Jag uppskattade också en förrätt med fransk brie, lika mycket för dess återhållsamhet – bara enstaka skivor smälta på tre rostade valnöts-tranbärsbröd – som för det smakfulla samspelet mellan tomatmarmelad (med citrus) och mikrobasilika som avslutade rätten. Portobello cups – baby bella caps fyllda med korv och brödsmulor – innehöll mer ost, Cheddar smält i en fonduesås (med en skvätt vitt vin) som täckte svampen och fungerade som en fin kontrapunkt till det fänkålskryddade köttet.
På menyn framkallade den rostade auberginen ”Napolitan” en snygg sammansättning av ingredienser (spenat, svamp, ost, soltorkade tomater), men den blev istället en fula hög. Trots utseendet och besvikelsen över att upptäcka att auberginen hade panerats och stekts, gillade jag ändå denna förrätt, framför allt tack vare den utmärkta marinan och den höga kvaliteten på buffelmozzarellan som rann genom den. Medelhavscalamari fritti, en kreativ sammansättning av oliver, kronärtskockshjärtan, feta, kapris och körsbärspaprika, gav en fantastisk blandning av smaker, men underminerade bläckfiskens krispighet. Kanske skulle grillning, snarare än fritering, kunna förbättra detta.
Av ett halvt dussin hustillverkade pastorätter rekommenderar jag varmt bow ties med Maine hummer, som var tung på klo- och armkött, lätt på vodkasås och helt rätt i sin applicering av tomater, ost och sparris. De stekta pilgrimsmusslorna, även om de var fint underkokta, skulle ha fått ett högre betyg om den överdrivet ostfyllda risottobädden (som också var tjock av smör) hade varit mindre kladdig.
De flesta efterrätter var välgjorda och värda att smaka på. De inkluderade tiramisù (fuktig, med lämpliga övertoner av mokka och mascarpone) och crème brûlée med vaniljbönor. Det är dock chokladchip croissantbrödpuddingen som fortsätter att förfölja mig. Den mörka chokladen är bedrägligt dekadent och smälter in i smöriga bitar av croissant, omgiven av vaniljkräm. Spöket av denna efterrätt får mig att längta tillbaka till Abigail’s.