Spoiler:
För de som är intresserade av att eventuellt avla Caribena versicolor i framtiden kommer här en redogörelse för min parning. På det hela taget var det ett ganska enkelt företag från början till slut, och jag skulle uppmuntra andra att försöka. Och för dem som vill skaffa sig några av dessa små blå skönheter, se till att läsa till slutet av artikeln…
Parningen – 26 november 2017
I november 2018 parade jag min mogna hona Caribena versicolor med en mogen hane som Tanya på Fear Not Tarantulas lånat ut till mig. Jag hade uppfostrat den här honan från en slinga och hon är för närvarande cirka 5 år gammal. Hon matades mycket bra fram till parningen och var ganska fyllig före parningsförsöket. Jag har aldrig försökt avla henne före denna parning.
När jag öppnade de båda höljena kom hanen, som var otroligt aktiv, direkt ut och närmade sig honan inom 30 sekunder. Honan verkade först förskräckt och det uppstod ett snabbt ”slagsmål” som fick hanen att backa undan några ögonblick. Han samlades dock snabbt och närmade sig henne igen, och hon var mycket mottaglig. Efter en mycket kort uppvaktning, där de tog in i varandra med benen och hanen knackade lite på henne, kopplades de ihop. Jag observerade två intagningar innan de två tog sig ur varandra och hanen lugnt gick därifrån. Jag försökte inte para ihop dem en andra gång, eftersom jag var ganska säker på att den första parningen var lyckad.
Hela händelsen tog bara cirka 5 minuter totalt från början till slut. Honan visade ingen aggression mot hanen och försökte inte äta eller förfölja honom när de var klara.
Honan gör en säck – 27 december 2017
Omkring två dagar efter parningen spände honan upp sig helt och hållet i ett trattformat nät längs sidan av hägnet. Även om hon hade nätat upp en liten ”kammare” vid sin senaste ruvning, förtjockade hon sidorna, särskilt på plexiglaset, och stängde av ändarna. Jag försökte erbjuda henne syrsor dagen efter att hon hade blivit uppförd, men hon visade inget intresse för att äta.
Caribena versicolor
Den 28 december märkte jag att hon äntligen hade skapat en äggsäck. Denna säck var ungefär 1″ i diameter. Under inkubationsperioden höll jag hennes hölje på en hög hylla som varierade i temperatur från cirka 78° F till 80° F. Jag höll hennes vattenskål fylld och en gång i veckan öppnade jag hägnet och använde en stor flaska med hål i toppen för att simulera en regnskur. Jag skulle använda denna teknik för att fukta en del av substratet så att höljet inte skulle bli för torrt.
För denna avel valde jag att inte dra ut säcken utan lät den istället ligga kvar hos modern. Hon fortsatte att ta hand om den perfekt under inkubationsperioden och rullade och flyttade den ständigt för att äggen inte skulle fastna eller krossas. Hon var en utmärkt mor under hela processen.
2nd Instar Spiderlings Emerge – February 18, 2018
Enligt kom jag ner på morgonen den 18 februari och fann att flera små blåa 2nd instar sländor hade kommit fram. Under de följande tre dagarna frigjorde sig resten av ynglen från säcken, och små blå spindelungar kantar hela insidan av sin mammas näthåla. Istället för att omedelbart sprida sig ut och lämna nätet, kramade slingorna ihop sig medan modern stod över dem.
Eftersom moderns hölje erbjöd flera flyktmöjligheter för de små slingorna, bland annat luckor och ventilationshål, var jag tvungen att slinga-säkra det innan någon av de små kunde komma iväg. Jag använde lite ostduk och genomskinlig cellofantape för att täcka upp ventilationsöppningarna och luckorna. Ostduken höll slingorna inne utan att begränsa ventilationen.
Trots mina ansträngningar missade jag tydligen ett hörn, och jag vaknade en morgon och upptäckte att en slingas tå stack upp ur luckan. Eftersom slingorna nu började sprida ut sig och vandra lite var det dags att separera och inhysa dem.
Separera och inhysa slingorna – 21 februari 2018
Vi började med att försiktigt öppna buren och ta bort mamman. Med hjälp av en pensel lockade jag henne bort från slingorna och in i en delikatesskopp. Även om hon var ovillig att röra sig blev hon inte defensiv eller otrevlig. När mamman var ur vägen ägnade Billie och jag nästa timme åt att få ut slingorna ur nätet och in i sina höljen (dramflaskor och små delikatessmuggar). Lyckligtvis försökte sländorna inte sprida sig, utan samlades i stället i grupper när de försökte gömma sig. Detta gjorde det hela mycket lättare. Vi hade placerat moderns inhägnad i en stor Sterilite-behållare ifall ungarna försökte fly, men det blev aldrig något problem.
När allt var sagt och gjort hade vi 148 livliga sländor! Eftersom de var andra instar, var slingorna mycket aktiva och redo att äta. Jag gav de som jag behöll ett par dagar på sig att sätta sig tillrätta och börja bygga nät innan jag erbjöd den första måltiden. För den första utfodringen använde jag pinhead red runner roaches, som jag dödade i förväg och släppte in i varje slingas nät. Hittills har alla ätit två gånger.
Versi-bebisar till salu!
Tyvärr har jag med allt jag har på gång med bloggen, YouTube-kanalen och nu min podcast inte den extra tid jag skulle behöva för att föda upp och sälja mina egna slingor. Även om flera personer har frågat om de vill köpa direkt från mig, är det helt enkelt inte praktiskt möjligt för mig just nu. Men för dem som vill lägga vantarna på ett par av dessa underbara blå sländor har ni inte otur.
För några dagar efter att sländorna hade omhändertagits fick vi besök av Tanya Stewart och Rachael Pan från Fear Not Tarantulas. De plockade upp alla utom några få av baby C. versicolors (jag behöll fem för mig själv), och de kommer att sälja dem online från sin butik och på mässor. Tanya är en mycket respekterad och pålitlig återförsäljare inom hobbyn, och folk kommer att ha möjlighet att få mer för sina fraktpengar genom att eventuellt beställa andra arter från hennes mångsidiga utbud. Ännu bättre är att Fear Not erbjuder 15 % rabatt på priset för en C. versicolor-slinga om du använder koden ”tom” i kassan. C. versicolor är alltid efterfrågade och slingorna går snabbt, så se till att inte vänta för länge om du vill ha en.
I framtiden kommer jag att fortsätta att driva avelsprojekt som intresserar mig och med arter som det finns en efterfrågan på. Just nu hoppas jag att mina M. balfouri och H. pulchripes båda ska avlas efter vad som verkade vara lyckade parningar. Jag kommer naturligtvis att hålla folk uppdaterade om och när något utvecklas!