Även om du är professionell och försiktig – olyckor inträffar i medicinska scenarier. Intensivvårdssjuksköterskan Rhianna Ferial berättar om en nålsticksskada som hon ådrog sig på jobbet och som möjligen exponerade henne för hepatit C. I den här videon vädjar hon till sina kollegor inom sjukvården att inte skämmas och att ta hand om sig själva. Titta på videon eller läs utskriften nedan.
Nu ville jag prata om min nålstickning och bara berätta för er vad som händer eftersom jag inte riktigt hade tid att prata om det tidigare. Det som hände var att jag satte igång ett dropp på en patient. Efteråt gick jag till behållaren för vassa föremål och jag bar en massa saker som skulle till behållaren för vassa föremål, och jag kände att något stack mig i fingret. Jag började blöda under handsken. Jag tittade ner och såg att det var en nål som faktiskt var böjd, vilket var superkonstigt, och som stack igenom sidan av ett plastliknande säkerhetshölje och stack mig i fingret.
Det var bara en riktigt bisarr situation. Det var egentligen inte någons fel. Jag borde nog ha plockat upp nålarna noggrannare. Annars var det liksom en oförutsägbar situation, man förväntar sig aldrig att det ska hända.
Jag lade allt i behållaren för vassa föremål, tvättade händerna, liksom klämde ut blodet, rengjorde det med alkohol, tvål och vatten, allt sånt där, och berättade för åklagaren vad som hänt. Sedan skickade de mig till Employee Help för att söka vård och gå igenom vad jag gjorde.
Jag fick superstöd under hela situationen. Alla var verkligen jättebra om det, vilket var riktigt häftigt eftersom jag var stressad. Sedan fick jag kort därefter reda på att patienten hade hepatit C och jag var ännu mer stressad.
Sättet som mina laboratorier fungerade på är att jag hade det precis när det hände, en månad senare, tre månader senare och sex månader senare, vilket är idag. Jag vet inte resultaten från idag, men alla mina andra har varit helt negativa hittills, så jag är säker på att de från idag också kommer att vara negativa.
Jag gjorde lite forskning om hepatit C direkt efter att det hände, uppenbarligen, och jag fick reda på att serumomvandlingsgraden hos vårdpersonal när de blir stuckna av en liten, ihålig nål bara är ungefär 0,3 %. Det är mycket, mycket lågt. Jag kom också fram till att efter fyra till åtta veckor är chansen att faktiskt få hepatit C extremt liten om dina provsvar har varit negativa fram till dess. Nu känner jag mig verkligen trygg. Jag vet att mina provsvar kommer att vara negativa. Självklart finns det en mycket, mycket sällsynt chans att de skulle komma tillbaka positiva, men jag tvivlar starkt på att det kommer att hända.
Sedan jag fick mina provsvar efter en månad och de var negativa, kände jag mig mycket bättre om hela situationen. Jag vill bara prata om det här eftersom jag vet att det kan finnas en slags kultur inom omvårdnad där man skämmer ut en sjuksköterska när den utsätts för något, skadas eller något händer, eftersom alla vill veta varför det hände, vad gjorde du för fel, hur kunde du ha förhindrat det här och vilken procedur eller vilket protokoll följde du inte.
Ibland händer det bara bisarra saker och man kan inte förhindra eller hjälpa det. Ibland är det en nödsituation. Du springer in i ett patientrum och det är blod, spyor eller något annat som sprids överallt, och du springer in för att hjälpa patienten. Du hinner inte hämta din säkerhetsutrustning eftersom patienten är din prioritet och det slutar med att du blir utsatt för något.
Det finns många olika situationer där detta kan hända. Jag gillar inte kulturen där man skäms för något som händer en och som är traumatiserande för en. Jag skämdes inte alls, men jag pratar om detta i allmänhet eftersom jag vet att många sjuksköterskor är rädda för att rapportera saker eftersom de inte vill hamna i trubbel, de skäms för att prata med sina kollegor om det, de skäms för att det har hänt dem, de är erfarna och de känner sig dumma för att det har hänt dem.
Ärligt talat så kände jag mig dum till en början. Jag tänkte att jag borde ha plockat upp de här nålarna på ett annat sätt. Jag borde ha inspekterat dem alla innan jag började plocka upp dem och började liksom skylla på mig själv för det som hände. Men jag tror att det ligger i vår natur att sätta andra människor i första rummet – särskilt våra patienter, som man satsar 100 procent på – att man ibland glömmer bort sig själv, och det kan leda till att något kan skvätta på en, något sådant kan hända.
Jag ville bara ta upp det. För om du någonsin fastnar eller blir utsatt av något bör du verkligen söka uppmärksamhet och ingen bör få dig att känna dig dålig över det. Jag ville bara säga att du inte är ensam om det händer dig. Det har förmodligen hänt nästan alla sjuksköterskor någon gång under sin karriär, så försök bara att inte känna dig för dålig över det och slå dig inte för mycket för det.