Det är svårt att förstå hur bra det har gått för Anonyma Alkoholister under de år som de började existera 1935. Att navigera i vattnen under dessa tidiga dagar var mycket mer förrädisk än vad den genomsnittlige medlemmen av dagens AA-population skulle vara medveten om, eftersom insatser av grundarna har visat sig ha klarat av varenda storm som dök upp vid horisonten. AA-medlemmarna på den tiden hade dock erfarenhet av att förstå sina föregångares misstag, The Oxford Group, som hade en viss framgång där den hade registrerat över hundra tusen nyktra medlemmar innan den vågade sig utanför vissa gränser och kom ur spåren när religionen tycktes bli mer på agendan än nykterhet.
Därefter fanns det en liknande erfarenhet när det gällde Washingtonianerna som också lät yttre influenser som politik och yttre penningfrågor ta över agendan. Dessa misstag gick inte obemärkt förbi de tidiga medlemmarna i AA-programmet och kan ha varit de saker som satte tonen för att vara mycket försiktig med att hålla sig till vårt krav på ett enda syfte och strukturera traditionen på ett sätt som ger de enskilda grupperna så mycket spelrum som möjligt för att inte avskräcka från mångfald, samtidigt som man håller sig på rätt spår när det gäller regler som skulle utelämna alla alkoholister som vill bli nyktra.
Autonomi är helt enkelt en form av oberoende som ger varje grupp utrymme att vara kreativ på sitt eget sätt, när den vill tilltala vissa fraktioner av det alkoholiserade samhället i stort, så länge den inte går över till att göra de smärtsamma misstag som skulle kunna leda oss in på den väg som ledde till upplösningen av de grupper som kom före AA. I dag har vi inom AA möten som vänder sig till specifika delar av AA-populationen, t.ex: Mäns möten, kvinnomöten, slutna möten (endast för alkoholister), öppna möten, möten för homosexuella och lesbiska, stegstudier, Stora boken, spansktalande, och så vidare. Det gemensamma temat för alla dessa möten är att föra ut budskapet till den alkoholist som fortfarande lider. Den som vill sluta dricka kan inte avvisas om mötet vill fortsätta att kallas AA-möte.
Jag tjänstgjorde i den amerikanska flottan när jag blev nykter i slutet av 1969, och strax efter att jag hade firat mitt ettåriga nykterhetsfirande satt jag på ett plan på väg till Filippinerna för att åka ombord på en bränsletanker, och jag tillbringade de följande fyra månaderna med att transportera bränsle till Tonkin-golfen och tanka konvojerna av fartyg där ute under Vietnamkriget. Under dessa fyra månader kunde jag inte gå på ett enda AA-möte. Det som hände under den tiden när jag var avskuren från de dagliga nyheterna om AA-programmet, utan min vetskap, var den sorgliga nyheten att Bill W. hade avlidit. Detta hände kort efter att jag lämnat landet och när jag återvände hem var det inte längre något samtalsämne och jag hörde ingenting om det.
Kort efter att jag återvänt hem deltog min fru och jag i ett AA-kongress i Kalifornien och till min förvåning var huvudhändelsen på det konventet Bill W:s minnesmöte, och jag hade ingen aning om när han hade avlidit, det kunde ha varit tio år tidigare för allt vad jag visste. På scenen vid mötet stod tio stolar uppradade och på dessa stolar satt tio av de mest framstående talarna från den tiden, och var och en av dem skulle berätta en fem minuter lång historia om sin egen personliga erfarenhet av Bill. Den berättelse som jag fortfarande minns från det mötet går ungefär så här:
På begäran av några av sina AA-vänner på västkusten satt Bill på ett tåg till Kalifornien för att tala vid flera välplanerade möten. Medlemmarna i AA i en liten stad i Mellanvästern hörde att hans tåg skulle stanna i deras stad och frågade om han kunde tänka sig att stanna över en dag och tala på deras möte. Han gick med på att göra det som han brukade göra på den tiden. När tåget anlände förväntade sig stadens medlemmar att Bill skulle anlända med ett följe av människor som skulle hjälpa honom, och de hade ordnat ett välkomnande med ett band, en stor folkmassa och alla stadens dignitärer. När tåget stannade var det bara Bill som steg av. Han gick nerför rampen ensam med en resväska. Han fortsatte till den planerade mötesplatsen och när mötet började blev Bill något chockad när medlemmarna inledde mötet med flera kyrkosånger. Trots detta uppfyllde han sitt löfte och höll sitt föredrag och blev återigen störd när mötet avslutades med ytterligare flera psalmer. Efter att ha avslutat sin vistelse gick han ombord på ett tåg och fortsatte sin väg.
På tåget var det som hela tiden störde Bill ”vad gör de med AA med hymnerna” och det verkade inte rätt. Då började Bill tänka på storleken och befolkningen i den lilla staden och på det stora antalet alkoholister som deltog i det mötet och han drog slutsatsen att per capita var det förmodligen det största mötet i landet och om de ville sjunga hymner, ja, det var deras ensak.
Jag anser att tradition fyra låter det vara upp till den enskilda gruppens godtycke att ta hänsyn till de olika kulturella influenser som påverkar mötesformens sammansättning och struktur, och jag anser att Bill hade rätt så länge det inte ändrar andan i vårt primära syfte, att föra ut budskapet till den alkoholist som fortfarande lider och att ingen med en önskan om att sluta dricka kan avvisas.
LÅT DEM SJUNGA
av Rick R.