Begreppet mygga används numera i nästan alla länder i världen. Användningen är så utbredd att till och med tidskrifter som specialiserar sig på olika aspekter av dessa organismer har namn som Mosquito News och Mosquito Systematics, och man talar om ”International Symposium on Mosquito Ecology”. Namnet, som troligen har ett omedelbart spanskt eller portugisiskt ursprung, har dock blivit allmänt använt av engelska och amerikanska författare i början av 1900-talet.
Christophers och andra författare menar att begreppet mygga infördes i spanskan runt 1400 och att det troligen härstammar från italienskt moschetto, en liten pil som sköts från ett slags armborst. Dess ursprung ligger dock troligen i latinets musca (fluga).
I Peru, Colombia, Venezuela, Honduras och Chile är den vanligaste termen ”zancudo”; den är troligen populärare än mygga och definierar för många människor bättre den här typen av insekt. Enligt Corominas är dess etymologi mycket gammal och har sina rötter i det fornpersiska ordet ”zanga”, som betyder ben. Det användes senare som zanca på latin för att beteckna en viss typ av skor, och sedan kom många termer som förknippas med att gå på vatten eller ta långa steg (stilts, strides). Det omedelbara ursprunget måste ha uppstått på grund av en dubbel association med det namn som används för vissa fåglar, stylt-walkers, och som naturligtvis hänvisar till de långa benen och den frekventa kontakten med vatten. I Venezuela kallas ”fruktflugan” Drosophila melanogaster för ”mygga”.
Närvaron av myggor har uppenbarligen uppmärksammats av alla jordens invånare, och på alla språk finns det en mer eller mindre specifik term för att beteckna dem. De äldsta skriftliga referenserna, de där vi tydligt kan känna igen skådespelaren, är förmodligen Aristoteles. Den berömda grekiska filosofen och naturforskaren nämner dem både i Historia animalium och i De generatione animalibus. I båda verken hänvisar han till dem med namnet empis och inkluderar dem bland de varelser som har en terrestrisk och en akvatisk livsfas och som också har uppstått genom spontan generering från förruttnade vätskor. Dessa idéer skulle hålla sig kvar i Europa ända tills nyligen.
Efter Aristoteles finns det andra intressanta skrifter, t.ex. av Plinius Secundus (23-79 e.Kr.) som är förvånad över hur komplexa och väl fungerande organen är hos en så liten varelse. Liksom för de flesta insekter var det dock inte förrän på 1600- och 1700-talen som de första detaljerade observationerna av myggornas biologi och anatomi kom fram. Aldrovando (1602), Mouffet (1634), Hooke (1665) och framför allt Swammerdam (1669) var de första ”myggforskarna”. Hooke, sekreterare i Royal Society, illustrerade först larven i sitt berömda verk Micrographia, och Swammerdam beskrev noggrant varje steg i dess komplexa metamorfos.