Vandringen: Camino Santiago pilgrimsvandring i Spanien
av David Rich
Var jag tokig att vandra 500 mil från Frankrike genom Spanien, tillsammans med de dussintals personer som jag hade träffat under en fantastisk månad då jag släpade på en oanständig ryggsäck längs en gammal romersk väg genom medeltida citadeller som kröntes av slott och katedraler? Alla hemma sa att bara en idiot skulle gå 500 mil på en gång.
Jag stod vid Caminoens slut, imponerad av den fantastiska romanska, gotiska och barocka katedralen som bredde ut sig i centrum av gamla Santiago, den förmodade begravningsplatsen för aposteln Jakob, och jag insåg att de tidiga blåsorna hade överskuggats av de fantastiska psykopatkollegerna som jag hade träffat på vägen, när ett välbekant vrål bröt drömmen.
Hej, baby, skrek Dude, som brölade upp som en vikingakrigare från ett tapasbarbord bredvid katedralen. Yes you, Sexy Feet, vrålade han, cigarr i ena handen och ett glas rom i den andra, och ylade åt mig från andra sidan torget. Var har du varit? Hur är det med de sexiga fötterna och var är Twinkletoes?
Fickprinsessan
Fickprinsessan från Argentina, en slående två fot kortare än Dude, stod och vinkade galet vid hans sida. Åtminstone trodde jag att hon stod tills jag kom närmare. Det var svårt att avgöra med Pocket Princess. Twinkletoes, TT förkortat, var min vandringskompis. Jag skulle inte ha vandrat 500 miles om han inte hade frågat. Hur som helst var jag inte orolig för TT. Han skulle dyka upp så småningom, den enda killen på Camino med ett smeknamn för sitt smeknamn, kallad Twinkletoes för att han försvann utan förvarning och följaktligen ofta gick vilse. De som noga höll utkik efter skyltar med snäckor eller gula pilar gick inte vilse.
Dude och prinsessan, skrek jag och tog tag i dem runt halsen. Jag trodde att jag hade tappat bort er i Leon? Vi firade med kramar och smekningar medan jag tillade; Twinkletoes är vilse, som vanligt.
Men skyltarna var sällsynta i städerna och svåra att se före soluppgången när peregrinos påbörjade varje morgons vandring.
Prinsessan slog mig i revbenen, Låt oss se de sexiga fötterna.
Jag tog en stol, tog emot en cigarr och ett glas rom från den polske snubben, direkt från Big Lebowski, och ställde upp mina fötter på bordet för prinsessans goggling. Fivefingers var okända i Argentina och jag hade inte sett några på Camino, vilket gav mig ett smeknamn för att bryta isen med alla jag mötte.
Du började inte med dem, påpekade Dude, som blåste rökringar mot en avlägsen tornspira.
Twinkletoes kunde inte ha dem på sig eftersom de förstörde hans akilleshälar, så han köpte vandringssandaler i Viana. Jag provade Fivefingers och de var perfekta. En perfekt magnet för söta personer av det motsatta könet.
Jag hade ignorerat rekommendationerna för Camino-skor, hur man behöver en storlek större sko efter fyra eller fem dagar när blåsor exploderar som airbags. Kurt, en dansk unge, fick så många blåsor att hans fötter såg ut som rostiga moppar draperade som blodiga gardiner. En 80-årig svensk på sin femte Camino hade svabbat, klippt och vårdat Kurts fötter så att han var tillbaka på två dagar.
Twinkletoes anklagade mig för att undvika andlighet genom att oavbrutet klaga på min blanka, blanka ryggsäck, men jag hade två omedelbara svar. Varje gång en buss rullade förbi vid sidan av Camino sjöng jag ”de bus, de bus, de bus, here comes the bus” och kanaliserade Tattoo från Fantasy Island. Packningen var en våg av het lava, självförvållad smärta som första gången jag gifte mig. Den enkla lösningen skulle ha varit de bus, alltid packad med pilgrimer på prov separation från Camino.
Jag erbjöd mig att hjälpa TT med hans egen andlighet och spara veckor i processen. Om han skulle spänna fast sin högra hand på ett bord skulle jag släppa ett städ på den och han skulle kunna uppnå omedelbar andlighet, vilket skulle spara oss båda en månad av blåsor och brinnande förpackningar. Endast visionen om en auto de fe höll mig igång, en dröm om att bränna den avskyvärda packningen framför Santiagokatedralen. Det andliga jaget skulle ha föredragit att vandra i Anderna, Karakorum eller Himalaya, med en bärare.
Nybörjare från Europa och USA
De sista dagarna var lika illa som blåsor, sa Dude och slängde vildsint en aska. Nybörjarna från Europa och USA täpper till Camino, resebolagen bär deras packningar medan de pratar de sista hundra kilometerna för att få certifikatet. Han hoppade upp för en illustrativ dans, med rom i ena handen och cigarr i den andra. Och nykomlingarna har inte en aning om albergue-etikett.
Boy ain’t that the truth, sa jag.
Nu, pojkar, tjöt fickprinsessan. Alla har inte en månad ledigt från jobbet för att vandra 500 mil. Hur som helst, jag brydde mig inte lika mycket om nykomlingarna som om cyklarna som smög sig upp bakom och skrämde mig från vettet.Dude blinkade med tänderna, Klocklösa cyklister är värre än vampyrer.
Jag snörvlade, jag hamnade i en knuffningsmatch med en nykomling i Melide. Det var ett rum med tolv sängar och förutom ett franskt par var alla uppe och redo att gå när jag tände ljuset halv sju. Fransmannen gav mig en knuff och släckte dem igen. Innan de sista 100 kilometerna, 62 miles, hade vi alltid tänt ljuset vid halv sju för att vara säkra på att vi inte glömde saker i mörkret.
Gossar, pojkar, den vilsekomne är återfunnen, sa prinsessan och pekade vansinnigt. Här kommer Twinkletoes.
Jag var inte vilse, sa TT. Jag hörde någon säga Melide. Det betyder bläckfisk och jag hittade ett fantastiskt bläckfiskställe två kvarter bort, bara sex euro. Vi går.
Vi avgudade bläckfisk, en specialitet från Galicien i Spanien, kokta, mjuka skivor som var dränkta i olivolja och beströdda med cayennepeppar. Vi älskade också tapas i varje liten bar, snacks från torkad skinka, lomo fläskkarré och ansjovismackor, quicheomelett, italiensk kaffe och chokladcroissanter. Varje albergue hade wifi, hälften med måltider och de flesta med vin, öl och tapas.
Med tidiga blåsor och för tunga ryggsäckar hade vi inte varit oroliga en nanosekund.
Bläckfisk för alla
Vi trängde oss på ett uteservering på The Pulperia och beställde bläckfisk för alla, rom och cigarrer till Dude, rött vin för en dollar per glas till Pocket Princess och Mahu-öl till mig, på fat för en euro. Många pilgrimer är mästardrickare eftersom priset är rätt och vi valde att tro på ryktet att ju mer man drack desto mindre snarkade man. Många albergues hjälpte till att bekämpa snarkning med automater som gav San Miguel öl för en euro.
TT slängde en liten påse med öronproppar på bordet, jag lämnar dessa här eftersom det inte finns några albergues kvar att skydda från skada. Han hade börjat Caminoen med en bönsäck full och delat ut dem till alla, för att bevara freden när TT, även förkortning för teetotaler, skakade albergue takbjälkar.
Jag sa, Den dansande alberguevärdinna i Belorado, som lagade middag åt oss och ville dansa hela natten.
De roliga människorna som sprang runt i underkläderna, sa Fickprinsessan. Albergue-rummen var gemensamma om de inte var kyrkliga. Hon fnissade, Inte gulligt.
Ingen som ser bra ut i underkläder går runt i underkläder, sa TT och tillade trött att vi var tvungna att tvätta handtvätt varannan dag.
Tufft liv, sa jag. TT tog en dusch i sina kläder och kallade dem tvättade.
Jag gnuggade på specialtvål, protesterade TT.
Dude frågade, Hur var kön när du fick dina certifikat? Våra intyg var helt fulla och vi fick det latinska intyget. Albergues kräver uppvisande av pilgrimsintyg för att få stanna över natten, vilket kostar cirka 15 dollar för förhoppningsvis en bottensäng i från tre till tio våningssalar.
Jag sa, Vi kom tidigt till pilgrimskontoret med bara tre i kön. Det tog bara tio minuter att hämta intygen och posta dem hem. Men det stod dussintals i kö när vi gick därifrån, hela vägen uppför trapporna.
Attestet
Läste du intyget, frågade Dude? I översättningen står det ”har andäktigt besökt denna kyrka i en from sak”. Jag är inte så säker på den andäktiga eller fromma delen, men jag grät när jag kom till katedralen och en kille sprang fram, kramade mig och sa: ”Tack för att du gör Caminoen”. Han var en mjukis, den daggiga Dude.
Jag älskade alla människor, sa pocketprinsessan och gungade i sin stol. Som Craigo från Cleveland som sprang fem mil varje morgon och gjorde en halvtimme armhävningar innan han gick 20 mil, och han gjorde det varje dag.
Hur är det med Andrea från Österrike, sa jag. Vi träffade henne på den där albergue där TT blev utelåst ur det stora sovrummet på övervåningen och fick sova på bordet på nedervåningen. Andrea började i Zürich och jag träffade henne i går. Hon hade vandrat 1250 mil, 35 mil på sin längsta dag, en otrolig kvinna.
TT sa, Vad sägs om Roncesvalles där alla sex av oss vid bordet fick reda på att vi var från Arizona?
Jag kommer aldrig att glömma de två ryssarna vi träffade i Burgos, sa jag.
Jag var med dig i Burgos, sa Dude, och jag minns inga ryssar.
Nja, jag pausade, jag minns egentligen inte ryssarna, men de hade haft sängbovar kvällen innan så de blev utestängda från nästa albergue. Jag kliade mig hela natten.Ja, men du fick aldrig sängbug, sa Pocketprinsessan, även om jag minns att du letade på apotek efter sängbuggsspray.
Det roligaste var ni två, pekade hon med fingrarna på TT och mig, som försökte dumpa Hans-Jo.
Jag har fortfarande mardrömmar, sa jag och tittade mig nervöst omkring på torget. Han kan dyka upp när som helst. Åh, älskling, sa Dude. Jag skrattade mig hes. Ni två som gömde er i den där baren i timmar och väntade på bussen så att ni kunde dumpa den stackars holländska ingenjören som hade fäst sitt ensamma jag vid er. Ni gick på tå från ert gömställe för att fånga bussen, och då kom Hans-Jo. Jag trodde att Sexy Feet skulle gråta.
Jag sa snarare att han skulle få ett anfall. Vi dumpade honom till slut i Burgos med ursäkten att TT:s fru hade köpt ett fint hotellrum till honom på hans födelsedag så vi kunde inte åka till Hans-Jos albergue. På kvällen sitter vi på en restaurang vid torget när någon fick syn på honom och vi gled under bordet som våta nudlar, precis i tid.
Jag såg ingen av er på pilgrimsmässan, sa TT. Jag satt längst bak med den danska damen som var vän med den franska kvinnan med den grå flätan och midjebältet som släpade sin packning på ett hjul, vad man nu kallar det. Jag kunde inte tro att jag fick 45 minuter latin innan jag sjösatte den stora rökiga saken på ett rep. Åh, TT, sa Dude. Det är en botafumiera, en Thurible. Man måste lära sig språket.
Jag var i tvärskeppet, sa jag. Över på sidan så att jag kunde ta bilder av den stora rökiga saken ovanför, den buncha rökgasen. Jag älskade killen som tog emot offret, sa fickprinsessan. Han släppte aldrig den stora sammetssäcken ur händerna. Är pilgrimerna så oärliga, nuvarande sällskap undantaget?
TT sa, hela Camino är en pengaspirant, 500 mil av städer som grundades på medeltiden för att betjäna pilgrimerna.
Min favorit var Hospital de Orbigo, sa Dude och bankade på bordet. Drinkar runt omkring. Jag räknade till 19 valv på den där bron, Puente del Passo Honroso.
Den gamla tornerspelsplatsen bredvid används fortfarande och man kan praktiskt taget känna de stora hästarna dundra ner på fältet under den långa promenaden över den otroliga bron. Min favorit var Astorga, sa jag.
Den otroliga Gaudi-kyrkan, katedralen och det fantastiska torget med bacon och ägg för två dollar. Vad sägs om Viana, sa TT, där vi åt middag med Kurt, den sårade danske grabben och den gamle svensken, och varje gång en bil kom förbi var vi tvungna att flytta bordet till kanten av kullerstenarna?
Vi behövde bara flytta bordet två gånger, påpekade jag. Vad sägs om de mogna björnbären hela vägen, eller solrosorna som plockades ut i mönster och vingårdarna som sträckte sig fram till horisonten?
En skål
Vi har en skål, sa Dude och skvalpade rom i alla koppar och fingerborgar utom TT:s vattenglas. Vi höjde högtidligt våra drinkar och upprepade unisont: ”För de dumma”.
För de potentiellt certifierbara som kan gå 500 miles på en gång: 200 000 peregrinos går minst 100 kilometer av Camino varje år, en fördubbling av antalet sedan Emilio Estevez/Martin Sheen-filmen The Way från 2010. Många börjar i Sarria, 113 kilometer (70 miles) från Santiago, en lätt femdagars vandring. För de med sönderslitna fötter och de som bär på för tunga ryggsäckar erbjuder varje by gratis sjukvård. Bland dem som fullbordat de 500 milen finns Karl den store år 813 f.Kr., Franciskus av Assisi, Dante, El Cid och Twinkletoes.
Du kan stå på tur.
