När ännu en storm svepte genom Norfolk en kylig kväll pekade Michelle Cook på de vattenpölar som växte på en stig där barnen går till skolan i Tidewater Gardens.
Vattnet stod hjuldjupt i en närliggande korsning. Vid kraftiga regn, sade hon, översvämmas både vägen och stigen och barnen hittar en annan väg till skolan. Eller så stannar de helt enkelt hemma.
”Översvämningar, regn, bara att höra dessa ord är en tung börda för föräldrarna”, sade hon.
Cooks barn är vuxna nu, men som ordförande för en hyresgästgrupp för ett av Norfolks fattigaste allmännyttiga bostadsområden förblir hon en förespråkare för projektets barn.
Tidewater Gardens hör till de mest översvämningshotade områdena i en stad med en av de snabbaste havsnivåhöjningarna i landet – en halv fot sedan 1992, ungefär dubbelt så mycket som det globala genomsnittet. Delar av bebyggelsen byggdes i en gammal bäckbädd. När det regnar eller en storm gör att tidvattnet är högre än vanligt, flyttar vattnet in som en gammal man som slår sig ner i en välanvänt stol.
Klimatförändringar, sjunkande mark och förändrade havsströmmar har förvandlat Norfolk till en fallstudie om kuststädernas sårbarhet för översvämningar i en uppvärmd värld. Under de senaste två decennierna har staden upplevt dubbelt så många dagar med tidvattenöversvämningar som under de tre föregående decennierna. Samtidigt har ett varmare klimat medfört att kraftiga skyfall har blivit vanligare.
Likt många kuststäder har Norfolk börjat höja gator, installera pumpar och planera stora översvämningsväggar.
Men tjänstemännen här har också valt ett radikalt, holistiskt tillvägagångssätt för att få Norfolk tillbaka från brytpunkten. De vill inte bara befästa sårbara områden, utan göra det på ett sätt som omformar och återupplivar hela den 400 år gamla staden, som är hemvist för landets största flottbas men som har haft en trög ekonomisk tillväxt under de senaste decennierna.
Syftet är att kombinera klimatanpassning med ekonomisk utveckling, med sikte på att lyfta platser som Tidewater Gardens ur fattigdomen och göra om staden till ett teknikcentrum för framtidens kustlösningar.
”Ingen har kommit lika långt i det här arbetet som Norfolk”, säger Carlos Martín, senior fellow på Urban Institute, en organisation som arbetar med frågor som rör Norfolk i Washington, DC.baserad tankesmedja i Washington D.C. Han sade att Norfolk i år skrev om sin zonindelning för att integrera motståndskraft mot stigande hav, vilket han beskrev som ”ganska mirakulöst”.
Men samtidigt upptäcker Norfolk gränserna för hur snabbt det kan förändras. I Tidewater Gardens har stadens plan – att ersätta bebyggelsen med ett kvarter med blandade inkomster samtidigt som låglänta områden överlåts till öppna ytor – fått invånare och bostadsförespråkare att frukta att det i själva verket kommer att innebära en stadsunderstödd gentrifiering. I rikare områden kan stadens djärva steg att identifiera ”anpassningszoner” – områden som är så sårbara för översvämningar att de inte kommer att skyddas med dyr infrastruktur – ge upphov till farhågor bland invånarna om att deras fastighetsvärden kommer att sjunka.
Skip Stiles, en före detta anställd i kongressen som driver en lokal ideell organisation som heter Wetlands Watch och som har haft ett nära samarbete med staden, sade att Norfolk tar ett steg in i en lucka som lämnats av den federala regeringen, som inte har någon riktig plan för hur nationen ska klara av stigande havsnivåer, bland annat vid Naval Station Norfolk.
”Vi lever experimentet”, sade han, ”och det finns ingen kontroll.”
- Ett levande laboratorium för anpassning till stigande hav
- ”Alla behöver bostäder”
- Håller miljöjournalistiken vid liv
- Den ”gula zonen”: Längs USA:s kuster byggdes städerna under det till synes säkra antagandet att mark är mark och vatten är vatten. Men antagandet om fasta kustlinjer visade sig vara fel, och många stadsdelar kan snart befinna sig på fel sida av linjen.
- ”Vi börjar ställa de rätta frågorna”
- Nicholas Kusnetz
- Reporter, New York City
Ett levande laboratorium för anpassning till stigande hav
En ljus dag i vintras samlades flera dussin chefer, arkitekter, militärer och regeringstjänstemän från hela landet i ett glasrum ovanpå Norfolks största offentliga bibliotek. Det var starten på ett initiativ om kustinnovation, organiserat av ett projekt från Massachusetts Institute of Technology och en lokal ideell förening som staden Norfolk skapat för att finansiera tekniska lösningar för kustens motståndskraft.
Konferensen var precis den typ av evenemang som stadens ledare hade hoppats på: ett evenemang som lockar en nationell blandning av ledare från den privata och offentliga sektorn för att använda Norfolk som ett laboratorium för att anpassa sig till stigande hav.
Fröet såddes 2015, när Norfolk tog in en grupp från Nederländerna för vad som kallades ”Dutch Dialogues”. Andria McClellan, som är stadsfullmäktigeledamot och vid den tiden satt i planeringskommissionen, sade att stadens tjänstemän då insåg att klimatanpassning skulle kunna vara ett medel för ekonomisk utveckling.
”Deras teknik kring detta är en stor del av deras BNP”, sade hon om holländarna. En stor del av Nederländerna ligger under havsnivån, och landets expertis om hur man tämjer och anpassar sig till vatten har blivit en nationell exportvara.
Stadsledarna började också inse att i stället för att bara fokusera på att befästa de områden som är utsatta för risker, måste de också tänka om när det gäller de platser som är relativt sett säkrare.
”Låt oss fokusera på de områden som inte är i riskzonen och hur vi kan utveckla, förbättra och förtäta dessa områden”, säger George Homewood, Norfolks planeringsdirektör, ”så att vår fantastiska lilla stad vid havet kan fortsätta att vara en fantastisk liten stad vid havet, eftersom vi har kunnat flytta den och forma den med tiden till platser som är mindre utsatta för risker.”
Visionen delar in staden i fyra färgkodade zoner. Grön och lila representerar relativt säkra områden där staden bör fokusera på framtida utveckling och förbättra befintliga stadsdelar. Den röda zonen – mestadels centrum och flottbasen och inklusive Tidewater Gardens – är områden med tät utveckling som behöver skyddas. Den gula zonen representerar det djärvaste steget: områden där staden inte har råd att bygga ett dyrt översvämningsskydd utan i stället måste förlita sig på en kombination av anpassning och reträtt.
I januari antog Norfolk en översyn av sin zonindelningslag som genomför en del av visionen, i små steg. Den kräver att nya byggnader i kustzonen – som till stor del motsvarar de gula och röda områdena i Vision 2100 – ska vara upphöjda en meter över den vattennivå som förväntas vid en 100-årsflöde. Nya byggnader måste fånga upp åtminstone de första 1,5 centimeterna av regn på plats. Det ger också incitament för att styra ny bebyggelse bort från kustzonen och mot mindre översvämningsbenägna områden.
Men om Norfolk ska göra om sig självt, säger Homewood och andra, måste det inkludera alla.
Stadens medianinkomst ligger under det nationella genomsnittet, och många av de fattigaste invånarna är packade i kollektiva bostadsprojekt eller nedgångna stadsdelar. De snabbast växande industrierna i staden betalar låga löner. Norfolk har också en historia av rasism och orättvisor att övervinna.
Ingenstans är detta mer uppenbart än i Tidewater Gardens, som tillsammans med två intilliggande bostadsprojekt utgör ett område som kallas St Paul’s.
”Det här är en möjlighet som vi bara har en gång i generationen att behålla tron på alla människor i den här staden”, sade Homewood, ”och att lyfta delar av den här staden, och jag menar det i fysisk bemärkelse och även i social och ekonomisk bemärkelse, en del av samhället som helt uppriktigt sagt har lämnats efter och glömts bort.”
Och även om vissa av stadens ledare har velat sanera St. Paul’s i mer än ett decennium, har deras planer inte förverkligats förrän under de senaste åren, då tjänstemännen har lagt sina planer för motståndskraft över området.
”Det viktigaste är att Tidewater Gardens? Vi måste få bort dem därifrån”, sade Homewood.
”Alla behöver bostäder”
Tidewater Gardens och två intilliggande bostadsområden byggdes på 1950-talet efter att staden rensat bort äldre slumområden nära centrum. Det var tänkt att lösa bostads- och fattigdomsproblem, men det skapade egna utmaningar.
Tvåvåvåvånings tegelbyggnader är uppställda i stora block likt militärbaracker. De hyser inga butiker och inga restauranger. Den genomsnittliga årliga hushållsinkomsten är cirka 12 000 dollar. Mer än 95 procent av invånarna är svarta. Nu vill Norfolk riva allt igen och bygga ett kvarter med blandad användning och blandade inkomster som skulle ge arbetstillfällen, bryta upp koncentrationen av fattigdom och lösa problemet med översvämningar.
Håller miljöjournalistiken vid liv
ICN tillhandahåller prisbelönad, lokaliserad klimatbevakning utan kostnad och reklam. Vi är beroende av donationer från läsare som du för att kunna fortsätta.
Donera nu
Du kommer att omdirigeras till ICN:s donationspartner.
”Kronjuvelen i grannskapet”, står det i ett planeringsdokument från förra året, ”kommer att vara omvandlingen av det låglänta området som ofta ödeläggs av översvämningar till ett ekocenter för vatten som består av stora parker och grönområden”, med tillägg: ”Norfolk kommer inte längre att ligga på vattnet utan snarare vara av vattnet.”
Vad som dock inte är klart är vad som kommer att hända med de 4 200 personer som bor i de tre allmännyttiga bostadsprojekten. Cook och många andra fruktar att många av dem i slutändan kommer att få klara sig själva.
Cook, 57, är ordförande för Tidewater Gardens Tenant Management Corporation, som fungerar som en länk mellan de boende och staden. Hon är en lång kvinna som lindar in sitt hår i färgglada halsdukar. Hon växte upp i Norfolk och bodde i flera år utanför de allmänna bostäderna. Hon uppfostrade tre pojkar och arbetade heltid som certifierad sjuksköterskeassistent samtidigt som hon kompletterade sin inkomst med deltidsarbete inom snabbmat och som säkerhetsvakt. ”Vad dessa två händer än tjänade för pengar”, sade hon, ”så var det det.”
För ungefär 20 år sedan utvecklade Cook en njursjukdom som krävde dialys. Hon kunde inte behålla ett heltidsarbete och hamnade i Tidewater Gardens. Hon fick så småningom en njurtransplantation, men då fick hon en livslång behandling med steroider och immunsuppressiva medel.
Runt om i landet har städerna gått ifrån 1900-talets modell för kollektiva bostäder, där statligt drivna och subventionerade byggnader ligger samlade. I stället har vissa städer antagit ett mål att integrera låginkomstbostäder i kvarter med blandade inkomster och samtidigt luta sig mot ett system med kuponger för att hjälpa de boende att betala marknadsbaserade hyror. I vissa fall har de boende dock lämnats utan tillräckligt stöd eller prisvärda bostäder.
När Norfolk river ner St Pauls allmännyttiga bostäder, vilket man hoppas kunna göra i etapper med början i början av 2020, kommer man inte att ersätta alla 1 700 subventionerade lägenheter. Istället skulle de privatägda byggnaderna innehålla en blandning av bostäder till marknadspris och hyreskontrollerade lägenheter. Staden räknar med att 600 hushåll kommer att bo kvar i de nya byggnaderna med hyresstöd, medan cirka 700 kommer att gå in på den privata hyresmarknaden med kuponger. Ytterligare 400 kommer att ”övergå från subventionerade hyresbostäder”. Staden säger att den kommer att tillhandahålla ärendehantering och yrkestjänster för varje familj och att ingen kommer att tvingas lämna området.
Cook sade att hon och många invånare blir alltmer stressade av ovissheten om vad som komma skall. Hon arbetar på en plan för vad man ska göra när Tidewater Gardens är borta. Hon vill arbeta som apotekstekniker, men kan inte göra det på heltid. För närvarande lever hon på sina utbetalningar från socialförsäkringen, som täcker hennes hyra på cirka 250 dollar i månaden.
Sarah Black och Chris Galloway, rättshjälpsadvokater som har bedrivit lobbying mot ombyggnaden på sin egen tid, säger att stadens planer för St Paul’s i bästa fall är överdrivet optimistiska. Hyresmarknaden är ansträngd och väntelistorna är långa för kuponger och offentliga bostäder. De menar att alla med en historia av sena betalningar eller vräkningar sannolikt kommer att bli förbigångna av hyresvärdarna. ”De flesta av dem skulle gå in i ett liv med instabila bostäder”, säger Black.
Staden har en historia av att riva bostäder för fattiga, svarta invånare och inte fullfölja sina löften om att hjälpa dem att hitta en bättre bostad. Den här gången, säger tjänstemännen, kommer det att bli annorlunda. En skillnad som Cook räknar med är att staden för två år sedan valde sin första svarta borgmästare, Kenneth Cooper Alexander.
Staden var på väg att godkänna en saneringsplan förra året, men efter att Cook och andra kritiserat staden för att gå vidare utan tillräcklig offentlig granskning sköt kommunfullmäktige upp åtgärden. I januari antog rådet en åtgärd för att utveckla en ”People First”-plan, som skulle innefatta ärendehantering för varje familj, samtidigt som bostadsförvaltningen bemyndigades att påbörja en process för att riva enheterna.
Lori Crouch, taleskvinna för staden, avböjde att göra någon tillgänglig för en intervju och sade att det inte finns någon specifik plan för sanering ännu. Hon pekade i stället på planen ”People First”, som enligt ett nyhetsbrev som gavs till samhället var ”utformad för att hjälpa dig och varje person i ditt hushåll att nå sina mål.”
Planen har inte lugnat många invånares farhågor.
”Hallå, ursäkta mig. Alla behöver en bostad”, sade Cook. ”Jag tycker inte att det är vettigt att säga att man ska riva bostäder och inte ersätta det man river.”
Den ”gula zonen”: Längs USA:s kuster byggdes städerna under det till synes säkra antagandet att mark är mark och vatten är vatten. Men antagandet om fasta kustlinjer visade sig vara fel, och många stadsdelar kan snart befinna sig på fel sida av linjen.
Runt Norfolk förväntas haven stiga ytterligare 6 tum till 1,5 fot under de kommande tre decennierna. Hastigheten för havsnivåhöjningen under andra hälften av århundradet är mer osäker. En snabb minskning av de globala utsläppen skulle göra en enorm skillnad. Utan en sådan skulle haven enligt mer pessimistiska prognoser kunna stiga med 6,5 fot eller mer fram till 2100, en nivå som skulle översvämma nästan 40 procent av Norfolk minst två gånger i månaden, enligt Union of Concerned Scientists. Omkring 350 andra samhällen i USA skulle vara i liknande skick eller värre.
Och även om många av dessa samhällen kan komma att skyddas av murar eller annan infrastruktur, finns det en växande insikt om att vissa platser bara kommer att bli blötare och blötare och gå förlorade för havet.
För Norfolk finns dessa kvarter i den ”gula zonen” i Vision 2100, de platser där innovation, anpassning eller reträtt kommer att ersätta hårdgjorda skydd som översvämningsmurar eller vallar. Denna eftergift väcker en mängd etiska och till och med existentiella frågor för städerna, om vem och vad som ska skyddas och vad man ska göra när en plats som Norfolk, som är begränsad av vatten på tre sidor, börjar krympa.
David Chapman bor i den här gula zonen, i Norfolks stadsdel Larchmont, ett medelklassområde där professorer och militärfamiljer bor. Han och hans fru köpte sitt hus, fyra kvarter från vattnet, 1986, när översvämningar bara var en tillfällig olägenhet.
Under det senaste decenniet har han sett hur tidvattnet slukar hans gata under de största stormarna.
Enden av hans gata blir nu oframkomlig vid kraftiga regn. Ett kvarter bort översvämmas Hampton Boulevard – den viktigaste ledningen som förbinder centrum och flottbasen – regelbundet. Vattnet har kommit så långt som till det översta trappsteget på hans låga trappa. Han är övertygad om att hans hems värde kommer att sjunka och han vill ut.
”Vi måste flytta en vacker dag”, säger han. ”Och om vi flyttar vill jag bo i en lägenhet på andra våningen, långt ovanför vattnet.”
Om tillräckligt många av hans grannar hyser samma rädsla – tillsammans med potentiella köpare – kan det visa sig vara katastrofalt för staden.
”Det kommer att finnas en punkt där värdet på bostäder i kvarter som upprepade gånger översvämmas sjunker plötsligt och hastigt”, säger Harriet Tregoning, som övervakade katastrofåterhämtning på det federala departementet för bostads- och stadsutveckling under president Obama. Kanske har en potentiell köpare inte råd med en nyhöjd försäkringspremie för översvämningar, eller så vill en bank inte ge ett 30-årigt lån. Om detta händer på en plats som Larchmont kan en liten kris sprida sig snabbt. ”Det handlar inte om ett hypotekslån här eller där. Det är hundratusentals bolån över tid.”
2016 sade Freddie Mac, den federalt stödda hypoteksbanken, att stigande hav sannolikt kommer att förflytta miljontals människor från bostäder värda hundratals miljarder dollar under det här århundradet. Den varnade för en hypotekskris liknande den som Tregoning föreställde sig, och sade att även om förlusterna kan vara gradvisa, skulle de sannolikt bli större än de förluster som uppstod under den stora recessionen som orsakades av skräphypotek. ”Icke-ekonomiska förluster kan bli betydande när vissa samhällen försvinner eller upplöses”, står det klart och tydligt i rapporten. ”Den sociala oron kan öka i de drabbade områdena.”
En sådan kollaps är inte överhängande. Men det finns skäl till oro.
En nyligen genomförd studie i Floridas Miami-Dade County visade att bostadsvärdena närmare havsnivån inte ökar lika mycket som de högre upp. Norfolks ökning av fastighetsvärderingen har avtagit under det senaste decenniet, men ingen har kopplat detta till översvämningar.
”Det är vad Vision 2100 handlar om”, säger Homewood, planeringsdirektör. Det handlar om att signalera risker. ”Det betyder inte att det här området kommer att försvinna och att vi borde springa som fan just nu”, sade han. ”Om du tycker att det är dags att ta risken, så kom hit. Och sakta men säkert kommer fastighetsvärden och sådana saker att börja anpassas.”
Under 2015 publicerade Moody’s Investors Services en rapport om Hampton Roads, regionen som omger Norfolk, där det stod att även om översvämningarna ännu inte hade påverkat obligationsbetygen för områdets städer, skulle det krävas ”ytterligare kapitalinvesteringar och effektiv planering” ”för att mildra de negativa krediteffekterna”.
Staden har sedan dess fått uppmuntran från Moody’s för sitt arbete, men översvämningarna kommer bara att bli värre. McClellan, stadsfullmäktigeledamot, sade att politikerna måste gå före problemet, även om hon inte riktigt vet hur.
”Hur kan vi vara tillräckligt proaktiva och spendera de pengar vi inte har, med de resurser vi inte har, så att vi inte kommer till den punkten där vi har en glidande sluttning?”, sade hon. ”Om bostadspriserna börjar sjunka har vi färre skatteintäkter och därmed färre tjänster i staden, och det är en spiral som kan vara mycket farlig.”
”Vi börjar ställa de rätta frågorna”
Stunderna efter att ha deltagit i konferensen om kustinnovation tidigare i år satt Homewood på sitt kontor med utsikt över vattnet. Evenemanget lämnade honom stärkt.
”Jag tror verkligen att tekniken kommer att börja ta itu med en del av våra klimatproblem och en del av våra problem med havsnivåhöjningen”, sade han.
Homewood har ett fladdrigt vitt hår och glasögon, och han är ovanligt rättfram för att vara en offentlig tjänsteman. Han påminde om ett samtal från förmiddagen med en annan deltagare om en stad med flytande hus, eller andra ännu otänkta lösningar. ”Det finns uppenbarligen vissa problem, men kan vi i teorin leva med vatten? Kan vi göra så att vattnet kommer, vattnet försvinner och vi bara fortsätter?”
Och ändå gav han en nykter bedömning av staden och hur mycket den faktiskt kan åstadkomma.
Herry Corps of Engineers har föreslagit en serie havsvallar, stormflodsbarriärer och annan infrastruktur för 1,7 miljarder dollar för att skydda en stor del av Norfolk från en 50-årsstorm med en havsnivåhöjning på 1,5 fot. Men förslaget skulle inte göra mycket för att hantera rutinmässiga översvämningar från stigande hav i vissa områden eftersom barriärerna skulle behöva förbli öppna utom under större stormar.
Homewood karakteriserade förslaget som ett plåster på såren: ”Över en miljard dollar för att köpa oss 20 år”, sade han.
Marinebasen – som är avgörande för stadens ekonomi – har identifierat en havsökning på 1,5 fot som en brytpunkt som dramatiskt skulle öka risken för översvämningsskador, men har ingen specifik plan för att hantera hotet.
Norfolk-tjänstemännen säger att de inte vet exakt hur deras stad kommer att klara av att klara sig på lång sikt om haven stiger snabbt. De uttrycker en förståelig, men i slutändan oroväckande tro på att någon, på något sätt, kommer att komma på en lösning. Homewood erkänner att det på en viss nivå inte kommer att räcka.
”Det finns delar av staden som är sårbara och som inte kan skyddas på ett effektivt sätt. Och sedan finns det andra delar av staden där man måste klia sig i huvudet och säga, du vet, vi kanske skulle kunna skydda den, men vad är kostnadsnyttan av det? Det som är bra är att det pågår en hel del diskussioner. Staden för samtalen”, sade han. ”Vi har inte alla svar, men vi börjar ställa de rätta frågorna.”
Översta bilden: Höga tidvatten har börjat krypa in i konturerna av Norfolks tidigare strandlinjer, områden som fylldes ut för flera år sedan och byggdes upp. Credit: Kyle Spencer/City of Norfolk
Nicholas Kusnetz
Reporter, New York City
Nicholas Kusnetz är reporter för InsideClimate News. Innan han kom till ICN arbetade han på Center for Public Integrity och ProPublica. Hans arbete har vunnit många priser, bland annat från American Association for the Advancement of Science och Society of American Business Editors and Writers, och har publicerats i mer än ett dussin publikationer, bland annat The Washington Post, Businessweek, The Nation, Fast Company och The New York Times. Du kan nå Nicholas på [email protected] och säkert på [email protected].
.