En ledare som är medförfattare till en medlem av Storbritanniens inflytelserika SAGE-kommitté som ger råd till den brittiska regeringen om COVID-19, och som publicerats i Anaesthesia (en tidskrift som tillhör Association of Anaesthetists), säger att för att det globala vaccineringsprogrammet mot COVID-19 ska bli framgångsrikt, måste de tillgängliga vaccinerna kunna göra alla tre av följande saker: förhindra att infektionen etableras hos en individ, förhindra sjukdomsutveckling och förhindra vidare överföring.
”Det är inte känt om alla dessa tre mål kommer att uppfyllas av ”första generationens” vacciner, men det är viktigt för att programmet ska bli framgångsrikt på lång sikt”, förklarar medförfattarna professor Sir Jeremy Farrar, Scientific Advisory Group for Emergencies (SAGE) och direktör för Wellcome Trust, London, Storbritannien, och professor Tim Cook, konsult i anestesi och intensivvårdsmedicin, Royal United Hospitals Bath NHS Foundation Trust, Bath, Storbritannien, och hedersprofessor, School of Medicine, University of Bristol, Storbritannien.
”Att förhindra vidareöverföring – som kallas ”steriliserande immunitet” – är särskilt viktigt eftersom det är epidemiframkallande. ”Det är möjligt att de första vaccinerna, inklusive de som släpps nu, kan vara mer effektiva när det gäller att förhindra sjukdomsutveckling och sjukhusvistelse och mindre effektiva när det gäller att förhindra överföring. Kunskap om deras prestanda i försök före godkännandet och i övervakningsförsök efter godkännandet kommer att möjliggöra ytterligare modifieringar så att förbättrade andra och tredje generationens vacciner kan finnas tillgängliga senare under 2021 och därefter.”
De betonar också vikten av att prioritera de mest sårbara och vårdpersonal före befolkningen i stort. Författarna konstaterar: ”Vaccination är en global snarare än en nationell nödvändighet. WHO:s ACT-accelerator- och COVAX-initiativ betonar båda vikten av att vaccinerna når de mest sårbara och vårdpersonalen i alla länder vid samma tidpunkt. Att vaccinera ett eller ett fåtal länder i stor skala utan att ta itu med detta behov globalt ligger inte i någons intresse och kommer inte att ge det skydd som vi alla behöver.”
Lokalt hänvisar de till den enorma omfattningen av den vaccinationsinsats som krävs och säger: ”Omfattningen av det brittiska vaccinationsprogrammet bör inte underskattas: 1 000 vaccinationscentraler som var och en vaccinerar 500 personer per dag fem dagar i veckan, utan avbrott i leveranser eller leveranser, skulle det ta nästan ett år att ge två doser till den brittiska befolkningen. Inget land har i mannaminne genomfört en vaccinationskampanj för hela befolkningen, och den måste genomföras med lokalt ledarskap och kulturell lyhördhet.”
Man räknar med att cirka 20 % av Storbritanniens befolkning kan vägra att ta emot vaccinet, men författarna konstaterar: ”Om 80 % av befolkningen vaccineras med framgång skulle det äntligen finnas utsikter till en viss grad av befolkningsimmunitet (flockimmunitet), vilket skulle reducera virusöverföringen i samhället till mycket låga nivåer och skydda både dem som vaccineras och dem som inte vaccineras. Till skillnad från befolkningsimmunitet till följd av naturlig infektion skulle detta uppnås utan kostnaden för uppskattningsvis en halv miljon dödsfall i Storbritannien.”
De diskuterar också konsekvenserna av omfattande vaccinering och utmaningarna för dem som inte låter sig vaccineras. De frågar: ”Kommer ett vaccinationsintyg (ett vaccinpass) att vara ett krav för patienter och deras familjer före elektiv kirurgi, eller för att arbeta inom hälso- och sjukvården eller socialvården, för att resa utomlands, eller för att delta i medicinska konferenser, eller till och med för att delta i de olympiska spelen? Å ena sidan kan dessa frågor verka triviala, men de avslöjar viktiga etiska utmaningar när det gäller att balansera individens rättigheter med vårt kollektiva ansvar för folkhälsan. Vilka uppoffringar kommer de som väljer att inte vaccinera sig att behöva acceptera? Hur kommer följsamheten att övervakas och hur kommer vägran att hanteras i miljöer där den allmänna säkerheten kräver vaccinering (t.ex. inom hälso- och sjukvården)?”
Författarna klargör att vaccinet inte är ett universalmedel och att SARS-CoV-2 endast kommer att kunna kontrolleras helt och hållet genom att vi fortsätter att anpassa vårt beteende och genom att vi får bättre tillgång till diagnostik och behandling, men de tillägger: ”Säkra och effektiva vacciner kommer utan tvekan att förändra pandemins utveckling, återuppbygga förtroendet och börja återföra världen till tiden före COVID”.
Författarna avslutar med att betona att en global pandemi kräver ett globalt svar och säger: ”Det finns ingen förtjänst eller säkerhet i att skapa höga vaccinationsfrekvenser och låga sjukdomsfrekvenser inom ett lands gränser om detta inte upprepas i resten av världen. Vi är verkligen alla inblandade i detta tillsammans”
.