Kontext: För det första genom insikten om vikten av noggrann glykemisk kontroll för att förebygga komplikationer och för det andra genom tillgången till flera unika klasser av orala antidiabetika. Att avgöra vilket medel som skall användas i vissa kliniska situationer är ett nytt dilemma för primärvårdsläkaren.
Mål: Att systematiskt granska tillgängliga uppgifter från litteraturen om effekten av orala antidiabetiska medel, både som monoterapi och i kombination.
Datakällor: En MEDLINE-sökning utfördes för att identifiera alla engelskspråkiga rapporter om unika, randomiserade kontrollerade kliniska prövningar med nyligen tillgängliga orala medel för typ 2-diabetes. Bibliografier granskades också för att hitta ytterligare rapporter som inte identifierats på annat sätt.
Studieval och dataextraktion: Studier (63) ingick i analysen om de hade en studieperiod på minst 3 månader, om varje grupp innehöll minst 10 försökspersoner vid studiens slut och om hemoglobin A(1c) rapporterades. När flera doser av ett läkemedel testades användes resultaten från den högsta godkända dosen. I placebokontrollerade studier presenteras data om hemoglobin A(1c) som skillnaden mellan förändringen hos behandlade försökspersoner och försökspersoner med placebo.
Datasammanställning: Fem distinkta orala läkemedelsklasser finns nu tillgängliga för behandling av typ 2-diabetes. Jämfört med placebobehandling sänker de flesta av dessa medel hemoglobin A(1c)-nivåerna med ungefär 1 % till 2 %. Likvärdig effekt påvisas vanligtvis när olika medel jämförs med varandra i samma studiepopulation. När de används i kombination finns ytterligare glykemiska fördelar. Långsiktig vaskulär riskminskning har endast påvisats med sulfonureider och metformin.
Slutsatser: Med några få undantag är de tillgängliga orala antidiabetika lika effektiva när det gäller att sänka glukoskoncentrationerna. Deras verkningsmekanismer är dock olika och som ett resultat av detta verkar de ha olika metaboliska effekter. Dessa återspeglas i deras biverkningsprofiler och deras effekt på den kardiovaskulära risken, vilket kan påverka valet av läkemedel.