Bakgrund: Det finns få uppgifter om livstidsrisken för att utveckla försämrad glukosmetabolism, inklusive prediabetes, liksom uppgifter om risken för eventuell utveckling från prediabetes till diabetes och för initiering av insulinbehandling hos tidigare obehandlade patienter med diabetes. Vårt mål var att beräkna livstidsrisken för hela spektrumet av försämrad glukosomsättning, från normoglykemi till prediabetes, typ 2-diabetes och eventuell insulinanvändning.
Metoder: I denna prospektiva befolkningsbaserade kohortanalys använde vi data från den befolkningsbaserade Rotterdamstudien. Vi identifierade diagnostiska händelser med hjälp av allmänläkarjournaler, brev om utskrivning från sjukhus, uppgifter om apoteksutlämning och mätningar av fasteglukos i serum vid besök på studiecentret (Rotterdam, Nederländerna). Normoglykemi, prediabetes och diabetes definierades utifrån WHO:s kriterier för fasteglukos (normoglykemi: ≤6-0 mmol/L; prediabetes: >6-0 mmol/L och <7-0 mmol/L; och diabetes ≥7-0 mmol/L eller användning av glukossänkande läkemedel). Vi beräknade livstidsrisken med hjälp av en modifierad version av överlevnadsanalys justerad för den konkurrerande risken för död. Vi uppskattade också livstidsrisken för progression från prediabetes till öppen diabetes och från diabetes utan insulinbehandling till insulinanvändning. Dessutom beräknade vi levnadsår med hälsosam glukosmetabolism.
Resultat: Vi använde data från 10 050 deltagare från Rotterdamstudien. Under en uppföljning på upp till 14-7 år (mellan den 1 april 1997 och den 1 januari 2012) utvecklade 1148 deltagare prediabetes, 828 utvecklade diabetes och 237 påbörjade insulinbehandling. Vid 45 års ålder var den återstående livstidsrisken 48-7 % (95 % KI 46-2-51-3) för prediabetes, 31-3 % (29-3-33-3) för diabetes och 9-1 % (7-8-10-3) för insulinanvändning. Hos personer i 45 års ålder var livstidsrisken att gå från prediabetes till diabetes 74-0 % (95 % KI 67-6-80-5), och 49-1 % (38-2-60-0) av personerna med öppen diabetes vid denna ålder påbörjade insulinbehandling. Livstidsriskerna minskade med stigande ålder, men ökade med stigande BMI och midjeomkrets. I genomsnitt levde individer med svår fetma 10 färre år utan glukosnedsättning jämfört med normalviktiga individer.
Tolkning: Försämrad glukosmetabolism är en betydande belastning på befolkningens hälsa, och våra resultat understryker behovet av effektivare förebyggande strategier, som bör genomföras så tidigt som möjligt i en persons liv. Den betydande livstidsrisken för prediabetes och diabetes hos magra individer stöder också kontroll av riskfaktorer hos icke överviktiga individer.
Finansiering: Erasmus MC och Erasmus University Rotterdam; Netherlands Organisation for Scientific Research; Netherlands Organisation for Health Research and Development; Research Institute for Diseases in the Elderly; Netherlands Genomics Initiative; Netherlands Ministry of Education, Culture and Science; Netherlands Ministry of Health, Welfare and Sports; European Commission; och Rotterdams kommun.