Den 31 oktober 2018 rullade en spindelväv av blixtar ut över Brasilien och sträckte sig 440 mil över himlen – en längd som ungefär motsvarar avståndet mellan Boston och Washington, D.C. Den kolossala blixten satte rekordet för det längsta avlägsna blixtnedslaget som registrerats hittills.
Den elektrifierande händelsen är ett av två rekordstora nedslag som nyligen bekräftats av en kommitté inom Världsmeteorologiska organisationen (WMO), enligt ett uttalande. En annan blixt lyste upp över norra Argentina den 4 mars 2019 i hela 16,73 sekunder, vilket satte rekord för den längsta registrerade varaktigheten för ett blixtnedslag.
”Det här är häpnadsväckande, otroliga extremer”, säger Randall Cerveny, medlem av WMO-kommittén och forskare vid Arizona State University, till Matthew Cappucci för Washington Posts Capital Weather Gang.
Forskare från WMO använde sig av satellitbilder för att bekräfta rekordnedslagen. Teamet publicerade sina resultat i tidskriften Geophysical Research Letters denna månad.
Ljusblixtar beror på en uppbyggnad av obalanserade elektriska laddningar i stormsystem, enligt NASA. Normalt är blixtarna bara några kilometer långa och varar bara en eller två sekunder, rapporterar Cappucci.
”Megablixtar” är däremot komplexa nät av blixtar som sprider sig horisontellt, ibland i hundratals kilometer, rapporterar Doyle Rice för USA Today. Som Cappucci rapporterar visar ny forskning att megablixtar kan vara vanligare än vad forskarna tidigare trodde. De enorma blixtarna kan också expandera upp till storleken på det stormsystem som skapar dem – så ju större stormen är, desto större är potentialen för en enorm ljusshow.
Sydamerika är utsatt för enorma mesoskaliga konvektiva system, som är nätverk av åskväder som kan sträcka sig upp till 60 mil i diameter på sommaren. Dessa typer av enorma stormnätverk skapar idealiska möjligheter för enorma blixtnedslag, rapporterar Cappucci.
Förut innehades rekordet för det längsta avståndet för blixtnedslag av ett 199,7 mil långt bloss i Oklahoma 2007, rapporterar Hannah Osbourne för Newsweek. Rekordet för längsta varaktighet hölls av en blixt som blinkade över Provence-Alpes-Côte d’Azur i Frankrike i 7,74 sekunder 2012.
Dessa tidigare rekord, som bekräftades 2016, tvingade WMO att ompröva hur organisationen definierade blixtar, vilket Jason Daley rapporterade för Smithsonian Magazine vid den tidpunkten. Organisationen ändrade den formella definitionen av blixtar från en ”serie elektriska processer som äger rum inom en sekund” till en ”serie elektriska processer som äger rum kontinuerligt”, för att bättre beskriva den typ av långvariga blixtar som registreras.
Som WMO konstaterar i sitt uttalande understryker den potentiella destruktiva kraften hos megablixtar behovet av försiktighet under större stormar. Organisationen påminner människor om att följa 30-30-regeln: om tiden mellan åska och blixtar är mindre än 30 sekunder, gå inomhus och stanna inomhus i minst 30 minuter efter den sista blixten.
”Miljöextremer är levande mätningar av vad naturen är kapabel till, liksom vetenskapliga framsteg när det gäller att kunna göra sådana bedömningar”, säger Cerveny i WMO:s uttalande. ”Det är troligt att ännu större extremer fortfarande existerar och att vi kommer att kunna observera dem i takt med att tekniken för att upptäcka blixtar förbättras.”