Alla skulle döda för att vara med dig.
Du kommer att träffa någon, det är bara inte rätt tid än.
De finns där ute, jag lovar.
Du har hört det i olika former, en miljon gånger om. Allt sagt med goda intentioner av människor som verkligen bryr sig om dig. Människor som verkligen tror att du kommer att hitta någon, och som vill att du också ska tro det.
Men hur många gånger kan du tvinga fram ett leende, nicka med huvudet och ta på dig en glad min för att blidka din vän med den oroliga blicken?
Hur många sociala evenemang eller familjesammankomster måste du gå på innan din singelhet bara kan bli en enkel aspekt av ditt liv just nu, istället för ett brådskande, komplicerat mysterium som din moster är övertygad om att hon kan lösa?
Jag skulle vilja säga samma saker till dig som alla andra säger. Håll bara ut. Det finns gott om fiskar i havet. Du behöver inte någon annan för att vara lycklig. Du hittar dem så fort du slutar leta.
Men det kommer inte att få dig att må bättre. För välmenande eller inte, du är trött på att höra den där skiten. Dessa saker kommer bara att få dig att känna dig ännu mer frustrerad än du redan är. Om det finns någon där ute, var är de då? Skulle jag inte redan ha hittat dem? Om någon skulle döda för att vara med mig, varför är jag då ensam? Om jag inte behöver någon annan för att vara lycklig, varför är jag då så olycklig när jag är ensam?
Men grejen med att bli kär är att det inte är vettigt. Det finns ingen förutsägbarhet för vem som får vara i ett kärleksförhållande och vem som inte får det. Om du är sluten, negativ, självisk och svår att ha att göra med, så visst är din ensamhet ditt eget fel. Men de flesta singlar jag känner är de mest genuina, kärleksfulla, öppna och varma människorna i mitt liv.
Men de är fortfarande ensamma. Inte på grund av att deras jobb inte är tillräckligt bra, eller att de inte är tillräckligt spännande, eller på grund av ett ”extra tjugo kilo” som de tror att de behöver gå ner i vikt. De är ensamma för att det ibland bara händer. Att vara en snäll och generös person leder inte automatiskt till kärlek. Det gör inte heller en viss nivå av attraktivitet, eller ett löneutrymme, eller en utåtriktad personlighet.
Det finns inget du gör fel. Det finns ingenting som du saknar. Din vän som just har gift sig är inte mer förtjänt av kärlek än du. De råkade bara hitta någon och det har du inte gjort ännu.
Så när ger du upp? När slutar du att jaga kärlek och börjar tala om för folk att du har fred med din ”situation” och att det bara är så här det är för dig?
Det taskiga svaret är att det inte finns något svar. Det finns ingen ålder då du är skyldig samhället att bara kasta in handduken. Det finns heller ingen regel som säger att du inte kan ändra dig. Om du är tjugosju och trött på att gå igenom Tinder, och du bara vill acceptera att du är ensam just nu, så gör det bara. Ta en jävla paus. Var ensam. Hata det. Älska det. Bestäm själv hur du känner för det i stället för att artigt lyssna på andra. Och om du vid trettio års ålder bestämmer dig för att du inte längre vill acceptera det faktum att du är ensam, ändra dig om du vill, för fan.
Människor kommer alltid att försöka tala om för dig hur du ska känna. Jag gör det just nu i den här uppsatsen. Om det hjälper, bra. Om det inte gör det, ignorera mig. Förutom ett fåtal utvalda är vi en art som är byggd på empati. Vi vill hjälpa varandra. När vi ser någon som har det svårt säger vi allt vi kan för att få dem att le, för att få dem att känna sig ens bara lite bättre. Så acceptera kärleken, acceptera de goda avsikterna, men kom ihåg att det i slutändan är upp till dig när du vill acceptera att du är ensam. Du kan alltid ändra dig. 