Denna artikel är skriven av David Geier, MD, chef för MUSC Sports Medicine vid Medical University of South Carolina. Dr Geier har en blogg om idrottsmedicin där han diskuterar viktiga frågor inom området i dag.I generationer har professionella idrottsmän gjort vad som helst för att stanna kvar i spelet: de har spelat genom smärta, slukat en handfull antiinflammatoriska piller, suttit i iskalla isbad och till och med genomgått operationer för att kunna spela några månader eller år till. Under de senaste månaderna har det varit ett nytt sätt att behandla tidiga artritförändringar som en del av dessa idrottare drabbas av.
Och även om Orthokine, ett förfarande som utvecklats i Düsseldorf i Tyskland av dr Peter Wehling och molekylärbiologen Julio Reinicke, har funnits i flera år, fick det inte uppmärksamhet i medierna förrän toppidrottare började pröva det. Los Angeles Lakers-stjärnan Kobe Bryant genomgick förfarandet förra sommaren. Han planerar att återvända under säsongen för en ny injektion och har enligt uppgift övertygat sin lagkamrat Andrew Bynum att göra det. Andra idrottare som har genomgått Orthokine-behandlingen är New York Yankees-stjärnan Alex Rodriguez och den före detta centern Greg Oden från Portland Trail Blazers, vars NBA-karriär i stort sett har varit en besvikelse på grund av fyra knäoperationer.
I takt med att ryktet sprids mellan proffsidrottare och att mediarapporterna ökar, verkar det logiskt att förvänta sig att patienter i USA kommer att fråga efter ingreppet. På sin webbplats påpekar dr Wehling att Orthokine framställer ett ”protein från patientens eget blod med hjälp av en speciell teknik” och injicerar det sedan i den led som drabbats av artros. Han hävdar att behandlingen ”ger våra patienter effektiv och långvarig smärtlindring.”
Dr Wehling hävdar att artros är mer komplext än bara slitage av leden med tiden. Teorin för Orthokine är inriktad på att försöka stoppa nedbrytningen av ledbrosket. Interleukin-1 (IL-1) är ett protein som finns i hela kroppen och som har tillskrivits ledinflammation och nedbrytning av ledbrosk. Ett annat protein som finns i kroppen, interleukin-1-receptorantagonist (IL-1RA), hindrar IL-1 från att aktivera sina receptorer och inleda sina kataboliska effekter. Dr Wehlings förfarande innebär enligt uppgift att man tar blod från patienten i en spruta som är utformad för att öka produktionen av IL-1RA. När IL-1RA injiceras i den artrosdrabbade leden förhindrar IL-1RA teoretiskt sett ledinflammationen och minskar smärtan.
Förespråkarna hänvisar till en studie, också utförd i Düsseldorf, som jämför Orthokine med hyaluronsyra (HA) och placeboinjektioner för patienter med knäartros. I studien, som publicerades i tidskriften Osteoarthritis and Cartilage, utförde A.W.A. Baltzer, MD et al en dubbelblindad, randomiserad kontrollerad studie och visade att Orthokine gav en större minskning av symtomen och ökning av livskvaliteten än HA och placebo. Intressant nog påpekar författarna att även vid två års uppföljning hade HA och till och med placeboinjektionerna bestående fördelar, men inte i samma utsträckning som Orthokine.
I december sade dr Wehling, som enligt uppgift också har behandlat Hollywoodkändisar och påven Johannes Paulus II, till tidningen ESPN: ”Jag är den enda som har hittat ett sätt att bota artrit”. Teorin är i alla fall vettig. Om en läkare kan förhindra degeneration av ledbrosket skulle smärtan vid artrit minska.
Tyvärr blir idrottsmedicinska kirurger alltmer skeptiska till förfaranden som låter bra i teorin. Användningen av platelet-rich plasma (PRP) har skjutit i höjden de senaste åren efter ett liknande förlopp – logisk grundvetenskaplig teori, användning hos några få framstående idrottare, exponering i media av dessa användningsområden och ökad allmän efterfrågan på injektionerna. PRP, som har använts för ett antal sjukdomar, har inte visat sig vara effektivt i väl utformade amerikanska studier. Dubbelblindade, randomiserade och kontrollerade studier, bland annat med PRP för akilles tendinopati, lateral epikondylit och förstärkning av rotatorcuffreparationer, har visat på små, om ens några, fördelar.
Kanske Orthokine kommer att visa sig vara effektivt, inte bara baserat på vittnesmål eller professionella idrottsmän och kändisar, utan även i vetenskapliga studier. De två mest framstående idrottsmedicinska tidskrifterna i USA, The American Journal of Sports Medicine och The Journal of Bone and Joint Surgery, innehåller utan tvekan inga studier om Orthokine. Jag tvivlar inte på att det just nu bedrivs forskning om Orthokine på medicinska centra runt om i USA.
Även om vetenskapen bevisar att Orthokine förhindrar brosknedbrytning kan man hävda att det fortfarande inte är ett ”botemedel” mot artros. När allt kommer omkring skulle det redan skadade brosket förbli i det tillståndet. Detta förfarande, och egentligen alla injektioner eller operationer som finns tillgängliga, verkar inte effektivt och slutgiltigt återskapa brosk. Jag säger alltid till patienter med artros att om någon faktiskt hittar ett botemedel mot artros kommer han eller hon att tjäna miljarder dollar. Att bota artrit – det vill säga inte bara lindra smärta utan faktiskt återställa brosket till det normala – skulle vara ett av de viktigaste vetenskapliga genombrotten i vår tid.
Men Orthokine pekar också på ett större problem för idrottsmedicinare och kirurger som behandlar idrottsmän och aktiva patienter. Vi vill att dessa förfaranden ska fungera. Kanske inte specifikt Orthokine eller bara för behandling av artros, men vi vill och behöver förfaranden för att behandla vissa av dessa skador. Precis som vid artros har vi få alternativ för kroniska senproblem som tennisarmbåge, patellatendinopati och akillestendinopati om första linjens behandlingar som vila, is, antiinflammatoriska läkemedel och skenor inte fungerar. Men för professionella idrottare är deras sport deras jobb, deras karriär och deras levebröd. Och som idrottsmedicinska kirurger försöker vi göra allt som står i vår makt för att få dem att spela igen.
Och det är inte bara för elitidrottare heller. Det finns så många aktiva människor som bara inte vill sluta träna eller idrotta. Om artros eller ett långvarigt problem med senor eller muskler kvarstår är de ofta villiga att betala tusentals dollar eftersom försäkringsbolagen vanligtvis inte betalar för dessa behandlingar. Som idrottsmedicinska kirurger provar vi ofta några av teknikerna, trots att vi vet att det finns rikligt med data som visar att de kanske inte fungerar, eftersom inget annat har fungerat för dem heller. Lyckligtvis behöver de flesta aktiva patienter inte dessa nya, obeprövade behandlingar. Vi hoppas att vi en dag kommer att utveckla ett botemedel mot artros och några av dessa andra idrottsskador. Det verkar bara som om vi fortfarande har en lång väg framför oss.