En possessory credit inom filmskapande är användningen av en filmkredit som ger det primära konstnärliga erkännandet till en enda person, vanligtvis (men inte alltid) filmens regissör. Exempel är ”En Stanley Kubrick-film” (The Shining), ”En film av Quentin Tarantino” (Pulp Fiction) och ”Alfred Hitchcocks Psycho” (Psycho). Possessory credit används också ibland i tv-program, till exempel Tyler Perrys House of Payne (Tyler Perrys sitcom House of Payne på TBS). Ibland används ett annat ord än ”film”, till exempel ”A Spike Lee Joint” eller ”A Martin Scorsese Picture”. Ett exempel på detta är ”Steven Spielberg presents Back to the Future”.
Den tidigaste användningen av possessory credit härrör från 1915 års The Birth of a Nation, men användningen av possessory credits expanderade särskilt under 1970- och 1980-talen. Writers Guild of America (WGA) har upprepade gånger försökt begränsa besittningskrediterna till författare, men har alltid framgångsrikt motarbetats av Directors Guild of America (DGA), vilket gör att regissörerna är fria att försöka förhandla fram sådana krediter om de så önskar.
Undertiden går besittningskrediterna till författaren till den roman som filmen är baserad på (t.ex. ”Bram Stokers Dracula”, ”William Shakespeares Romeo + Juliet” och vissa Stephen King-filmer). I fallet med Tim Burtons ”The Nightmare Before Christmas” var Burton inte filmens regissör utan i stället manusförfattare, producent och en viktig kreativ röst. Detta kan också vara ett exempel på att en äganderättskredit valts av marknadsföringsskäl, eftersom Burton var ett mer känt namn än filmens regissör, Henry Selick.
DGA uppmuntrar filmskapare att vara återhållsamma med att ta åt sig krediter tills de har uppnått ett allmänt känt namn eller fått minst två etablerade utmärkelser för sina filmer, och på så sätt säkrat sitt arv som filmskapare.