Diskussion
Enligt zoonotisk infektion mellan människa och djur är dessa parasiter, A. reconditum och D. immitis, mycket viktiga i endemiska områden och årlig testning är nödvändig för upptäckt, behandling och infektionskontroll.11
Fundamentalt sett är ett vuxenstadium av D. immitis patogent. Det är den vanligaste infektionen i tropiska, subtropiska och tempererade klimat.12 Dirofilariasis är en av de viktigaste vektorburna infektionerna av mer än 60 arter av myggor.
Dirofilaria-infektion i endemiska områden expanderar. Iran är ett av de endemiska områdena för denna infektion. I Iran rapporterades D. immitis-infektion hos en hund för första gången 1970. Hittills har D. immitis i olika områden i Iran bestämts med hjälp av parasitologiska (dvs. Knott-metoden) och serologiska metoder. Infektion med denna parasit har påvisats i de flesta regioner utom i Mashhad. Mikrofiler finns på natten (23:00 till 01:00) i blodet, men det finns ett slags växling som varierar beroende på olika länder, timmar och årstider, vilket vanligtvis ses mest på eftermiddagen och under sommarsäsongen. I Iran observerades i en studie utförd av Ranjbar Bahadori och Eslami en ökning av antalet mikrofilter som räknades i 1 ml blod kl. 01.00 på morgonen (3316 mikrofilter) och en minskning kl. 12.00 på eftermiddagen (668 mikrofilter).13 Dessa resultat stämde överens med de studier som utfördes av Eslami och Meshgi på infekterade hundar i Teheran och Tabriz.14 I denna studie samlades proverna in på eftermiddagen samt under sommarsäsongen.
Den procentuella andelen infektion med D. immitis hos hundar med olika användningsområden och i olika regioner i Iran är också följande: I väster om Kaspiska havet (51,40 %), öster om Kaspiska havet (7,69 %), Urmia, provinsen Västra Azarbaijan (24,80 % hos fårhundar), Tabriz, provinsen Östra Azarbaijan (8,40 % hos stads- och lanthundar), Meshkinshahr, provinsen Ardabil (34,40 %).60 % hos fårhundar), Shiraz, Fars-provinsen (9,50 %) och Ahvaz, Khuzestan-provinsen (11,70 % hos fårhundar), Teheran, Teheran-provinsen (2,00 %) och Garmsar, Semnan-provinsen (12,29 % hos herrelösa hundar) har man sett infektioner9,15-19 . Som framgår var andelen infekterade fårhundar med D. immitis i Hamedan-provinsen lägre än andelen fårhundar i provinserna West Azarbaijan (Urmia), Ardabil (Meshkin-shahr) och Khuzestan (Ahvaz).
Den viktigaste faktorn i epidemiologin för denna parasit är väderförhållandena. En jämförelse av vädret i de nämnda områdena visade att temperaturgraden i Hamadanprovinsen var lägre än Tabriz stad (8,40 %), med kallt väder och torrt klimat, men den var dock högre än Meshkinshahr stad (34,60 %), med kallt och relativt torrt väder, medan den årliga nederbörden och luftfuktigheten i Meshkinshahr var högre än i Hamadan.
Det verkar som om, bland de nämnda faktorerna, nederbörds- och luftfuktighetsnivåerna är viktigare än de andra klimatfaktorerna. Detta ämne jämför infektion öster om Kaspiska havet (7,69 %) med tempererat väder, fuktigt klimat och mindre årlig nederbörd och väster om Kaspiska havet (51,40 %) med tempererat väder, fuktigt klimat och mer årlig nederbörd9,16,17.
I denna studie var av 157 tagna prover totalt 22 fall (14,00 %) infekterade med mikrofilarier, varav 15 fall (9,55 %) var infekterade med A. reconditum och sju fall (4,45 %) med D. immitis.
I de morfometriska resultaten var medellängden av D. immitis mikrofilarier 311,79 ± 9,83 µm och A. reconditum var 228,16 ± 12,08 µm. Resultaten av mikrofilarias längd i denna studie överensstämde med andra studier i Iran och andra länder. Resultaten visade samma känslighet för båda metoderna. Specificiteten hos den molekylära metoden var dock högre.
I allmänhet var infektionsåldern olika hos hundar, i de flesta områden bestämdes infektionen mellan 3 och 15 år. I denna studie undersöktes hundar, när det gäller åldersgrupper delades in i fyra kategorier (< 1, 1-2, 2-3, ≥ 4), den högsta andelen infektion sågs i åldersgruppen fyra år.
Närvaro av mikrofiler i blodet representerar infektion, men det viktiga är att cirka 30,00 % av infekterade hundar med vuxna maskar inte hade några mikrofiler i cirkulationssystemet. Känsligheten hos det modifierade Knott-testet och de molekylära testerna var således inte tillräcklig och visade falskt negativa resultat. Det kan finnas en bestämd orsak till frånvaron av infektion. Det modifierade Knott-testet är dock billigt och relativt snabbt och förblir en bra diagnostisk metod.
Its2-sekvenserna mellan D. immitis och A. reconditum har gemensamma sekvenser samt olika sekvenser, i denna studie användes en ITS2-sekvens för differentiering. På grund av skillnaderna var förekomsten av stammar inom D. immitis möjlig, vilket kräver ytterligare utvärdering och resultaten av sekvenseringen har bekräftat att A. reconditum har samma släkte och art i olika delar av världen. Hittills har ITS2-gensekvenser av Dirofilaria och Acanthocheilonema från Iran inte rapporterats i GeneBank. Infektionsnivåerna i Iran är olika i de olika områdena. Den högsta infektionsgraden med D. immitis är från Gilanprovinsen (51,40 %) hos herrelösa hundar och den lägsta prevalensen har rapporterats i staden Mashhad (0,00 %). Även infektioner i tropiska regioner som Shiraz och Ahvaz städer i fårhundar eller landsbygdshundar med olika användningsområden har rapporterats vara 9,50 % respektive 11,70 %.9,18
När det gäller infektion med Dirofilaria hos köttätande djur har dock inte studerats i många delar av Iran. Infektionsgraden, 8,40 %, hos hundar i Tabriz stad med lägre temperaturer och luftfuktighet är nästan identisk jämfört med Hamadanprovinsen. I Meshkinshahr konstaterades också en infektionsfrekvens på 34,60 % hos hundar. Kontamineringen av de ovannämnda områdena i Hamadanprovinsen var mycket låg. Det behövs dock ytterligare provtagning för att fastställa en mer exakt status för denna infektion. Efter att ha fastställt betydelsen av denna fråga behövs det mer forskning när det gäller prevalensen av infektionen i landet samt dess överföring och spridning.