Roderick Johnson, en 33-årig afroamerikansk marinveteran från en liten stad på landsbygden i Texas, bad inte om det. Fängelset gjorde det mot honom, och hans liv kommer aldrig att bli detsamma.
Medan han avtjänade sitt straff för ett icke-våldsamt brott fick Johnson utstå motsvarande sexuellt slaveri i händerna på fängelsegäng. Som ung, öppet homosexuell man visste Johnson bättre än att försöka dölja sin sexuella läggning för fängelsetjänstemännen. Vad Johnson bad om, och borde ha fått, var boende i skyddshäkte.
Men när han kom till fängelset svarade en högt uppsatt vakt på Johnsons begäran om skyddad förvaring med att säga till honom att ”vi skyddar inte ’punkare’ på den här gården”.
I fängelsejargongen är ”punks” de fångar som tvingas in i en sexuellt undergiven roll. Oavsett om de är heterosexuella eller homosexuella lever deras liv i slaveri för mer aggressiva fångar. När de väl har identifierats som punkare hamnar män som Johnson längst ner i den hårda, strikt definierade hackordningen i ett fängelse där vakter och föreståndare styr över alltmer överfulla och underbemannade anläggningar.
Denna typ av hypermaskuliniserad fängelsehierarki är något som Lara Stemple, verkställande direktör för den tjugo år gamla ideella organisationen Stop Prisoner Rape (SPR), säger är ”systemisk i den mån att de flesta kriminalvårdsanställda blundar för den och låter de intagna klara sig själva”.
Vad Johnson fick härnäst var något som hans straff aldrig stipulerade och som hans familj aldrig hade kunnat föreställa sig. Under arton månader blev Johnson brutaliserad, våldtagen och ”såld” hundratals gånger av fängelsegäng.
Vad värre är, Johnsons vädjan om hjälp från fängelseadministratörer hånades upprepade gånger och blev ohörd. Hans familj försökte hjälpa till, men de försäkringar de fick var förgäves. Sju gånger gick en alltmer självmordsbenägen Johnson inför fängelsets helt vita klassificeringskommitté och bad om att bli placerad i säkerhet. I gengäld blev Johnson förmanad av administratörerna för sina önskemål, kallad en ”hora” och en ”slampa” och uppmanad att ”lära sig att slåss eller acceptera det jävliga”.
Det är svårt att säga vad, exakt, som skulle ha hänt med Johnson om han inte hade skrivit till ACLU:s National Prison Project och bett om all hjälp de kunde ge. Efter att ha undersökt saken ansåg ACLU att situationen var så oerhörd att de i april lämnade in en federal stämningsansökan mot de fängelsetjänstemän som hade vägrat att stoppa övergreppen. Det var då, och först då, som Johnson förflyttades till en säkrare miljö.
”Det är obegripligt att tänka på att bli våldtagen varje dag i arton månader”, säger Gotsch. ”Det faktum att fängelsetjänstemännen visste att detta pågick och bara ignorerade och skrattade åt det är förödande.”
Medan Johnson, åtminstone för tillfället, kan avtjäna resten av sitt straff utan ytterligare kränkningar, lever tusentals andra fångar – både män och kvinnor – ut den skräck som sexuell viktimisering innebär.
Rodney Hulin, ungdomsfånge i Texas, var ett sådant offer. Han dömdes 1995 till ett åttaårigt fängelsestraff för mordbrand, men den 17-årige 17-åringen, som var 1,75 meter lång och vägde 125 kilo, satt i ett vuxenfängelse. Hulin våldtogs upprepade gånger och nekades sedan skyddstillsyn och hängde sig i januari 1996, hamnade i koma och dog fyra månader senare.
Trots incidenter som dessa har den homofobiska tystnadsmuren som omger våldtäkt mellan män i fängelse – och den regelbundna spärren av odugliga fängelseskämt om att ”inte tappa tvålen” – hindrat frågan från att uppfattas som den allvarliga kränkning av de mänskliga rättigheterna som den är.
För män är våldtäkt och sexuella övergrepp i fängelse numera så vanliga att enligt en nyligen genomförd studie upplever en av fyra manliga fångar i statliga och federala fängelser att de utsätts för påtryckningar eller påtvingad sexuell kontakt.
En ljuspunkt i denna annars dystra situation är det nyligen införda lagförslaget Prison Rape Reduction Act of 2002, med stöd av senatorerna Ted Kennedy och Jeff Sessions samt representanterna Bobby Scott och Frank Wolf. Denna första federala, tvåpartistiska lagstiftning någonsin tar itu med det utbredda problemet med våldtäkter i fängelser. Om den antas skulle den skapa tre nya program inom justitiedepartementet, bland annat ett för att samla in statistik om sexuella övergrepp i fängelser, ett för att tillhandahålla utbildning i frågan och ett annat för att finansiera nya program för att förebygga och minska sexuella övergrepp bakom galler.
Lagförslaget är, som Gotsch förklarar, ”ett första steg i rätt riktning”. Det som återstår att göra är den monumentala uppgiften att se över utformningen och avsikten med de fängelsesystem som tjänar till att förstärka och förstora våld mellan män, spänningar mellan klasser och raser och en våldsamt tävlingsinriktad, tvingande och destruktiv modell för mänsklig interaktion. Det är ett gammalt, välkänt system som avhumaniserar alla som är instängda i det och som nästan garanterar en ond cirkel av missbruk, sjukdom och självhat hos dem som vi dömer till att uppleva det.