Lyssna på smärtan
In 2012, när jag var 60 år gammal, började jag känna intermittent smärta på vänster sida. Jag hade behandlats för bröstcancer flera år tidigare, men visste då inte att jag hade den genetiska avvikelse som kallas BRCA 2. Denna avvikelse är förknippad med bukspottkörtelcancer samt bröst- och äggstockscancer. Jag hade smärtor i ländryggen, som jag trodde berodde på bilkörning, och jag hade också tappat aptiten.
Jag talade med min AT-läkare och frågade om smärtan kunde vara relaterad till min gallblåsa. Hon sa nej, eftersom gallblåsan sitter på höger sida och inte på vänster. Jag berättade för henne att jag kände obehaget under min vänstra bröstkorg och hon berättade att bukspottkörteln sitter på vänster sida, men att hon trodde att smärtan troligen berodde på körning. Vid den tiden var jag kundansvarig på ett företag för miljötjänster. Jag täckte den sydöstra delen av landet och körde i genomsnitt 800 till 1 000 mil i veckan.
Och även om hon trodde att det inte var något att oroa sig för gjorde hon ett test för bukspottkörtelns enzymer, men resultaten av detta test visade att enzymnivåerna var normala, inte förhöjda. Hon föreslog att jag skulle gå till min gynekolog för att få min vänstra äggstock undersökt. (Jag fick min högra äggstock borttagen när jag var i slutet av 20-årsåldern och hade en fast cysta som uppslukade äggstocken). Hon rekommenderade också att jag skulle göra en koloskopi hos en gastroenterolog.
Jag frågade min internist vad hennes nästa steg skulle vara om undersökningarna av min äggstock och tjocktarm inte identifierade orsaken till smärtan, och hon berättade att hon i så fall skulle göra en datortomografi. Åtta veckor senare hade jag fortfarande ingen diagnos. Jag gick till min internist igen för blodprover och fick veta att smärtan hade förvärrats och nu satt i magen och att jag hade gått ner mer i vikt. Hon beställde en datortomografi åt mig. Två dagar senare ringde hon och berättade att det fanns lesioner på min bukspottkörtel.
Den rätta behandlingen
Jag påbörjade behandling hos en onkolog nära mitt hem i South Carolina. Jag ville vara säker på att få en andra åsikt. Jag visste att jag bara hade en chans att få rätt behandling.
I december 2012 ringde jag Cancer Treatment Centers of America® (CTCA) och talade med Matt Owens, en representant i Chicago. Inom två veckor var jag på CTCA i Tulsa för en veckas möten med mitt vårdteam.
Den kemoterapi som jag hade påbörjat i South Carolina fortsatte på CTCA. Jag fick totalt sex omgångar av en behandling som kallas FOLFIRINOX. Målet med behandlingen var att krympa cancern till den punkt där den kunde opereras. Efter sex omgångar kemoterapi visade en PET-skanning att tumören i bukspottkörtelns svans var borta, men att det fanns cancer i lymfkörtlarna i buken.
Efter ytterligare sex omgångar kemoterapi visade en PET-skanning inga synliga tecken på cancer. Min kirurg, dr Greeff, rådgjorde med flera andra onkologer som var överens om att jag troligen skulle gynnas av en operation. Ingreppet var riskabelt, men jag hade inga andra hälsorisker som rökning eller övervikt, så det var vettigt att gå vidare med det.
I september 2013 genomgick jag ett 10 timmar långt sub-Whipple-ingrepp, som tog bort 60 procent av min bukspottkörtel, hela min mjälte, min vänstra binjure, min vänstra äggledare, min högra äggstock och täckningen av min mage. Jag fick också intraoperativ strålbehandling under operationen.
Behandlingarna var svåra att ta sig igenom ibland. Mina händer blev domnade och jag hade mycket smärtsamma munsår som varade under hela kemoterapin. Efter den sex timmar långa infusionen av kemoterapi fanns det tillfällen då jag inte kunde ta mig till mitt rum utan hjälp.
Men sanningen är att jag aldrig behövde ta mig till mitt rum utan hjälp. Det fanns alltid någon där som hjälpte mig. Mitt vårdteam gjorde sitt bästa för att hjälpa till att minska smärtan från munsåren och för att ge tröst på alla sätt de kunde.
Livet börjar igen
I dag mår jag utmärkt. Jag har gjort ytterligare tre PET-undersökningar sedan jag avslutade kemoterapin och operationen, som alla inte visade några synliga tecken på cancer. Jag återvänder till Tulsa var fjärde månad för uppföljningsbesök, och jag förbereder mig för ytterligare förebyggande operationer.
Jag kan ta långa promenader, gå på yogakurser och träna med fria vikter. Jag börjar återigen tänka på den resa till Europa som jag lagt på is. Jag träffar vänner på lunch. Och jag hoppas få tillbaka min golfsväng till den nivå den hade innan jag fick min diagnos.
Jag hade ett barnbarn innan jag fick diagnosen bukspottkörtelcancer, och nu har jag två – det andra föddes dagen efter att jag avslutade kemoterapin. Min familj håller mig motiverad – jag måste vara här för att se mina barnbarn växa upp – liksom min enkla kärlek till livet. Jag har en lång lista med äventyr kvar.