På min 17:e födelsedagsfest bestämde jag och fem andra tjejer oss för att spela det psykologiska spelet ”Red Door Yellow Door”. Jag – som var födelsedagsflickan – gick först. Jag gjorde ritualen totalt två gånger. Så den första gången var kort, ca 3 minuter, jag började framför mitt hus och gick in genom min fönsterdörr. Jag såg sedan min köksingång och jag ville inte gå igenom, jag kände mig obekväm med den ingången så jag stannade i vardagsrummet och plötsligt fanns det en blå dörr i taket. Jag gick genom dörren till ett molnigt rum som expanderade för evigt åt alla håll. Jag började gå och stötte på en man i en vit kappa, utan ansikte, med långt brunt hår och med armarna utsträckta vid sidorna. Det fanns två dörrar, en på vardera sidan. Min guide(min vän) frågade om jag ville gå igenom dörren och jag sa att jag inte fick plats, så hon väckte mig. Efter det gick ett par av mina vänner och det var bara normala saker som bara mörkt eller att de inte kunde komma in i sitt sinne. Det kom tillbaka till mig. Den här gången tog hela min resa 15 minuter. Ritualen började på samma sätt här är reglerna btw (http://paranormalinvestigating.com/red-door-yellow-door-any-other-color-door/) så, jag började utanför en tunnelbanevagn i en tom tunnelbanestation, under jord. Jag gick in i vagnen och såg mig omkring, mannen i kostym stod i ett hörn av vagnen. Jag kunde inte säga något om honom, jag var tvungen att fortsätta spelet, jag såg en blå dörr dyka upp bredvid mig jag gick snabbt igenom den för att komma bort från mannen. Min väninna skulle ha tagit mig ur spelet om hon hade vetat att jag såg honom. Jag vet inte varför jag inte sa något om honom, det var som om han hade ett grepp om orden jag sa. Så, nu är jag genom den blå dörren, jag är i ett rum, väggarna är rödmålade, på golvet ligger en grumlig hög med mänskliga kvarlevor det fanns bitar av orange hår men i övrigt kunde jag inte se vad det var. Det fanns hud och blod överallt på väggarna. När jag försökte berätta för min vän om rummet kunde jag fysiskt sett inte säga att det fanns en död kropp. Min hjärna behövde fortsätta att spela spelet. Sedan såg jag ett smutsigt hål i väggen bredvid mig, stort nog för att jag skulle kunna krypa ner i det. Jag gick in i hålet och hamnade i en myrstack, där fanns två jättelika myror, stora nog för att jag skulle kunna rida på dem, så det gjorde jag. De tog mig till utgången och jag stod nu mitt i en bakgård, gräset var högre än jag, det kändes som en bakgård från en Pixar-film, ungefär som i Bugs Life eller Toy Story. Det fanns ett gigantiskt staket långt bort så jag gick igenom det eftersom jag var för liten för att gå in i huset till vänster om mig. Efter att jag hade gått under staketet kom jag till ingången till en häcklabyrint. Jag gick in i labyrinten och gick till höger. Jag stötte på två hundar som stack ut ur häcken från midjan och uppåt. Jag passerade dem och gick till vänster och kom till en lång korridor med ingångar på båda sidor om mig som expanderade oändligt framåt. Jag svängde till höger och kom till en kvinna som såg ut som om hon kom från en freakig Picasso-målning. Hennes ansikte var så förvandlat att jag inte kunde avgöra vilket uttryck hon hade. Häcken hade stängts bakom mig och den enda vägen jag kunde gå var förbi henne. Jag var fångad. Jag tvingade mig genom marken och föll ner i en stol i ett metallrum. Alla väggar runt omkring mig hade en silveraktig färg, förmodligen gjorda av stål. Det fanns ett metallbord framför mig med en glödlampa som hängde över det i ett snöre. Jag var bunden till stolen och kunde inte resa mig upp. Jag kände hur stolen sakta tippade bakåt till den punkt där jag låg på marken i stolen. Jag föll genom golvet igen. Jag fick en blackout och dök upp igen framför mitt gamla dagis från min barndom. Min bästa vän från den tiden var där. En leksaksdörr färgad med blått, rött och gult stod framför mig, ansluten till ingenting. Min bästa vän uppmanade mig att gå igenom men jag ville inte. En toalettstol i trä dök upp till höger om mig så jag gick igenom där, jag gjorde ett misstag när jag väl kom in. Jag tittade in i spegeln. Jag såg mannen i kostym som tittade tillbaka på mig som om jag var han. Jag dök ner i toaletten för att komma ut därifrån. Han hade inte på sig sin jacka. Jag hamnade i staden från Spolad bort, den där filmen om råttan som åker ner i avloppet. Och det fanns en gigantisk kackerlacka framför mig. Dansade om försökte säga något men allt som kom ut var mummel. Det fanns en dörr på magen som jag kände mig väldigt bekväm med. Jag gick in i den och det värsta jag någonsin kunde se fanns där. Ett rum täckt av dynga, ben överallt. Det fanns symboler på väggen gjorda av brutna ben. Jag kände den känslan när jag springer uppför trapporna på natten. Jag sa då till min vän som guidade mig att han skulle ta mig ur spelet. Jag vaknade upp och grät. Jag vill dyka djupare ner i mitt sinne. Varför kunde jag hålla på så länge? Varför var jag oförmögen att berätta för min guide om mannen i kostym under ritualen? Berätta gärna om dina erfarenheter om du har några.