Skyscraper

I takt med att befolkningstätheten i städerna har ökat har behovet av byggnader som reser sig snarare än breder ut sig ökat. Skyskrapan, som ursprungligen var en form av kommersiell arkitektur, har i allt större utsträckning använts även för bostadsändamål.

Designen och utsmyckningen av skyskrapor har genomgått flera stadier. Jenney och hans skyddsling Louis Sullivan utformade sina byggnader för att betona vertikaliteten, med avgränsade kolonner som reser sig från bas till gesims. Det förekom dock även en viss bibehållande av, och en viss tillbakagång till, tidigare stilar. Som en del av den neoklassiska förnyelsen var till exempel skyskrapor som de som ritades av McKim, Mead och White modellerade efter klassiska grekiska kolonner. Metropolitan Life Insurance Building i New York City (1909) modellerades av Napoleon Le Brun efter Markuskampanilen i Venedig, och Woolworth Building (1913), av Cass Gilbert, är ett utmärkt exempel på nygotisk dekoration. Till och med art deco-sniderierna på torn som Chrysler Building (1930), Empire State Building (1931) och RCA Building (1931) i New York, som då betraktades som lika moderna som den nya tekniken, betraktas nu som mer besläktade med de gamla utsmyckade dekorationerna än med verkligt moderna linjer.

Den internationella stilen med sin totala enkelhet verkade perfekt lämpad för skyskrapsdesign, och under decennierna efter andra världskriget dominerade den området, med anmärkningsvärda tidiga exempel som Seagram Building (1958) i New York och Lake Shore Drive Apartments (1951) i Chicago. Denna stils starka vertikalitet och glasridåväggar blev ett kännetecken för det ultramoderna stadslivet i många länder. Under 1970-talet gjordes dock försök att omdefiniera det mänskliga elementet i stadsarkitekturen. Planeringsförordningar uppmuntrade till att man införde torg och parker i och runt basen av även de högsta skyskraporna, på samma sätt som planeringslagar under 1900-talets första decennier antogs för att förhindra att stadens gator skulle bli solfattiga raviner, vilket ledde till den kortare, trappstegsformade skyskrapan. Kontorstorn, som World Trade Center (1972) i New York och Sears Tower (1973; numera Willis Tower) i Chicago, fortsatte att byggas, men de flesta av dem, som Citicorp Center (1978) i New York, hade livliga och innovativa utrymmen för shopping och underhållning på gatunivå.

En annan faktor som påverkade design och konstruktion av skyskrapor i slutet av 1900-talet och början av 2000-talet var behovet av energibesparing. Tidigare förseglade fönster som krävde kontinuerlig tvångsluftcirkulation eller kylning gav t.ex. plats för öppningsbara fönster och glasväggar som var tonade för att reflektera solens strålar i mellanstora byggnader. Kanske som en reaktion på den internationella stilens stramhet började man under 1980-talet återgå till mer klassiska ornament, som i Philip Johnsons AT&T Building (1984) i New York City. Se även höghus.

En förteckning över världens högsta byggnader finns i tabellen.