Trots att månen växer och avtar verkar den alltid vara närvarande, ett välbekant klot som skiner ner på jorden från natthimlen. Men vad skulle hända om du en kväll tittade upp mot himlen och inte såg en måne, utan en ring som liknar de ringar som kretsar runt Saturnus?
Vetenskapsmännen tror att jorden hade en ring en gång i tiden, även om det var för flera miljarder år sedan. De antar att ringen dök upp tidigt under bildandet av jordens måne. Enligt den allmänt accepterade hypotesen om en gigantisk impaktör kolliderade en planet vid namn Theia med jorden i ett avlägset förflutet. Kollisionen orsakade en explosion av materia som rusade in i jordens omloppsbana. Denna materia bildade en ring som så småningom samlades till den måne vi ser idag.
Advertisering
”Om den här ringen av spillror hade funnits inom Roche-gränsen, skulle jorden kanske fortfarande ha en ring istället för en måne. Roche-gränsen är en term som är uppkallad efter den franske matematikern Edouard Roche, som 1848 kom på att en planets gravitationskraft på en måne är ojämlik – en planet utövar en större gravitationskraft på den sida av månen som är närmast planeten och en mindre gravitationskraft på den sida som är vänd bort från planeten. Detta innebär att om en måne, en ring eller ett annat objekt har en omloppsbana för nära en planet kan den ojämna gravitationella dragningskraften slita sönder den. Roche-gränsen är i princip det minsta avståndet som ett objekt kan vara från en planet och ändå hålla ihop sig självt genom sin egen gravitation .
Om jordens ursprungliga ring fortfarande fanns kvar, eller om det genom någon annan kollision hade bildats nya ringar i jordens omloppsbana, skulle synen på dessa ringar från jorden variera. Allt skulle bero på din latitud och vilken riktning du vänder dig åt. Ringarna skulle med största sannolikhet bildas parallellt med jordens ekvator och vara synliga på himlen från öst till väst. Nära ekvatorn skulle ringarna vara som tunna skivor av ljus som utbröt från jordens avlägsna horisonter och sträckte sig ut på himlen så långt ögat kunde se.
”Jo längre bort du befann dig från ekvatorn, desto mer förändras ringarnas utseende. Ringarna skulle bli markant bredare och mer synliga och skulle, från vissa utsiktspunkter, synas så nära horisonten att man skulle kunna sträcka ut handen och röra vid dem.
Samma som månen gör för närvarande skulle ringarna reflektera solljuset tillbaka till jorden på natten och synas glöda på natthimlen. Ringarna skulle förmodligen reflektera så mycket solljus att planeten aldrig helt och hållet skulle störta ner i mörker, utan förbli i ett mjukt skymningsljus även i nattens djup. Under dagen skulle ringarna eventuellt kunna få ljusnivåerna på jorden att skjuta i höjden. Tänk bara på alla nya ordspråk som vi skulle behöva hitta på. Vi skulle inte längre skjuta mot månen, utan sikta på våra ringar i stället.
Reklam