genom vilken dess medborgare tvingas köpa varor och tjänster från det andra landet i ett belopp som motsvarar det senare landets köp från det första landet. En annan typ av betalningsavtal är ett avtal som syftar till att driva in tidigare skulder.

Villkor som kräver valutakontroll:

Det är inte alltid som valutakontrollen är effektiv. Endast i selektiva fall är denna åtgärd för att begränsa importen effektiv.

Följande är förhållanden där valutakontroll kan tillgripas:

1. Valutakontrollen är nödvändig och bör införas för att hindra kapitalflykt. Detta är särskilt viktigt när ett lands valuta är utsatt för spekulationstryck. I sådana fall skulle tullar och kvoter inte vara effektiva. Valutakontroll som är en direkt metod skulle framgångsrikt kunna förhindra kapitalflykt av heta pengar.

2. Valutakontroll är effektiv endast när betalningsbalansen störs av tillfälliga orsaker, t.ex. rädsla för krig, utebliven skörd eller andra orsaker. Men om det finns några andra bakomliggande orsaker skulle anordningen för valutakontroll inte vara fruktbar.

3. Valutakontroll är nödvändig när landet vill diskriminera mellan olika försörjningskällor. Landet kan tillåta utländsk valuta liberalt för import från områden med mjuka valutor och import från områden med hårda valutor kommer att vara föremål för lätt importkontroll. Denna praxis infördes efter andra världskriget på grund av akut dollarbrist.

Även i Indien gavs många importlicenser endast för användning i valutaområden med rupier, dvs. länder med vilka Indien hade handelsavtal med rupier. I ovanstående fall har man alltså antagit valutakontroll. I sådana fall bidrar kvoter och tullar inte till att återställa jämvikten i betalningsbalansen.