Nadine Martin var en av de första av sina samtida som använde sig av stammens moko.
Pat Kruis / OPB
OPB | July 24, 2013
Contributed by Pat Kruis
Innan Nadine Martin säger ett enda ord berättar hennes ansikte en historia som formats under århundraden. Tre enkla linjer sträcker sig från hennes läppar till hakan, en i varje munhörn och den tredje i mitten.
”En del människor kallar det för hundra elva”, säger Martin. ”När de vita började komma till dalen såg det för dem ut som nummer 111.”
Martin är en ättling till Takelma-stammen, som numera är en del av Confederated Tribes of the Siletz. Och markeringarna i hennes ansikte har en lång historia i Takelma-kulturen.
”Det är ingen tatuering”, förklarar Martin snabbt. ”Det är en moko.” Medlemmar av Māori-stammen kallar det för tā moko (rimmar på ”kakao”). De kulturella markeringarna var vanliga bland Stillahavsstammarna fram till slutet av 1800-talet då fördragen tvingade bort stammarna från sina hemländer.
Martin säger att hon är en del av ett återupplivande av moko. I hennes stam har så många som 25-30 kvinnor fått sina ansikten märkta. Om du besöker Klamath-stammarna, Yurok och Karok kan du se flera kvinnor med linjerna på hakan.
Martins mamma, Agnes Pilgrim, var den första i sin stam att förnya mokotraditionen.
Martins mor, Agnes Pilgrim, var den första i sin stam att förnya mokotraditionen.
När Martins mor och stamäldsten Agnes Pilgrim valde att återuppliva mokomarkeringarna följde Martin snart efter.
Martin väntade tills en maorisk shaman kunde utföra ceremonin. Processen liknar tatuering, men i stället för bläck använder konstnären träkol, den förkolnade änden av en vass pinne. Sedan slipar konstnären linjerna med ett vasst föremål, eventuellt en pilspets, obsidian eller flinta.
”Jag har alltid velat hedra mina förfäder”, säger Martin. ”Jag har medicinkvinnor och shamaner i mitt arv på båda sidor. Jag har alltid velat hedra det. Men jag ville göra det på det gammaldags sättet. Därför är jag tacksam för att maorierna kom.” Martin säger att man inte betalar shamanen med pengar, utan istället med fisk eller något ceremoniellt.
Historiskt sett och från stam till stam betydde markeringarna olika saker. Hakmarkeringarna var bara för flickor eller kvinnor och följde ofta med en milstolpe i livet, som att bli kvinna. Vissa berättelser säger att flickor fick sina första markeringar vid 5 års ålder och sedan lade till ett streck varje år för att ange ålder. Andra anser att linjerna var ett skönhetsmärke eller ett tecken på status.
Trots vad markeringarna betydde förr i tiden betyder moko:s återkomst i dag troligen något helt annat, och kan variera från person till person.
”Olika markeringar betyder olika saker”, säger Martin. Hennes linjer är tunna och enkla, medan hennes mammas linjer är tjockare och mer invecklade. Martin säger att hennes roll i stammen är att be, men hon har redan bestämt sig för att bredda linjerna på hakan i takt med att hon tar en mer framträdande roll i stammen.
”När man väl har tagit märket måste man följa sitt ord.”
Personer som möter Martin förstår ofta inte vad de ser.
”I Indien”, säger Martin och skrattar, ”trodde de att det var ett skägg”. Hon skrattar ännu djupare. ”I Australien gav de mig en näsduk för att torka av det.”