JPEG
Den 27 juli 1953 tog ett vapenstilleståndsavtal slut på striderna, men inte på själva kriget, i Korea. Ett arv från det 50 år gamla vapenstilleståndet har varit den 250 km långa vapenvila som delar Koreahalvön i en nordlig och en sydlig halva. Vapenvilan föreskrev en 4 km bred buffertzon som löper från väst till öst ungefär längs den 38:e breddgraden. Denna buffertzon innehåller floddeltan och gräsmarker mot dess västra ände, men består mestadels av bergsterräng i öster.
Enligt villkoren i vapenstilleståndet får inga större truppplaceringar göras i området och alla tunga vapen som stridsvagnar och artilleripjäser är förbjudna. Ett staket markerar centrum längs den militära demarkationslinjen (MDL); den bredare zonen är känd som den demilitariserade zonen (DMZ). Genom nyligen genomförda förhandlingar mellan de två sidorna har vissa vägar och järnvägar som löper genom DMZ kunnat återknytas. På den södra sidan finns den lilla byn Daeseong-dong med 225 invånare som skördar grödor på mark inom DMZ. I övrigt är de enda människorna i DMZ soldater och observatörer, utan några permanenta bosättningar eller strukturer.
En intressant och oavsiktlig konsekvens av vapenstilleståndet är att detta landområde har varit skyddat från urbanisering och odling under de senaste 50 åren, samtidigt som befolkningen på båda sidor av zonen har vuxit enormt. Bland de arter som har bosatt sig i DMZ finns utrotningshotade asiatiska tranor, svartsynta skedandar, angoragetter, amurleoparder och till och med björnar. Dessa djur har lärt sig att leva fredligt under soldaternas vaksamma ögon i ett land som är översållat med minor. I takt med att förbindelserna mellan Nord- och Sydkorea har luckrats upp finns det planer på utveckling, t.ex. ett internationellt handelscentrum och turismprogram som skulle innebära att parkeringsplatser och andra strukturer placeras mitt i denna kritiska livsmiljö. Naturvårdare, som förutser den tid då DMZ kan komma att tas ned, håller ett vaksamt öga på dessa händelser i hopp om att en stor del av området skulle kunna förbli skyddat som fredsparker och reservat för vilda djur och växter.
Officiellt anses den sibiriska tigern vara lokalt utdöd i Sydkorea. Vissa djurskådare har dock funnit mullvadsmärken i snön och träd som är ristade på ett sätt som påminner om tigrar som markerar revir. Lokala jordbrukare har rapporterat om att de har hittat djur som har blivit sönderslitna av ett stort rovdjur. Tigern anses vara en symbol för det enade Korea och bekräftade observationer med hjälp av fjärrstyrda kameror är ett mål med mer än bara djurskådning på spel. Det är en spännande möjlighet, både symboliskt och vetenskapligt. Även om observationerna ännu inte är bekräftade finns det vissa påtryckningar för att öppna MDL-barriärerna och ta bort landminor så att tigerpopulationer i norr och söder kan blandas för att bevara den genetiska mångfalden. Enligt den nuvarande obekräftade uppskattningen uppgår den södra tigerpopulationen till kanske tio djur. Man vet lite om omfattningen av viltpopulationer i norr, på grund av politisk isolering och forskarnas oförmåga att utforska gränsregionerna norr om MDL.
Landsatbilderna som visas ovan är en mosaik av naturfärgade data (TM-banden 3, 2 och 1) från fyra olika förvärv av den centrala delen av den koreanska halvön med Landsats 4 & 5-satelliterna. Bilderna sträcker sig från 1989 till 1991 och har slagits samman för att skapa en nästan sömlös bild över hela DMZ:s längd. Zonen framstår som ganska tydlig i den västra halvan där den sticker ut som ett brett grönt stråk genom landskapet där odlingen på båda sidor om zonen gör marken mer karg och brunaktig i färgen. Det ljusgrå området på kustområdet söder om DMZ och på den västra sidan av landet är Sydkoreas huvudstad Seoul. De komplexa sedimentationsmönstren i Han-flodens mynning är ganska slående i bildens sydvästra (nedre vänstra) hörn.
Bild med tillstånd av Jesse Allen, NASA:s jordobservatorium, Goddard Space Flight Center
.