Om sanning och lögn i en icke-moralisk mening av Nietzsche

Introduktion

Jag kommer att redogöra för Nietzsches viktiga essä Om sanning och lögn i en icke-moralisk mening, placera den i sitt sammanhang och väcka några frågor.

Om sanning och lögn i en icke-moralisk mening: Bedrägeri

Bedrägeri och lögn är allestädes närvarande och nödvändigt i den mänskliga existensen

Bevis: fåfänga, drömmar, smicker, ytliga uppfattningar, mänsklighetens outhärdliga obetydlighet, intellektets ”syfte” är inte sanning utan bevarande, förställning bevarar de mänskliga djur som saknar huggtänder, behaglig okunnighet om det obehagliga arbetet i våra tarmar.

Sida. 142: ”Ve den ödesdigra nyfikenheten om den någonsin lyckas” att upptäcka att den ”vilar på de skoningslösa, giriga, omättliga och mordiska”

– En darwinistisk insikt i kombination med viljan till makt. Nietzsche ägnar mycket tid åt att angripa Darwin, men hans förståelse av den senares ståndpunkt är tillräckligt dålig för att vi ska kunna hävda att Nietzsche i själva verket sympatiserar mycket med Darwins faktiska ståndpunkt. Nietzsche tror till exempel att Darwin anser att överlägsenhet i strid vinner över t.ex. subtilitet, bedrägeri, vilket är långt ifrån sant. I vilket fall som helst angriper Nietzsche mest våldsamt det som han känner sig närmast. Nietzsches poäng här är att vi måste vara okunniga – ljuga för oss själva – om mänsklighetens plats på evolutionens topp i en mening, vilket innebär den farligaste och dödligaste platsen. Vi äter andra djur för att vi kan.

Om sanning och lögn i en icke-moralisk mening: En punkt från On Truth and Lying in a Non-Moral Sense illustrerad med ett uppenbart fel: Sanningen är knapp

Det kan finnas ett överlevnadsvärde i ett fel. (Det finns det faktiskt, se McKay och Dennett om The Evolution of Misbelief, där de ger många exempel. Universitetsstudenter som har en falskt positiv bild av sin egen förmåga presterar bättre på tentor. Patienter som ”förnekar” allvaret i sitt tillstånd klarar sig bättre än de som accepterar det). Omvänt kan vissa sanningar vara skadliga. Se: Finns det användbara fel?

s. 143: Lögnaren ”missbrukar de etablerade konventionerna genom att godtyckligt byta ut eller till och med vända på sakernas namn”. Här finns många föregångare till senare stora teman hos Nietzsche. Vi har omvärderingen av alla värden som Nietzsche rekommenderar som en viktig egenskap hos Übermensch i Zarathustra. Detta är nödvändigt när man inser konsekvenserna av guds död. Vi har också slavens revolt i moralen som beskrivs i Moralens genealogi (GM). Detta bytte ut gott och ont och gjorde mänskligheten sjuk. Hjordens mediokra moral som fördöms i Bortom gott och ont blir möjlig.

NB – lögnens nödvändighet och allestädes närvarande gör den icke-moralisk.

Sanningen är knapp

Vi besitter mycket mindre sanning än vad vi tror

Nietzsche om minnet: Glömska är den mäktiga aktiva kraften; ett starkt minne är likt en förlamande matsmältningsbesvär. Vi måste glömma mycket för att överleva t.ex. måste vi glömma konsekvenserna av våra handlingar för att undvika förlamning (GM).

Det kan finnas analytiska sanningar, men dessa är värdelösa. Det är till exempel meningslöst att uppfinna ett namn (kamel) för däggdjur som lever i öknen och sedan säga att det är analytiskt att kameler är däggdjur. (Detta är Nietzsches exempel senare i texten.) Här har inga framsteg gjorts.

p. 144: Varje ytterligare sanning är mycket osäker. Namn är metaforer. Att känna till termen ”träd” ger oss inga sanningar om träd. Vi kan inte komma fram till tinget i sig självt (Kant). Detta avslutar vetenskap och filosofi (!)

https://plato.stanford.edu/entries/kant-transcendental-idealism/

Vi behöver gott om glömska för att ens namnge saker. Vi behöver glömma skillnaderna mellan alla blad till och med för att tillämpa samma namn på dem alla. Det första bladet är en metafor för alla de andra. Mycket sanning förkastas med denna metod. Begrepp kommer från ord som bildats på detta sätt och är därför förrädiska.

Om sanning och lögn i en icke-moralisk mening: Ärlighet

Det är intressant att Nietzsches exempel här på området personliga egenskaper är ärlighet eftersom det är ett exempel som först undersöktes empiriskt och visade sig inte existera. (Skolbarn som fuskar på prov är inte mer benägna att stjäla lunchpengarna). På samma sätt visar Princeton-seminariets experiment att medkänsla inte är ett karaktärsdrag. Situationen styr vårt beteende mycket mer. Nietzsche har här en mycket framsynt psykologisk insikt om det som psykologer numera kallar det grundläggande tillskrivningsfelet (Fundamental Attribution Error): Det finns förvisso betydande problem för dygdetiken om det inte finns någon karaktär att förbättra. NB2 – Sartre och existentialismen. Den som gör det är en fiktion. Vi lägger till gärningsmannen till gärningen.

Qualitas occulta = virtus dormitiva

Sanningen är inte vad vi tror att den är

Den sanning vi har är inte så som vi tror att den är

p. 146: Sanningen är ”en rörlig armé av metaforer, metonymier, antropomorfismer” dvs. den är vad vi vill att den ska vara och har liten koppling till något mer grundläggande. Vår sanning är en funktion av vilka vi är. Den behöver inte ens vara konstant. (Hur skulle vi veta om den gjorde det eller inte? Jfr problemet om `tidshastigheten’ – går den förbi med en sekund per sekund…?)

Sanningar ser solida ut bara för att de har funnits en tid.

Samhället producerar en moralisk impuls att inte ljuga. Men Nietzsche föraktar den existerande moralen och det existerande samhället. Så han är då återigen ointresserad av sanningen. Samhället tillåter en rangordning, som Nietzsche här förringar. Detta kan vara förbryllande eftersom han på andra ställen förespråkar rangordning. Han måste alltså mena att detta är fel ordning. Ett samhälle som är ordnat efter sanningen kan, kan vi förmoda, tillåta prästerna och slavarna att blomstra. Detta är Nietzsches diagnos av det moderna samhällets korruption och förfall.

Perspektivismen beskriver det faktiska sakernas tillstånd

Perspektivismen är sann*

p. 148: ”Frågan om vilken av dessa två uppfattningar om världen som är den mest korrekta är helt meningslös, eftersom detta skulle kräva att de mäts med kriteriet om det korrekta perspektivet.”

Perspektivism är Nietzsches viktiga doktrin, utvecklad i GM, om att det bara finns sanning ur ett perspektiv – och även att den starkaste individen eller det mest genomträngande intellektet kan ha flera perspektiv på samma ämne eller idé samtidigt. Detta är inte bara sant när dessa perspektiv också motsäger varandra, det är särskilt sant då!

”Det är våra behov som tolkar världen; våra drivkrafter och deras För och emot”

Detta lägger till perspektivismen idén om att de olika perspektiven gynnas av individuella drivkrafter som vi har.

Alla drifter är ett slags lust att härska; var och en har sitt perspektiv som den skulle vilja tvinga alla andra drifter att acceptera som norm.

Maktviljan, §481 (1883-1888)’

Social Model Of The Mind

Detta är Nietzsches sociala modell av intellektet som en samling konkurrerande drifter. Jaget är en illusion. Det är ett parlament. Enligt denna modell. är jaget en splittrad, polariserad och tendentiös kongress. Varje element har sina egna sanningar. För Nietzsche är det starka eller värdefulla jaget ett parlament där alla ledamöter/drivkrafter kan höras samtidigt. Ingen tystas ner av en övermäktig talman. Alla rör sig mot ett uttryck.

Perspektivismen är ”motgiftet mot sanningen”. Detta är en konsekvens av GM III:s viktigaste idé: Det finns inget gudsögt perspektiv på den absoluta sanningen, precis som det inte finns någon gud. Perspektivism är dock inte relativism eftersom det fortfarande finns en rangordning av perspektiven. Detta innebär att Nietzsche i själva verket inte är nihilist, trots frekventa påståenden om motsatsen.

*Vad betyder ”sann”? Nietzsche har just utförligt argumenterat för att det inte finns något som är sant på det sätt som vi tror att det är. Han säger faktiskt inte ”perspektivismen är sann” av den anledningen. Han måste alltså mena något i stil med ”perspektivismen är värdefull” eller användbar. Det leder naturligtvis vidare till ytterligare frågor, som ”Vilka är nackdelarna med perspektivismen?” och ”Hur kan vi bevisa att perspektivismen är sann?”

Språket är poesi

Vad vi kallar sanning är bara en korrelation av betydelser hos alla människor.

p. 149: En evigt upprepad dröm ”skulle kännas och bedömas helt och hållet som verklighet”

Detta är en mycket tidig hänvisning till den viktiga doktrinen om evig upprepning. Denna doktrin framträder för första gången i otvetydig form i Den homosexuella vetenskapen (Die fröhliche Wissenschaft, 1882.) Denna essä av Nietzsche, ”Om sanning och lögn i en icke-moralisk mening”, är från 1873, så det skulle vara ett nytt resultat att visa att han redan vid denna tidpunkt hade nämnt doktrinen. Vi bör komma ihåg att hela Nietzsches (publicerade) författarskap sker under en period av mindre än 20 år egentligen. The Birth of Tragedy publicerades 1872 och Nietszche blir sinnessjuk 1889. Tyskan här är ”wie ein Traum, ewig wiederholt”; jfr Läran på tyska: ”Die Ewige Wiederkunft des Gleichen.”

Viljan till sanning är i själva verket en drivkraft att bilda metaforer.

Vetenskapen är förställning så som språket var förvrängning.

Se även:

Nietzsche om `Vad jag är skyldig de gamla’: Sammanfattning

#Proust: Ett argument för #Simuleringsteori

Nietzsches redogörelse för sanningen

Fördelar Nietzsche mästarmoralen framför slavmoralen?