Människan har alltid varit intresserad av att undersöka och söka efter lösningar på kroppens försämring på grund av faktorer som sjukdom, skador orsakade av trauma, gifter eller strålning eller bara åldrandet. Här sammanfattar vi historien om vetenskapliga framsteg inom transplantation av fasta organ, inom de områden som är strikt kopplade till transplantation. Perioden mellan slutet av 1800-talet och början av 1900-talet har av vissa författare kallats ”allotransplantationens era”. Detta var en rörig period med många studier och publikationer om mycket olika transplantationer, från Kochers (Nobelpris 1909) som transplanterade extrakt från sköldkörteln, till Brown-Sequard som försökte föryngra människor genom att använda transplantat av extrakt från testiklar från marsvin. I mitten av 1900-talet påpekade Sir Medawar att mottagarkroppens avstötning av transplantationsorganen berodde på en immunologisk reaktion som borde modifieras. Sedan dess har man under en öppen period upptäckt nya immunosuppressiva läkemedel som har revolutionerat resultaten av transplantationer av fasta organ. Nya utmaningar har dykt upp under de senaste åren, och dessa ansträngningar har varit inriktade på att försöka förlänga transplantatets hållbarhet och därmed överlevnadstiden för mottagarpatienterna, samt att förbättra deras livskvalitet.