Surt regn är en term som avser en blandning av vått och torrt nedfall (deponerat material) från atmosfären som innehåller högre mängder salpetersyra och svavelsyra än normalt. Prekursorerna, eller de kemiska föregångarna, till bildandet av surt regn kommer både från naturliga källor, t.ex. vulkaner och nedbrytande växtlighet, och från människokällor, främst utsläpp av svaveldioxid (SO2) och kväveoxider (NOx) från förbränning av fossila bränslen. Surt regn uppstår när dessa gaser reagerar i atmosfären med vatten, syre och andra kemikalier och bildar olika sura föreningar. Resultatet är en mild lösning av svavelsyra och salpetersyra. När svaveldioxid och kväveoxider släpps ut från kraftverk och andra källor blåser de förhärskande vindarna dessa föreningar över stats- och nationsgränser, ibland över hundratals kilometer.
Surt regn mäts med hjälp av en skala som kallas ”pH”. Ju lägre pH-värde ett ämne har, desto surare är det. Rent vatten har ett pH på 7,0. Normalt regn är dock något surt eftersom koldioxid (CO2) löser sig i det och bildar svag kolsyra, vilket ger den resulterande blandningen ett pH på cirka 5,6 vid typiska CO2-koncentrationer i atmosfären. År 2000 hade det mest sura regn som faller i USA ett pH på cirka 4,3.
Effekter av surt regn
Surt regn orsakar försurning av sjöar och vattendrag och bidrar till att skada träd på höga höjder (t.ex. rödgranar över 2 000 fot) och många känsliga skogsjordar. Dessutom påskyndar surt regn nedbrytningen av byggnadsmaterial och färger, inklusive oersättliga byggnader, statyer och skulpturer som är en del av vårt lands kulturarv. Innan de faller till jorden bidrar svaveldioxid (SO2) och kväveoxider (NOx) och deras partikelderivat – sulfater och nitrater – till försämrad synlighet och skadar folkhälsan.
De ekologiska effekterna av surt regn syns tydligast i vattenmiljöer, t.ex. bäckar, sjöar och myrar. De flesta sjöar och vattendrag har ett pH mellan 6 och 8, även om vissa sjöar är naturligt sura även utan effekterna av surt regn. Surt regn påverkar främst känsliga vattenförekomster som ligger i avrinningsområden vars jordar har en begränsad förmåga att neutralisera sura föreningar (så kallad ”buffertkapacitet”). Sjöar och vattendrag blir sura (dvs. pH-värdet sjunker) när själva vattnet och den omgivande marken inte kan buffra det sura regnet tillräckligt för att neutralisera det. I områden där buffertkapaciteten är låg släpper surt regn ut aluminium från marken i sjöar och vattendrag; aluminium är mycket giftigt för många arter av vattenlevande organismer. Surt regn orsakar långsammare tillväxt, skador eller död av skogar. Surt regn är naturligtvis inte den enda orsaken till sådana förhållanden. Andra faktorer bidrar till den allmänna stressen i dessa områden, t.ex. luftföroreningar, insekter, sjukdomar, torka eller mycket kallt väder. I de flesta fall beror det sura regnets effekter på träden faktiskt på de kombinerade effekterna av surt regn och dessa andra miljöstressorer.
Surt regn och torrt nedfall av sura partiklar bidrar till korrosion av metaller (t.ex. brons) och försämring av färg och sten (t.ex. marmor och kalksten). Dessa effekter minskar avsevärt det samhälleliga värdet av byggnader, broar, kulturföremål (t.ex. statyer, monument och gravstenar) och bilar (figur 2).
Sulfater och nitrater som bildas i atmosfären från utsläpp av svaveldioxid (SO2) och kväveoxider (NOx) bidrar till försämrad synlighet, vilket innebär att vi inte kan se lika långt eller lika tydligt genom luften. De föroreningar som orsakar surt regn – svaveldioxid (SO2) och kväveoxider (NOx) – skadar människors hälsa. Dessa gaser interagerar i atmosfären och bildar fina sulfat- och nitratpartiklar som kan transporteras långa sträckor med vinden och inhaleras djupt in i människors lungor. Fina partiklar kan också tränga in inomhus. Många vetenskapliga studier har identifierat ett samband mellan förhöjda nivåer av fina partiklar och ökad sjuklighet och för tidig död på grund av hjärt- och lungsjukdomar, t.ex. astma och bronkit.