Jag var 16 år gammal.
Jag fick ett nytt namn och sedan drogs jag. Jag gillade inte droppet. Min pappa höll mig i handen men jag började bli riktigt orolig. De ökade min läkemedelsdos och körde iväg mig på hjul. Jag frös så mycket så de gav mig en filt. Jag räknade baklänges från 100…99…98…
Slutet.
Slutet på mitt första barns liv.
Det var alltid konstigt för mig när jag var gravid med mitt förstfödda barn, för folk frågade alltid: ”Är det här ditt första?”. Jag hatade den frågan. Jag visste inte hur jag skulle svara.
”Nej, jag dödade mitt första barn, det här blir mitt andra”. Det skulle inte fungera. ”Mitt första är i himlen.” Det funkar inte heller, folk kommer att tro att jag fick missfall. Jag landade på: ”Det här är min man och min första.”
Det har gått 23 år sedan jag gjorde min abort. Även om jag har blivit förlåten och befriad från det slaveri jag en gång befann mig i, gör minnena från den tiden i mitt liv och mitt ödesdigra beslut fortfarande så ont så djupt vid minnet.
Jag kommer aldrig att glömma när jag ringde för att berätta för min pappa att jag var gravid. Han var så snäll och kärleksfull mot mig. Jag kommer heller aldrig att glömma orden ur min mormors mun när jag sa samma sak till henne: ”Jag tar hand om det”. Vad? ”Nej, jag behåller barnet.”
Tre månader senare hade hon tagit hand om ”det”.
De tre månader jag var gravid när jag var 16 år var förmodligen de tre svåraste månaderna i mitt liv. Jag var väldigt sjuk, jag kände mig väldigt ensam och jag slets i riktningar som jag inte var beredd på. Alla hade en lösning på mitt ”problem”, men ingen ville höra min. Jag ville behålla barnet… till en början. Jag tänkte att jag kunde gifta mig och bilda familj. Efter att ha pratat med andra och de berättade för mig hur jag skulle missa så viktiga saker om jag hade ett barn, som skolbalen, tänkte jag att det skulle vara bättre om jag gav barnet till någon som inte kunde få barn. Nix, folk gillade inte heller den idén. Under den här tiden kollade min mamma helt och hållet ur situationen. Hon blev nästan avtrubbad av det hela. Hon hade sina egna demoner att ta itu med och kunde inte hantera mina. Min pappa, en underbar pappa, hade bestämt sig för att abort förmodligen var det bättre valet. Jag tror inte att han verkligen trodde på det, men han hade egna påfrestningar. En person i mitt liv ville till och med ha barnet för sig själv, men jag kunde inte stå ut med att den personen skulle uppfostra mitt barn. Har jag nämnt att min mormor, som jag trodde var min ”bästa vän”, slutade prata med mig under den här tiden? Hon tittade inte ens på mig. Det sista droppen var när min andra mormor kom för att besöka mig. Hon övertygade mig om att en abort verkligen skulle vara det bästa beslutet. Hon talade så vänligt till mig och visade mig kärlek. Jag var desperat efter alla tecken på att jag var älskvärd vid den tidpunkten, så jag gick med på att göra abort direkt där och då.
Jag gick till läkaren som skulle utföra aborten. Han hade mage att säga till mig att ”endast en idiot gör samma misstag två gånger”. Han verkade så klok… Jag undrar hur många misstag han har begått under sin livstid.
Natten före ”ingreppet” bad jag barnet att förlåta mig. Jag höll om min mage och grät.
Dagen kom och min pappa följde med mig till sjukhuset. Ja, sjukhuset, inte den lokala abortkliniken. Läkaren trodde att jag skulle klara mig bättre på ett sjukhus där jag kunde bli helt avslappnad… drogad till omedvetenhet. Han fick till och med mitt namn ändrat så att det inte skulle finnas några uppgifter om att jag hade gjort abort … jag hade ju en ganska framstående familj. Den eftermiddagen gjorde jag inte abort, det gjorde Sandy Charles. Sandy Charles gav upp hoppet den dagen … Sandy Charles lät dem sticka en nål i hennes arm, droger i hennes ådror och en mördare in i hennes privata område. Sandy Charles offrade sitt barn till slakt.
Jag sov i två dagar. När jag vaknade var jag hos min mormor, den som tidigare inte ville prata med mig men som nu serverade mig rostat bröd med ett leende. Jag hade flyttat in hos henne, det var bättre så. Jag åt upp rostat bröd. Det talades aldrig något om min abort. Det var en ny dag. Det var som om det aldrig hade hänt.
Under det häftiga lysröret
erbjöd hon mig sin hand att hålla
hennes hand erbjöd stabilitet och lugn
och jag krossade hennes handflata
genom klämman-pull wincing
my smile unconvining
on that sterile battlefield that sees
only casualties
never heroes
my heart hit absolute zero
-Ani Difranco
Det var mitt sista år på college. Tårarna rann nerför mitt ansikte när jag föll på knä och grät och ropade till Herren: ”Vad är det för fel på mig?”. Jag är på botten och kan inte sjunka längre ner. Snälla, hjälp mig.” Mörkret kröp över hela min ande och jag var nedsliten. Mina ögon blev svaga och mina ben kunde knappt hålla upp mitt kött. Jag befann mig i en grop av förtvivlan.
”Jag väntade tålmodigt på HERREN; han vände sig till mig och hörde mitt rop…”
Jag ville bli rådgivare och jag behövde lite erfarenhet till mitt CV. Jag kände till ett litet ställe ungefär två kvarter från min lägenhet som kunde ge mig en praktikplats. När jag läste igenom deras ansökan slog en av frågorna mig: ”Vad vet du om abort?”. Jag tänkte för mig själv: ”Ingenting… hmmm… jag borde skaffa mig en bok om det.” Ja, jag var så distanserad. Jag hittade en bok som hette Forbidden Grief, The Unspoken Pain Of Abortion och började läsa den så att jag skulle kunna skriva ett svar på ansökningsfrågan. Jag gick till ett litet kafé, satte mig i en skön stol med min anteckningsbok och penna redo att anteckna. Den dagen fyllde dock inte bläck pappret, utan tårar. Jag stod ansikte mot ansikte med min dolda smärta.
”Han lyfte mig ur den slemmiga gropen, ur leran och mossen…”
Jag gick tillbaka till det lilla stället två kvarter från min lägenhet. Det råkade vara en krisgraviditetsklinik. Det råkade också vara ett ställe som hade en underbar, snäll, mild och kärleksfull kvinna som gav råd till kvinnor efter abort. Jag sa till henne: ”Jag tror att Herren vill att jag ska ta itu med min abort”. Hon tog mig under sin vinge och vi gick igenom bibelstudien Forgiven and Set Free. Hon gav mig en säker plats där jag utan omsvep kunde uppleva alla mina känslor – förnekelse, ilska, depression… (ja, jag var ett perfekt exempel på sorgens olika stadier). Jag kunde erkänna min synd, sörja min förlust och acceptera förlåtelse och nåd. Jag kände äntligen att mina fötter började stå på något… någon riktig.
”Han satte mina fötter på en klippa och gav mig en fast plats att stå på…”
Jag kan krama kvinnor. Ha! Jag vet att det låter lustigt, men det är ett av de sätt på vilka jag blev helad. En del av min smärta innefattade en misstro mot kvinnor och om någon försökte krama mig, även en vän, blev jag stel. Jag var så inmurad. Om du någonsin träffar mig nu, ge mig en stor kram så smälter jag. Jag kan också titta på reklamfilmer som talar för livet utan att lämna rummet. Jag kan le när jag ser små barn i stället för att gråta. Jag kan omfamna mina egna barn fullt ut och veta att det är okej att njuta av dem, Gud kommer inte att straffa mig för min synd att göra abort – Jesus Kristus har redan tagit det straffet för mig på korset. Jag är fri. Vet du vad mer? Jag kan berätta min historia. Jag är täckt av nåd och skydd … jag är älskad och förlåten. Den skam jag en gång bar på ligger vid korsets fot; Satan har ingen makt över mig. Gud är den ende som har auktoritet att säga vem jag är … och jag är hans.
”Han lade en ny sång i min mun, en lovsång till vår Gud. Många skall se och frukta och sätta sin tillit till HERREN.” Psalm 40: 1-3
Som ett slags tillägg vill jag dela med mig av en vacker och djupgående sak som Gud gjorde för mig. En av de saker jag verkligen ville veta var könet på mitt barn så att jag kunde ge det ett namn. Herren gav mig en dröm. I drömmen kramade en blond hårig pojke med ljusa blå ögon, ungefär sju eller åtta år gammal, om mig och sa att det var okej. Jag fortsatte att säga att jag var ledsen, men han fortsatte att säga att det var okej och att han skulle träffa mig igen en dag. Han hette David.
”Han läker de som har brustna hjärtan och lägger ihop deras sår”. Psalm 147:3