Klassificering av pumpar.
Pumpar klassificeras enligt det sätt på vilket energi överförs till vätskan. De grundläggande metoderna är (1) volymetrisk förskjutning, (2) tillförsel av kinetisk energi och (3) användning av elektromagnetisk kraft.
En vätska kan förskjutas antingen mekaniskt eller med hjälp av en annan vätska. Kinetisk energi kan tillföras en vätska antingen genom att rotera den med hög hastighet eller genom att ge en impuls i flödesriktningen. För att använda elektromagnetisk kraft måste den vätska som pumpas vara en god elektrisk ledare. Pumpar som används för att transportera eller trycka upp gaser kallas kompressorer, blåsmaskiner eller fläktar. Pumpar där förskjutningen sker mekaniskt kallas för positiva förskjutningspumpar. Kinetiska pumpar överför kinetisk energi till vätskan med hjälp av ett snabbt roterande pumphjul.
I stort sett förflyttar positiva förflyttningspumpar relativt små volymer av vätska vid högt tryck, och kinetiska pumpar driver stora volymer vid lågt tryck.
En viss mängd tryck krävs för att få vätskan att strömma in i pumpen innan ytterligare tryck eller hastighet kan tillföras. Om inloppstrycket är för litet uppstår kavitation (bildandet av ett tomt utrymme i pumpen, som normalt upptas av vätska). Förångning av vätska i sugledningen är en vanlig orsak till kavitation. Ångbubblor som transporteras in i pumpen med vätskan kollapsar när de kommer in i ett område med högre tryck, vilket resulterar i överdrivet buller, vibrationer, korrosion och erosion.
De viktiga egenskaperna hos en pump är det erforderliga inloppstrycket, kapaciteten mot en given total fallhöjd (energi per pund på grund av tryck, hastighet eller höjd) och den procentuella verkningsgraden för pumpning av en viss vätska. Pumpeffektiviteten är mycket högre för rörliga vätskor som vatten än för viskösa vätskor som melass. Eftersom viskositeten hos en vätska normalt minskar när temperaturen ökar, är det vanlig industriell praxis att värma mycket viskösa vätskor för att pumpa dem effektivare.