Den första boken ”Tre miljoner yen” (”Hyakumanen senbei”), som publicerades i oktober 1960, cirka tio år före författarens tidiga död, är en av Mishima Yukios sista berättelser. Han tenderade att koncentrera sig på romaner och spekulativa eller politiska essäer under sina sista år. ”Tre miljoner yen” representerar därför Mishimas mogna ironiska stil, en kombination av självmedvetet distanserat berättande, starka symboliska effekter och skarpt observerad dialog. Ett kännetecken för denna stil är att det är svårt att avgöra om ironin tjänar till att tygla en verklig känsla av ilska eller bara till att skärpa en godmodig social observation. Det är förmodligen denna spänning mellan hån och passion, som finns i alla Mishimas bästa verk, som gör berättelsen så minnesvärd.
I berättelsen har ett ungt gift par, Kiyoko och Kenzo, ett möte med en icke namngiven gammal kvinna senare på kvällen. De går mot ett modernt varuhus som är inrymt i New World Building. På byggnadens tak finns en fem våningar hög pagod som är prydligt upplyst med blinkande neonljus. Vi får veta att pagoden har ersatt en damm, som nu är igenfylld, som det främsta landmärket i denna stadsdel. Med bilden av pagoden på taket börjar berättelsens ton och inriktning att framträda: detta kommer att bli ett ironiskt avslöjande av det moderna Japans värderingar och av de bekymmer som det genomsnittliga japanska folket i efterkrigstiden har. Pagoden, som för tankarna till lugna tempelområden och det gamla Japans elegans, har blivit något som lyser upp i neon och flimrar på taket till byggnaden som heter New World. Det massiva varuhuset i västerländsk stil, både symbol och spridare av konsumtion, reser sig som en gravsten över graven av en damm i en lustgård, som återigen påminner om de mer raffinerade nöjen i Japans förflutna.
Det unga paret är klädda i västerländska kläder i sommarhettan – mannen i underställsskjorta, kvinnan i ärmlös klänning och med en rosa handväska av plast i famnen. I varuhuset betonas atmosfären av överflödig konsumtion återigen av de bergiga högarna av billiga, färgglada varor.
En anmärkning om mannens förkärlek för leksaker får paret att börja prata om sin önskan att skaffa barn, och författarrösten talar om för oss att de verkligen är ett par som förenas i sin försiktiga konsumtion. De öppnar särskilda sparkonton för varje föremål – kylskåp, tvättmaskin, tv – som de vill skaffa, och sedan söker de noggrant efter det bästa erbjudandet de kan få på den valda modellen. De har också en budgetplan för ett barn, även om det fortfarande ligger några år framåt i tiden, och de känner bara förakt för de fattiga familjer som skaffar barn utan ordentlig ekonomisk planering. Vi får veta att Kenzo fylls av ilska när moderna unga japaner säger att det inte finns något hopp, för han tror att de som respekterar naturen och arbetar hårt kommer att kunna skapa sig ett liv.
Samtalet om framtidshopp övergår sedan i en beskrivning av en leksaksstation med flygande tefat som har väckt Kenzos uppmärksamhet. På en plåtbotten, vars bakgrund är listigt målad med blinkande stjärnor, skjuter leksaken upp rymdskepp av plast i den fuktiga sommarluften. Det flygande tefatet som Kenzo skjuter upp landar på ett paket med tre ”riskakor som kostar en miljon yen”, vilket är titeln på berättelsen. (Även om den engelska titeln är ”Three Million Yen”, översätts den japanska bokstavligen till ”million-yen rice crackers”). Här bjuds vi återigen på en ironisk kontrast mellan gamla värderingar och modern konsumtion. Figuren på de imiterade sedlarna på omslaget är den skalliga ägaren till varuhuset som ersätter Shotoku Taishi, den legendariske lärdeprinsen som sägs ha introducerat buddhismen i Japan och som brukade finnas med på de flesta japanska sedlar.
Kenzo ser landstigningen som ett gott omen och köper ett paket av crackarna trots att hans fru protesterar mot att de är för dyra. (En stor del av hans frus dialog under hela berättelsen består av att säga att saker och ting är för dyra). De knaprar på kexen medan de tittar runt i nöjesparken inomhus på en annan våning i byggnaden. Kenzo insisterar på att de ska prova en åkattraktion som heter Twenty Thousand Leagues under the Sea, trots att hans fru återigen mumlar att man för biljettpriset skulle kunna få en rejäl bit riktiga fiskar i stället för att titta på en massa pappfiskar.
I beskrivningen av åkattraktionen som följer är uppmärksamheten främst riktad mot hustrun när hon känner sin mans nakna armar på hennes nakna rygg och axlar och känner att han finner en sensuell njutning i hennes rädsla. Paradoxalt nog känner hon sig mer generad av denna känsla av sexualitet i åkattraktionens mörker än vad hon skulle ha gjort i dagsljus; hon intalar sig själv att med sin mans armar runt henne skulle hon kunna uthärda vilken sorts skam eller rädsla som helst.
Den andra attraktionen som de prövar heter Magiska Landet, vars dvärgar återigen antyder de barn som de vill ha. När de går uppför stigen med dess rad av konstgjorda blommor som lyses upp av blinkande glödlampor, påpekar Kenzo att de själva borde ha något liknande en dag. I det lutande rummet och andra underverk av förvrängd arkitektur som finns i Magic Land fortsätter paret att se äkta bilder av framtida huslig lycka.
Äntligen är det dags för dem att hålla det möte som nämndes i början av berättelsen, och vi får reda på att de pengar som de så samvetsgrant lägger undan för olika planerade inköp tjänas in genom att ge sexföreställningar i de uttråkade och rika personernas hem.
Slutet på berättelsen kommer som ett slags epilog där paret visas gå trötta och andlösa, sent på kvällen, och prata om hur hatisk publiken de hade uppträtt för hade varit. Kenzo säger att han skulle vilja riva sönder de sedlar som borgarna hade gett dem. Hans fru erbjuder honom nervöst det återstående riskakoret på en miljon yen som ersättning, men det har blivit så fuktigt och klibbigt att det inte går att riva sönder.
Pressade tillsammans i mörkret, sexuellt upphetsade och skamfyllda inför de konstgjorda havsmonstrens kalla, ljusa ögon, återskapar paret en version av den typ av föreställning som de tjänar sitt levebröd på. De förflyttar sig sedan från detta till ett ”magiskt land” som med sina vingliga trappor och skakande gångar ger en förvrängd och osäker vision av den hemliga lycka de hoppas kunna bygga upp ur sina nattliga förödmjukelser.
Denna berättelse återspeglar Mishimas förakt för vad han betraktade som dekadensen i efterkrigstidens amerikaniserade konsumtionskultur i Japan, och även för borgerliga penningvärden. Han kom mer och mer att känna att de förstörde allt av värde i det traditionella Japan. Även om ironin är stark och hela berättelsens struktur möjligen är lite för schematisk, är det ändå humorn snarare än ilskan som dominerar. Det är helt klart meningen att vi ska se det unga paret som till stor del omedvetna offer för den moderna förvärvsviljan, och Mishimas behandling av dem innehåller tillräckligt med överseende värme för att vi ska kunna bli rörda av deras naiva tillit till varandra och till vad deras relation kan åstadkomma. De har sålt det bästa i sig själva för att köpa sig in i en mer välmående framtid, och Mishima trodde uppenbarligen att samma sak kunde sägas om efterkrigstidens Japan.
-James Raeside