Norge skulle inte vara det land det är idag utan olja och gas. Vi tar en titt tillbaka på historien om landets oljeindustri.
Norsk olja och gas är Norges största och viktigaste industri. Totalt sett står den för mellan 40 och 70 procent av exporten.
Men hur blev en liten fiskenation i Nordsjön den åttonde största oljeproducenten och den tredje största producenten av naturgas i världen? Historien tar oss hela vägen tillbaka till 1960-talet.
Innehållsförteckning
Striking Black Gold
För 1959 hade ingen några förhoppningar om att Norges kontinentalsockel (NCS) skulle bli en stor källa till olja och gas. Detta ändrades 1959 när gas upptäcktes vid Groningen i Nederländerna.
Det första företaget, Phillips Petroleum, ansökte 1962 om att få utforska NCS för eventuella olje- och gasresurser. Deras erbjudande sågs som ett försök att låsa upp hela området för ett företag. Norges regering avvisade denna idé och var angelägen om att öppna upp resurserna för flera olika företag.
1963 proklamerade den norska regeringen suveränitet över alla naturresurser i området och började utfärda licenser för att utforska eventuella oljefält, men inte för att borra.
När frågorna om hur hyllan skulle delas upp med Norge och Storbritannien hade lösts 1965 tilldelades de första borrlicenserna.
Den första brunnen borrades 1966, men den visade sig vara torr. Under de följande åren kom samma berättelse från över 200 provborrningar. Det såg lite dystert ut tills Phillips 1969 borrade i Ekofisk. Detta skulle visa sig vara ett av de största oljefälten i NCS.
Att behålla oljepengarna i Norge
1972 bildades Statoil, det norska statsägda oljebolaget. Regeringen införde också principen att 50 procent av varje oljelicens skulle vara statligt ägd.
Läs mer: Olja & Gasjobb i Norge
Detta har omorganiserats under årens lopp. År 1985 delades verksamheten upp mellan Statoil och SDFI – statens direktinvesteringar i olja.
Redogörelsen bakom detta var tydlig. Efter beslutet att oljeproduktionen skulle delas upp på olika länder var det uppenbart att den norska staten skulle involveras. Detta gjorde det möjligt för staten att direkt dra nytta av olje- och gasverksamheten i stället för att låta vinsterna försvinna utomlands.
Under årens lopp har Statoil genomgått många förändringar, bland annat i sitt namn. År 2001 privatiserades företaget och noterades på börserna i Oslo och New York. Den norska staten ägde 81,7 procent av aktierna.
År 2007 slogs bolaget samman med olje- och gasdivisionen i Norsk Hydro, Norges största producent av vattenkraft. Bolagets namn ändrades till StatoilHydro. År 2018 bytte företaget namn till Equinor.
I skrivande stund äger den norska staten fortfarande 67 procent av företaget och är den största aktieägaren.
Tack vare statens inblandning i oljeindustrin har Norge upplevt ett ekonomiskt överskott varje år sedan den första oljan började pumpas.
Som andra länder stod de inför dilemmat hur pengarna skulle användas. Spendera idag och oroa sig för morgondagen senare, eller investera för framtiden?
Hur Norge investerar sin oljerikedom
En sak som vi alla vet om olja är att priset är mycket volatilt. Det räcker med att en producent ökar sin produktion och det globala priset rasar. Å andra sidan kan en brand i ett stort oljefält få priset att skjuta i höjden. Om din ekonomi bygger på olja är denna volatilitet ett verkligt problem.
Under 1990 inrättade den norska regeringen Oljefonden (Oljefondet) som i dag är känd som Government Pension Fund Global (GPF-G). Syftet med GPF-G är att investera delar av det stora överskottet från oljeindustrin.
Detta skapar en betydande stötdämpare och innebär att Norges ekonomi inte är utlämnad åt det globala oljepriset.
Fonden förvaltas av en avdelning av den norska centralbanken. Det är världens största pensionsfond även om det uppenbarligen inte är en typisk pensionsfond. Istället för att vara baserad på individuella bidrag är den grundad på oljevinster.
Med ett värde på över 1 biljon US-dollar 2017 äger fonden… en hel del! 65 % av portföljen består av aktier och resten av fastigheter och räntebärande investeringar. Den är också den största ägaren av europeiska aktier och innehar 2,33 % av alla aktier i Europa.
Oljefondens utmaningar
Regeringen har rätt att spendera fondens inflationsjusterade avkastning upp till maximalt 3 %. Detta sänktes från 4 % 2017 och förändringen stöddes av alla politiska partier utom det högerextrema Framstegspartiet.
De hävdar att mer av fonden bör spenderas nu på infrastruktur och välfärdsstaten. Detta har hjälpt dem till en viss valframgång och de ingår i den nuvarande koalitionsregeringen i Norge.
Det första uttaget någonsin ägde rum 2016 då regeringen spenderade rapporterade 6,7 miljarder norska kronor (780 miljoner dollar) från fonden. Detta var för att motverka en ekonomisk nedgång orsakad av låga globala oljepriser. På så sätt gjorde fonden precis vad den var skapad för att göra.
Fonden har en stark etisk koppling och upprätthåller sedan 2004 en lista över företag som den inte kommer att investera i. Dessa är oftast tobaksföretag eller företag som visat sig bidra till betydande miljöskador.
Under 2019 beslutade fonden, något ironiskt nog, att avyttra sina investeringar i oljeutvinningsföretag. GPF-G kommer fortfarande att investera i oljebolag som BP och Shell som har betydande investeringar i förnybar energi.
Men fonden kommer att sälja sina andelar i 134 företag och tillkännagivandet slog omkring 150 miljoner dollar av deras sammanlagda börsvärden.
En del internationella investerare och bankirer har uttryckt farhågor om stora statsägda fonder som GPF-G. Främst att en enorm investeringsfond som inte har motivet att följa marknaden och maximera vinsten skulle kunna snedvrida marknaden totalt sett. Detta verkar inte ha några bevis i verkligheten.
Tvärtom finns det bevis för att dessa fonder kan bidra till att sprida riskerna med investeringarna och minska problemen totalt sett.
Större norska olje- och gasfält
Lokaliserad i det sydvästra hörnet av NCS förblir Ekofisk ett av Norges viktigaste fält. Området består idag av åtta oljefält med ett omfattande centralt nätverk av riggar och plattformar som pumpar olja till Teesside i Storbritannien och gas till Emden i Tyskland via Norpipe-rörledningarna.
Den centrala Ekofisk-hubben ger dessutom transportstöd till ytterligare åtta oljefält. Norge pumpade sin första olja från Ekofisk 1971 och man uppskattar att det kommer att vara aktivt fram till åtminstone 2050.
Från 1980 till 1999 stod olja och gas för 18-25 procent av all export. År 2000 hoppade den upp till 45 % och har sedan dess legat på mellan 40 och 75 % av exporten.
Detta enorma hopp kom när ett antal nya oljefält togs i drift, vilket ökade produktionen avsevärt. Ett av de stora fälten var Åsgard, utanför Trondheims kust. Med 63 brunnar som borrats genom 19 undervattensmallar är Åsgard en av de största utbyggnaderna på NCS.
Gasfältet Snøhvit har producerat naturgas och lätta oljor sedan 2004. Fältet ligger i Barents hav (även känt som Norska havet) och är det nordligaste gasfältet i världen. På grund av den känsliga miljön har fältet ingen ytinstallation. I stället ligger allting på havsbotten och förs till land för bearbetning.
Utveckling av resurser är ett känsligt ämne där många miljögrupper anser att ekosystemet är alltför känsligt för skador. Protester följde med öppnandet av fältet och polisen arresterade flera demonstranter som försökte blockera byggandet av bearbetningsanläggningen.
Norges oljestäder
Olje- och gasindustrin har varit en boom för Norge som helhet, men det finns några städer som särskilt har skördat frukterna. Stavanger är känd som Europas olje- och gashuvudstad. Stavangers tillväxt till Norges tredje största stad har till största delen berott på olje- och gasindustrin.
Stavanger har världens främsta ”oljeuniversitet” – universitetet i Stavanger – med kurser som offshore-teknik och petroleumkemi. I staden finns också Norsk Oljemuseum, ett oljemuseum med utställningar som berättar ”oljans historia” och Norges roll i den.
På senare tid har det funnits andra städer som har gynnats massivt av industrin. Särskilt Hammerfest har upplevt en enorm ekonomisk boom sedan Europas första anläggning för flytande naturgas (LNG) byggdes på Melkøya, en ö strax utanför kusten.
Anläggningen var det största byggprojektet någonsin i Nordnorges historia. Den har bearbetat gas från Snøhvit till LNG sedan 2007.
Vad händer när oljan tar slut?
Som alla naturresurser är olja och gas begränsade. Globalt sett rasar debatten om huruvida vi har passerat oljetoppen eller fortfarande närmar oss den. Hittills har 47 procent av de utvinningsbara resurserna i NCS pumpats upp. Det enda som är säkert är att oljan och gasen inte kan flöda för evigt.
Under de senaste åren har vi redan börjat se en glimt av livet efter oljan i Norge. Det globalt låga oljepriset orsakade en nedgång i Norges ekonomi och många arbetstillfällen inom oljeindustrin gick förlorade. Det har skett en återhämtning på senare tid, men det är en stark påminnelse om att den övergripande trenden är nedåtgående.
GPF-G är en bra början för att säkra framtiden för Norges ekonomi. Med en nuvarande nivå på över 300 % av Norges BNP skulle landet i praktiken kunna stänga i tre år utan att behöva oroa sig. Detta är en trevlig buffert, men den är inte tillräcklig på lång sikt.
Ett annat sätt på vilket Norge är väl rustat för en smidig övergång till en värld efter oljan är att landet i sig inte är starkt beroende av olja och gas. 98 procent av landets elektricitet kommer från vattenkraft och allt fler konsumenter väljer elfordon.
Norge har också som mål att ha utsläppsfria fjordar och en helt utsläppsfri fartygsflotta under de närmaste decennierna. Sjöfartsflottan står för nästan hela Norges oljeanvändning, så när flottan flyttar bort från olja kommer landet att gynnas.
När oljeindustrin börjar sin slutliga nedgång kommer det att finnas ett ökande antal kvalificerade arbetstagare som konkurrerar om de lediga jobben i landet. Expertis inom vattenkraftsindustrin kan hjälpa till att täcka en del av bristen med den globala tillväxten inom förnybar energi.
Turistindustrin, som utnyttjar Norges fantastiskt vackra landskap, fortsätter att expandera och kommer att göra det under en tid framöver. Slutligen fortsätter den tidigare grundbulten i ekonomin, fiskeindustrin, att vara ganska robust.
Oavsett vad som händer anser IMF att Norges övergång bör bli relativt smidig så länge landet håller åtminstone ett öga på framtiden.