Den kontroversiella politikern och ledaren för partiet Sann väg, Tansu çiller (född 1946), var Turkiets premiärminister från 1993 till 1996, under en period av extrema politiska omvälvningar och ekonomisk instabilitet. Hon började sin karriär som professor i ekonomi innan hon gick in i politiken 1990.
Tansu çiller föddes 1946 i Istanbul i ett bekvämt medelklasshem, som dotter till en pensionerad statstjänsteman. Hon gick i den amerikanska flickskolan och sedan vidare till Bosporus-universitetet (tidigare Robert College), där hon tog examen i ekonomi 1967. År 1963, vid 17 års ålder, gifte hon sig med Özer Üçuran, som antog hennes efternamn; han blev snart en inflytelserik person i hennes liv. çiller kom till USA för högre utbildning och fick sin masterexamen och doktorsexamen i ekonomi vid universiteten i New Hampshire respektive Connecticut. Innan hon återvände till Turkiet 1973 undervisade hon i ekonomi vid Franklin and Marshall College i Pennsylvania.
çiller gick in som biträdande professor i ekonomi vid Bosporusuniversitetet i Istanbul 1974 och befordrades till biträdande professor 1978 och professor 1983. Under dessa år etablerade hon goda relationer med Turkiets näringsliv och skrev ett antal rapporter om landets ekonomiska problem för TÜSIAD, akronymen för den turkiska sammanslutningen av affärsmän och industrialister. Dessa rapporter står för de flesta av hennes akademiska publikationer. Under tiden hade hennes make gett sig in i näringslivet och förvärvat koncessionen för ”7-Eleven”-butiker i Turkiet och ledningen för en bank som gick i konkurs under den ekonomiska krisen på 1980-talet. Detta undergrävde dock inte çillers ekonomiska förmögenhet, som hade skaffat sig stora rikedomar genom spekulationer i mark och fastigheter.
80-talet var ett turbulent årtionde politiskt sett för Turkiet. Efter militärens maktövertagande den 12 september 1980 frystes all politisk verksamhet, partier upplöstes och politiker förbjöds från politiken. När politiken återupprättades 1983 fick endast nya och obefläckade personer bilda partier. Dörren slogs upp för en ny generation politiker, av vilka Turgut Ozal blev den mest kända. Tansu çiller gick inte in i politiken vid den tidpunkten; hon kom i offentligheten i slutet av 1980-talet som en av kritikerna av Turgut Ozals ekonomiska politik. Det stöd hon fick i näringslivet gjorde det möjligt för henne att komma in iSüleyman Demirels krets som konsult i ekonomiska frågor. Med tanke på att hans parti Sann väg (TPP) var på frammarsch fick Demirel henne att gå med i partiet 1990. När allmänna val hölls i oktober 1991 var hon en av arkitekterna bakom sitt partis ekonomiska politik. TPP blev det största partiet i parlamentet med 178 platser men utan den majoritet som krävs för att bilda en egen regering. çiller vann platsen för Istanbul och kom in i parlamentet.
Demirel bildade en koalitionsregering med det socialdemokratiska populistpartiet (SHP) och utsåg çiller till statsminister med ansvar för ekonomin. Hennes ekonomiska stabiliseringsprogram presenterades den 17 januari 1992. Dess mål var att stabilisera ekonomin genom att upprätthålla en rimlig tillväxttakt på 5,5 procent 1992 (jämfört med 2 procent 1991), genom att ta itu med inflationen, som låg på omkring 70 procent, och minska den till 42 procent samt genom att minska budgetunderskottet. çiller föreslog att skattesystemet skulle reformeras för att bredda basen och att de statligt ägda ekonomiska företagen skulle omstruktureras så att de skulle bli lönsamma och därmed attraktiva för privata köpare. Programmets framgång var också beroende av utländska investeringar och lån, och därför reste çiller runt i världen för att sälja sina idéer, särskilt i Tyskland, USA och Japan.
Man kan bara spekulera i hur Tansu çillers politiska karriär skulle ha utvecklats om inte vissa händelser hade ingripit och öppnat nya dörrar. President Turgut Ozals död i april 1993 lämnade presidentposten vakant, vilket ledde till att Süleyman Demirel valdes den 16 maj. Detta lämnade posterna som ledare för partiet Sann väg och premiärministervacant. çiller var inte det självklara valet; hon var ny i partiet och relativt oerfaren, och det fanns mer erfarna kandidater (t.ex. män som Cindoruk och Ismet Sezgin) som hade starkare anspråk på ledarskapet. Men çiller hade fördelen att vara yngre, kvinna, attraktiv och välutbildad jämfört med sina rivaler. Hon var inte bara ekonom, hon talade flytande engelska och tyska, hade ett kosmopolitiskt synsätt och var väl förtrogen med västvärlden. Runt om i världen verkade väljarna föredra unga, dynamiska ledare, och Turkiet var inget undantag. Den unge Mesut Yilmaz hade tagit över Moderlandspartiet från Ozal; Inönü’s SHP gick i samma riktning när han gick i pension och en yngre ledare valdes i september 1993. Det var politiskt klokt att välja en attraktiv kvinna, lyckligt gift och med två söner, till TPP:s ledare och därmed stärka partiets ställning i det kommande valet. Hon skulle motverka sina rivalers kvaliteter, särskilt bland kvinnliga väljare, som utgjorde över hälften av väljarkåren. Det öppna stöd som näringslivet gav çiller kunde inte heller ignoreras. I västvärlden förväntades hennes framgång dessutom stärka Turkiets image som ett framåtblickande muslimskt land i en islamisk värld som alltför ofta tycktes söka inspiration i det förflutna.
Tansu çiller valdes till ledare för TPP den 13 juni 1993 och utsågs till Turkiets första kvinnliga premiärminister. Hennes koalition med SHP vann förtroendeomröstningen den 25 juni och Tansu çiller tog hand om Turkiets öde. Hennes framgång skulle bero på hennes förmåga att hitta svar på Turkiets många problem, särskilt ekonomin och den kurdiska frågan, och dessa skulle sätta varje ledares förmåga på prov.
Med tiden visade sig Tansu çiller vara ineffektiv när det gällde att kontrollera parlamentet, och än mindre de svåra problem som det turkiska folket stod inför. Kurdiska uppror, galopperande inflation och en desperat krympande ekonomi plågade hennes tid som premiärminister. Den turkiska regeringens inneboende instabilitet förvärrade situationen ytterligare. År 1995 var çiller besatt av personliga anklagelser. Hon avgick under påtryckningar i september samma år. En månad senare, den 15 oktober, hölls en förtroendeomröstning och çiller fick fortsätta som tillförordnad premiärminister tills frågan kunde lösas. I början av 1996 gick çiller med på en koalitionsregering där Mesut Yilmaz från Moderlandspartiet skulle vara premiärminister fram till 1997, varefter çiller skulle återta jobbet. çiller återvände dock aldrig till sin post eftersom de allvarliga anklagelserna mot henne fortsatte att öka. Den 6 juni 1996 blev Yilmaz själv censurerad av parlamentet och regeringen kollapsade. Den 8 juli hade en ny koalition bildats. Den här gången gick çiller med på att tjänstgöra som vice premiärminister under Necmettin Erbakan från Välfärdspartiet. Enligt överenskommelsen skulle çiller återinsättas som premiärminister följande år. Den 18 juni 1997 avgick Erbakan i ett försök att tvinga fram ett förtida val, vilket i sin tur skulle hindra çiller från att återta premiärministerposten.
Fördjupad läsning
För mer information om çiller, se The Economist, 25 mars 1995; 21 oktober 1995; 9 mars 1996; 8 juni 1996; 15 juni 1996; 21 juni 1997. På Internet, besök webbplatsen http://www.mfa.gov.tr:80/grupb/ciller.htm. □