Bild: Joan Marcus
Twelfth Night fortsätter på Delacorte Theater, Central Park, New York fram till den 19 augusti 2018.
Stjärnbetyg: fyra stjärnor ★ ★ ★ ★ ★ ✩
Den blivande låtskrivaren och artisten Shaina Taub har förvandlat Twelfth Night till en musikalisk komedi värdiga för Broadway. Det är inte transcendent Shakespeare men det är en rejäl bit underhållning. Och när den produceras av The Public Teaters program Public Works som en del av sommarens Shakespeare in the Park-säsong i New Yorks Central Park blir den också en glädjefylld gemenskapsfest.
Public Works-programmet, som startades av The Public 2012, når ut till grannsamverkansgrupper runt om i staden för att få dem att engagera sig i teaterskapandet, och gör sig av med föreställningen om att teater är ett elitistiskt företag. Programmet utvecklar anpassningar av främst Shakespeares pjäser där medborgarna blandas med professionella, och i slutet av Shakespeare in the Park-säsongen har en produktion tagit över scenen för några föreställningar.
The Twelfth Night-redaktör, som utformades av Taub och Kwame Kwei-Armah, hade premiär 2016. Kwei-Armah har också regisserat. Nu har omtagningen gjorts om ytterligare och fått en hel femveckorsperiod.
Direktörskulden delas av Oskar Eustis, The Publics konstnärlige ledare, och Kwei-Armah, som nu är upptagen med andra uppgifter också, som tillträdande konstnärlig ledare för Young Vic i London. Som tidigare rapporterats i Musical Theatre Review börjar Kwei-Armah sin anställning vid Young Vic i höst med en uppsättning av denna Twelfth Night, och delar då regissörskap med Eustis.
Twelfth Night in Central Park använder sig av en liten armé av cirka 100 icke-professionella personer för att förstärka huvudrollsinnehavarna, vilket ger liv åt Shakespeares berättelse på ett lekfullt sätt i samtida termer. De icke-proffs är uppdelade i två ensembler som går upp på scenen varannan kväll. Vilka svårigheter en sådan logistik än kan innebära är de knappast uppenbara i en sömlös produktion som sprudlar av glada känslor.
Taubs rejäla partitur har en ljus, hoppfull känsla, med vaudeville-liknande karaktärssånger som varvas med soul-tungade ballader. Det finns också mer än en nick till en vintage showtune-känsla.
Hennes texter – liksom hennes dialog – tar avstamp i Shakespeares poesi men övergår sedan till nutida ordkonst, som dominerar.
I öppningsnumret är Feste, Shakespeares clown, förvandlad till en busker på torget och porträtterad av ingen mindre än den sprudlande, mångsysslande Taub (hon spelar också keyboard med bandet på scenen, som hon är medledare för), som sjunger ut tillsammans med en kör av stadsbor: ”Om musiken är kärlekens föda, spela på.” Feste fortsätter med att ge råd: ”Om du är ledsen, älskling, behöver du bara ta sången från början.”
Orsino (Ato Blankson-Wood), hertigen som är förälskad i grevinnan Olivia (Nanya-Akuki Goodrich), sammanfattar sin situation i en jazzig refräng: ”The lady won’t love me back/No, no, the lady won’t love me back…”
Så, som ni kanske minns, anlitar Orsino den nyinflyttade Viola för att agera mellanhand och vinna över den ointresserade Olivia. Problemet är att Viola, som överlevde ett skeppsbrott som förmodligen tog hennes tvillingbrors liv, har förklätt sig till en ung man för att kunna ta sig fram i dessa främmande omgivningar. Hon ser så fin ut i sin manliga förklädnad att Olivia faller för henne direkt.
Nikki M. James, som vunnit Tony Award för The Book of Mormon, gör en tilltalande Viola, liten till storleken och stor i rösten, och hittar skratt och känslosamhet i all den könsförvirring som skuttar sig genom hela förloppet.
Violas manliga kostym, en elegant passande mörkgrå kostym som får henne att se ut som en ung diplomat, understryker den förvirring hon känner inför den robusta Olivias närmanden och sina egna alltmer kärleksfulla böjelser för den romantiske Orsino. Hennes utseende är också en effektiv kontrast mot de färgglada moderna gatukläder som bärs av de flesta andra i rollistan.
Den är Andrea Hood som står för kostymerna. De framhävs fint mot det palatsliknande utseendet på utsidan av Olivias hus, som dominerar Rachel Haucks scenografi, tillsammans med den naturliga floran i Central Parks omgivningar.
Den skrattar brett med invånarna i Olivias hushåll: den skurkaktiga och nöjt berusade Toby Belch, spelad med högljudd livfullhet av Shuler Hensley; Maria, Olivias hembiträde och Tobys främsta kille, spelad av Lori Brown-Niang; och Sir Andrew, en olycklig friare till Olivia, spelad av Daniel Hall.
Det mest framträdande är Olivias officiösa och puritanska förvaltare, Malvolio, som förkroppsligas med all den rätta officiositeten av Andrew Kober. Det stelnade uppträdandet förvandlas dock till yrsel när han luras att tro att han är föremål för Olivias ömhet. Det är ett ögonblick som leder in i föreställningens mest showbiz-blåsta produktionsnummer, när ensemblen tillsammans med Kober med höga hattar och mjuka skor fantiserar om sitt liv som Olivias make.
Här och på andra ställen i föreställningen är Lorin Latarros koreografi ganska enkel hiphop, men att se den utföras unisont av ett femtiotal entusiastiska människor i alla åldrar, former och storlekar, är ganska imponerande. Så det är hatt av för alla dessa spelande medborgare, eftersom jag är säker på att Londonborna kommer att hälla på sin hatt när Twelfth Night kommer till Young Vic.
Ron Cohen