En ångande kväll i St Paul i juli 1994 (bara en bit bort från den plats där Xcel Energy Center skulle öppna sex år senare) såg jag min första Smashing Pumpkins-spelning. De var huvudnummer på det årets Lollapalooza-turné, med en lineup som bland annat innehöll Beastie Boys, The Breeders och a Tribe Called Quest. Bandet dök upp på scenen, badande i en lila nyans, ackompanjerat av de känsliga öppningsstämmorna av ”Soma”. Därefter plöjde de igenom en samling låtar från sina två första album och avslutade med extranumren ”Mayonaise” och ”Silverf**k”. Jag visste att det var en spelning jag aldrig skulle glömma och kunde inte vänta på att få se dem igen.
Det visade sig att det skulle dröja 24 år innan jag skulle få en ny chans att se dem live, men det var väl värt väntan.
För att fira 25-årsdagen av deras banbrytande album Siamese Dream (och 30-årsdagen av bandets bildande) bjöd Smashing Pumpkins cirka 10 000 fans på ett maratonspel på tre timmar på X på söndagskvällen, som en del av deras ”Shiny and Oh So Bright”-turné. Det var en show med mycket nostalgi, med fokus på låtar från deras fem första album (inklusive sju stycken från Siamese Dream och Mellon Collie and the Infinite Sadness).
Efter ett öppningsset av de kanadensiska synthrockarna Metric gjorde Billy Corgan sin dramatiska entré omkring klockan 20.15, då han dök upp bakom två stora paneler med en akustisk gitarr och en cape på. Han bekräftade publiken genom att långsamt smyga runt på scenen och såg ut som en märklig blandning av medeltida munk, rockgud och futuristisk trollkarl. Panelerna stängdes sedan och gav en skärm för ett bildspel med foton från Corgans barndom när han framförde ”Disarm” (”I used to be a little boy…”).
Efter den första låten fick Corgan sällskap på scenen av resten av sitt följe: originalgitarristen James Iha och originaltrummisen Jimmy Chamberlain, samt gitarristen Jeff Schroeder, basisten Jack Bates och Katie Cole, som spelade på flera olika instrument och gav stödsång under hela kvällen. När alla var på plats började den välbekanta Big-Muff-drivna gitarrtonen och publiken vrålade bifallande som en reaktion på öppningsriffet av ”Rocket”.
Därifrån hamrade bandet igenom sin imponerande setlista på 31 låtar med tunga hits som ”Cherub Rock”, ”1979”, ”Today” och ”Bullet With Butterfly Wings”. En personlig höjdpunkt för mig var deras underbara tolkning av ”Mayonaise”, som på ett effektivt sätt demonstrerade Pumpkins patenterade dynamiska omfång från känslig tystnad till tandkrossande högljuddhet.
Även om originalmedlemmarna (utan den berömda frånvarande basisten D’arcy Wretzky) inte hade spelat tillsammans på 18 år, hade de uppenbarligen inte missat ett steg. Kemin mellan Corgan, Iha och Chamberlain är obestridlig – åtminstone musikalisk kemi (när man ser dem på scenen tillsammans undrar man om de faktiskt njuter av varandras sällskap). De lät otroligt bra under hela kvällen, och tillägget av Bates, Cole och Schroeder förstärkte bara det ljudet. Särskilt Schroeder var ett välkommet tillskott till gruppen och gav möjlighet till gitarrsolon i tre exemplar. (Vem gillar inte det?)
På tal om ljudet bör gänget få beröm för en bra mix under hela kvällen. Xcel verkar ha en mycket bättre helhetsakustik än andra lokala stora arenor, och söndagskvällen var en av de bäst klingande konserter jag har hört där.
Corgan och co. strödde in några covers under kvällens gång, inklusive det något djärva valet att coacha Led Zeppelins ”Stairway to Heaven” (djärvt på så sätt att man inte ofta hör den låten om man inte dyker upp på ett Guitar Center en lördagseftermiddag). Det var troget mot originalet, men med precis tillräckligt med Pumpkin spice för att göra det fräscht och påminna dig om att – Wayne’s World-skämt åsido – det finns en anledning till att det är en så välkänd, välrespekterad låt.
Men även om det inte fanns några Prince-covers tog Corgan sig en minut för att berätta en kort historia om hur han träffade den framlidne Minnesota-ikonen, som delade med sig av att han ”verkligen gillade ’1979’”. Han skämtade också om att Prince brukade sitta med på Pumpkins spelningar på 7th St Entry, men ”ingen var där för att se det.”
I extranumret delade bandet med sig av sin nya singel, ”Solara” – det första nya spåret med tre fjärdedelar av originalgruppen på 18 år. Det är ett lovande tecken på ny musik som ska komma och kommer att ingå i ett kommande album som produceras av den legendariske Rick Rubin. Kvällen avslutades med en udda, men ändå sött sentimental cover av ”Baby Mine” från Disneyfilmen Dumbo.
Corgan talade knappt till publiken under hela kvällen, utan överlät den uppgiften till Iha. När showen var på väg att avslutas sa Corgan dock till publiken: ”Allt det där ’rock är död’ som jag började med i slutet av 90-talet – jag menar, vi hade fel, eller hur? Rock är inte död, här är vi…”
Setlist
Disarm
Rocket
Siva
Rhinoceros
Space Oddity (David Bowie cover)
Drown
Zero
The Everlasting Gaze
Stand Inside Your Love
Thirty-Three
Eye
Soma
Blew Away
For Martha
To Sheila
Mayonaise
Porcelina of the Vast Oceans
Landslide (Fleetwood Mac cover)
Tonight, Tonight
Stairway to Heaven (Led Zeppelin cover)
Cherub Rock
1979
Ava Adore
Try, Try, Try
The Beginning Is the End Is the Beginning
Hummer
Today
Bullet With Butterfly Wings
Muzzle
Encore
Solara
Baby Mine (Betty Noyes cover)
